Solen var på väg upp. De hade överlevt natten. Insikten fick Celina att krama åt sin dotters hand lite och slänga en blick på henne. Ett barn skulle inte behöva fly för sitt liv.

I nio år hade allt varit lugnt. Maya hade inte visat tecken på att ha ärvt sin mors magiska förmåga, vilket var en lättnad. Människorna var fruktansvärt rädda för det. Ett barn som inte lärt sig hantera sin magi kunde omöjligt hålla det hemligt till skillnad från Celina som rest till människornas värld i vuxen ålder.

Celina hade precis slutat oroa sig när magin hade börjat flöda i Maya som från ingenstans. Det hade inte gått att dölja. Celina blinkade bort tårarna när hon tänkte på sin mans svek, han hade angett dem till myndigheterna.

”Mamma, där är det”, utropade Maya.

Celina blinkade till, de hade kommit ut ur skogen och framför dem var den gamla bygganden. Med raska steg tog de sig fram till dörren. En stor lättnad spred sig inom Celina när hon öppnade dörren och såg det vita skenet från portalen.

”Nu är vi trygga”, sa Celina.

Hand i hand gick de in i portalen och försvann. Bakom dem stängdes sakta dörren.

 

Tävlingsbidrag till tävlingen Ge bilden ord!