Jag gömde mig bakom dörren till städskåpet, samtidigt som jag kunde höra hur de förde bort mamma och pappa. Tankar flödade in och ut ur huvudet, medans mina föräldrars röster blev svagare och till slut försvann. Jag förstod inte vad som hade hänt, eller varför. Men så fort bultandet på dörren börjat, och min mamma ropat till mig att jag skulle gömma mig så var det det enda jag tänkte på.
Det var den värsta känslan, som jag upplevde då för 10 år sedan. Den blåa svansen piskade till och jag vaknade ur dagdrömmen, om mina föräldrar, då tofsen på svansen piskat till en av böckerna så den ramlat ner.
– Jake det är dags för lunch! Ropade min moster Tanja upp till mig, medans jag lade tillbaka boken på mitt skrivbord.
– Vad blir det? Jag snubblade ner för trappan med det lockiga, bruna, håret lika ostyrigt som vanligt.
– Pasta carbonara, som du borde minnas att du önskade, hon rufsade till mitt hår samtidigt som hennes gröna ögon glittrade av skratt. Jag log mot henne och satte mig ner vid de vita köksbordet. Hon slevade upp maten, medans hennes lurviga, vita svans graciöst svepte genom luften. Vi åt glatt, och pratade om vad vi kunde göra de kommande dagarna – då jag ändå hade lov, och hon var ledig från sitt arbete, som förskollärare, några dagar framåt.
Jag reste mig upp:
– Jag tror borde gå upp och fortsätta med det jag gjorde tidigare, Tanja nickade.
– Det gör du rätt i, men din disk får du ta hand om i första hand, hennes svans svepte mot diskhon och jag suckade högt – men Tanja bara skrattade.
Efter att besticken blivit godkända, av Tanjas kritiska öga, ställde jag dom snyggt ner i diskmaskinen tillsammans med den andra disken. På vägen in till mitt rum, genom övervåningen, stötte min fot in i något hårt. Min blick drogs mot en gammal trälåda, som jag böjde mig ner för att öppna. Inuti låg olika papper som föreställde föremål jag inte sett tidigare, men även varelser, anteckningsböcker och ett kuvert. Min hand sträcktes ner för att öppna det, och jag läste tyst för mig själv: “Hej Jake! Om du hittat det här brevet så är vi antagligen inte längre med dig, utan vi är långt hemifrån på en plats som inte finns med på dom vanliga kartorna. Vi har ritat en så du kan hitta till oss, och för att vi ska kunna förklara mer. Det vi kan berätta nu är att det finns magi i var och en av oss som lever i denna värld, men vi blev bortförda för att inte kunna säga detta. Kramar mamma, Sofie och pappa, Paul.” Känslor började snurra inom mig, och jag försökte få fatt i kartan som dom skrev om. Något papper med olika platser inskrivna dök upp. Den såg ut som en vanlig karta, men det var en plats som fanns med som inte brukade finnas där:
– Eldoria? Huh, måste vara det dom menade, jag lade ner brevet och kartan i fickan på mjukisbyxorna. Äventyret för att hitta mina föräldrar hade nu börjat, åtminstone i mitt huvud.
– Vart tror du att du är på väg unga man? Jag möttes av Tanjas allvarliga blick, då jag kom ner från trappan på väg mot ytterdörren.
– Ut, för att träffa några vänner i klassen, jag mötte hennes blick och försökte envist hålla ögonkontakten.
– Jake, klockan är 10 morgonen, jag känner dig, du går inte upp så tidigt, jag kunde se hur hon växte framför mig, medans hennes lurviga svans piskade allt häftigare av misstro.
– Men…
– Sedan har du aldrig berättat om några vänner från din klass, eller pratat om att träffa dom tidigare. Men om du verkligen har mött några som är villiga att gå upp nu, så vill jag att du åtminstone tar med din telefon så jag slipper vara orolig, hon kramade om mig: “Var rädd om dig, och försök att komma tillbaka ikväll”. Våra blickar möttes igen, och mina isblåa ögon såg lovande in i hennes – det var som att hon redan visste vad jag skulle göra.
Jag gav mig iväg på cykeln, med allt jag kunde ha tänkt på i den mörkblåa ryggsäcken på ryggen. Världen runt omkring mig flög förbi, medan jag trampade på och bara hade målet att lyckas nå fram till mina föräldrar i tankarna – som jag alltid velat se. Min blick fokuserades och ofokuserades, samtidigt som tiden sprang iväg. Då och då hördes prassel i buskar, eller så var det som att någon betraktade mig – men jag fick inte ens en glimt av vad det var.
– Åh herregud, jag pustade ut efter att ha nått upp för en av backarna. Jag öppnade sedan ryggsäcken för att få fram en av mackorna jag fick med. Även termosen med det kalla vattnet följde med ur väskan. Men återigen var det som att någon betraktade mig:
– Hallå? Vem där, tofsen på en blå svans dök upp vid en utav buskarna. Två isblåa ögon blinkade mot mig, och en tjej med brunt, rakt hår reste sig ur skuggorna.
– Du borde känna till mig, hon log mot mig, “Jag är din äldre syster, Klara, Jake”. Jag gapade dumt mot henne:
– Vad hände? Varför…
– Dom lämnade mig för adoption då dom inte kunde ta hand om mig, och när våra föräldrar blev bortförde visste jag inte om ni skulle ta emot mig. När jag såg dig lämna ditt hus idag visste jag att jag var tvungen att följa med, jag kände det.
Jag fick till slut i mig mackan, efter det Klara berättat, fick på mig ryggsäcken och kunde slänga mig upp på cykeln igen – med Klara bakom mig. Medans vi kom allt närmare den plats där våra föräldrar befann sig, så kunde jag känna hur något växte inom mig. Då och då ofokuserades min blick, och när den väl fokuserades igen satt jag inte på min cykel utan red på en vit häst med ett horn mitt i pannan. Runt omkring mig hade världen blivit mer färgglad, blommor lika stora som träd stod vid sidan av stigen, och varelser som jag kommer ihåg funnits på skisser i den där trälådan var inom synhåll. Men rätt som det var fokuserades min blick istället på den verklighet jag alltid känt till.
Jag stod nu utanför det inhägnade området Eldoria, enligt kartan uppfattar alla den platsen olika – färgglad och ljus, eller mörk och skräckinjagande. Det enda jag tänkte på var att hitta den plats där mina föräldrar befann sig, för att få prata med dom. Jag kunde inte uppfatta några vakter, eller liknande, i närheten och kunde smidigt ta mig över det höga staketet:
– Du får ta dig till dom utan mig, jag kan inte följa med längre! Ropade Klara samtidigt som jag kollade tillbaka mot henne. Genast som jag kom över kunde jag känna en trötthet dra över mig, och förstod vad som höll befolkningen inom portarna. Jag uppfattade en rörelse i en byggnad och styrde trögt mina steg mot den.
Jag smög in bakvägen till den medelstora byggnaden, och kände hur jag blev allt långsammare. Jag var inte heller snabb i tankarna, och ropade ut innan jag hann tänka mig för:
– Hallå, någon där? Mamma, pappa? Steg och röster hördes på avstånd, och vände mig ditåt. Jag gick som i en dimma, men när jag såg dom klarades den upp. Det var definitivt dom, med dom blåa svansarna och tofsen, mammas bruna och lockiga hår, pappas raka mörkare, och dom isblåa ögonen. Men samtidigt som jag kände glädjen svälla i bröstet, så kunde jag inte glömma hur dom hade lämnat min syster. När dom uppfattade mig, och insåg vem jag var, så strålade deras ansikten av lycka:
– Jake, är det verkligen du? Har du hittat oss? Dom närmade sig, men jag backade och kollade ner i trägolvet.
– Hur kunde ni lämna Klara, varför? Jag kollade förtvivlat upp på dom, och Sofie och Paul mötte varandras blickar.
– Vi kunde inte försörja henne, vi trodde att hon skulle få det bättre hos någon annan. Men det verkar inte som att det funkade. Sedan när vi fick dig hade vi en bättre möjlighet, och klarade inte av att även du skulle adopteras bort. Det fanns vemod i deras ögon när dom såg på mig. “Men nu när du är här skulle du kunna följa med oss till magin, och vi kan visa dig mer av den – om du redan fått uppleva något av den.” Något uppstod mitt i rummet, en spinnande gyllene cirkel. Genom den fanns det gröna ängar med betandes vita hästar med vingar på sidorna, och vackra enorma blommor och växter. Sofie sträckte ut en hand och såg bedjande på mig:
– Jag kan inte mamma, jag mötte hennes blick, “jag kan inte lämna min syster eller moster som tagit hand om mig. Ni får gå utan mig.” Jag gav dom ett sista leende, och en längtande blick mot dom gröna ängarna inuti den spinnande cirkeln, innan jag styrde dom nu lättare stegen tillbaka mot Klara.
– Välkomna vår nya elev, Klara! Jag tittade nervöst ut över dom andra eleverna, men dolde det med en nick mot min nya lärare, “du kan sätta dig vid Mike”. Jag gick självsäkert och satte mig bredvid en kille med svart hår, och en svans lik min:
– Välkommen in i klassen, han log retsamt mot mig och betraktade mig uppifrån och ner, “du kommer säkert trivas här.”
– Vi får se, jag fokuserade blicken framåt mot läraren efter att ha gett ett leende tillbaka.
Tävlingsbidrag april 2022
Lämna gärna en kommentar till författaren!
Skriv en kommentar