Jag försökte njuta av sista tuggan av St Olof. Lät den kraftfulla smaken irritera gommen innan köttet svaldes med aktning. Hungern och törsten kunde stävjas, men menyn hade fått magen att protestera.
Vi var inlåsta i ett ruckel utan tillstymmelse till ljus och nu fanns inte mer ätbart, förutom ruttna bitar som luktade sötsyrligt och starkt. Jag trevade efter högen med mina hopsamlade småstenar och räknade till sju. Det var efter förra veckans gudstjänst min tax Max satte av efter en hare – som försvann. Det gjorde även han.
Skall hördes från ett grått kalkstensskjul. Jag gick in dit precis när en vindil slog igen den tunga träporten med ett brak, vilket fick mig att skrika högt av rädsla.
Vi var fast i ett evigt mörker och hungern erbjöd inget val. Men så idag hördes ljud och traktens präst sköt upp den gnisslande träporten.
”Kära barn, hur länge har du suttit här?”
”Förlåt”, sa jag och kisade mot ljuset. Hunden smet in. Han gillar äpplen. Vi har levt på dem, även de övermogna.”
”Mina St Olof äpplen. Väl bekomme.”
Max gick fot hela vägen hem. Jag kommer aldrig mer att äta äpplen, vet inte om det även gäller hunden.

Tävlingsbidrag till tävlingen Ge bilden ord!