Saga sprang så fort hon kunde för att undkomma sin jägare. Det gjorde hon varje natt. Dagarna gick bra. Men nätterna var hans. Ett flåsande närmade sig. Dålig andedräkt hörde till vanligheten. Kippandes efter luft kände hon hur det nästintill smärtade i lungorna. Var hon under vattnet?
Nej, det var bara det blå kaklet i badrummet som påminde henne. Om hur han tryckt ner hennes huvud under vatten. I badkaret. I det ovanligt djupa handfatet. Och även i toalettstolen med tillhörande spolning varje gång hon sagt något olämpligt. Enligt honom då.
Flämtandet var nära nu. Hon kände hans närvaro på sin hud. Håret på hennes armar hade rest sig. Adrenalinet i kroppen var så påtagligt att hon nästan svimmade. Hon såg svart. Eller var det grönt? Sprang hon i en skog? Det var snårigt. Ojämn terräng. Något stack henne på armar och ben.
Nej, det var bara lakanen. En påminnelse igen. Om honom. Om dem. Och om det som var hans. Det var de mörkgröna lakanen i siden hon fått i julklapp i början av deras förhållande. Som oftast antog de en ännu mörkare ton på grund av hennes blod. Han ville älska sa han på dagen. Men gjorde allt i sin makt för att få henne att känna sig oälskad på natten. Varje natt.
Det var många år sedan nu. Hon klarade till slut av att säga nej. Hon sprang därifrån. Dock jagad av honom. Och i drömmarna springer hon än.
Text av Louise Sahlberg
Tävlingsbidrag februari 2021
Fortsätt pÃ¥ meningen…
Skriv en kommentar