1

Klockan halv fem på måndagsmorgonen den andra augusti tjugo­hundratio sökte sig Sarah Torson plågat av den tropiska natthettan ut i skuggan på balkongen där hon utmattat och svettklibbigt sjönk ner i sin Baden-Badenstol.

Solen hade under flera veckors tid obarmhärtigt strålat ner på hyreshuset och värmt upp dess aluminiumspanelbeklädda väggar.

Som lök på laxen låg Sarahs sovrum så att kvällssolen låg an mot det. Det hade varit tjugoåtta grader hett när hon ovilligt tvingat sig ner i den överhettade sängen. Inte hade det hjälp att ha alla fönster samt balkongdörren på vid gavel i den tropiska natten. Det var fortfarande tjugofem grader i sovrummet när hon vaknade.

Hon blev sittande tills solen började värma upp plåtpanelen runt den infällda balkongen, vilket fick henne att ge upp och gå in och duscha innan hon återvände ut och satte sig på en del solen inte kom åt så tidigt på morgonkulan.

Då och då plirade hon upp på den klarblå himlen i hopp om att få syn på några moln som kunde skymma solen för några korta ögonblick.

På grund av den intensiva hettan var hon dyster till sinnet där hon satt och hade all anledning att vara det. Inte nog med att det var en ovanligt glödhet och kvalmig morgon. Det var dessutom den första arbetsdagen efter hennes efterlängtade alltför korta, heta och torra semester.

Klockan tjugo i sju skulle hon tvingas gå iväg för att hinna i tid till jobbstarten.

Plågat stönade Sarah när hon kom att tänka på det och förbann­ade den fabrik hon arbetade och slet ut sig i.

”Tänk om man ändå vore ledig för resten av livet och hade obe­gränsat med pengar” tänkte hon.

Sarahs tuffa chopper hade gått sönder under slutfasen av den senaste nöjesåkturen och hon var i och med det tvingad att ta en lång promenad till arbetsplatsen.

Det var visserligen bara gasvajern som gått av för henne och det skulle snart vara fixat bara hon fick hem den fördömda reservdelen någon gång.

För ovanlighetens skull gick hon förbi ingången till förrådsut­rymmet där hon förvarade sin HD-Sportster.

Asfaltsbeläggningen utanför bostadshuset var glödhet i det intensiva solsken som låg över Östergötland. Sarah tyckte att det fräste till om hennes älskade tunna flip-flopsandaler när hon satte ner dem på asfalten och att de sjönk ner i den som om den varit kvicksand. Det var bara en illusion skapad av den magasinerade hettan.

Sarah var glad och tacksam över sina slitna flip-flopsandaler som nödtorftigt skyddade fötterna mot den värsta värmen och smutsen.

Sarah valde att gå en upptrampad genväg över en stor gräsmatta istället för att följa den överhettade gång och cykelvägen.

Eftersom det inte hade regnat på flera veckor kändes gräset under sandalsulorna alldeles upptorkat och det dammade när Sarah satte ner flip-flopsandalerna på det. Grässtråna var så torra att hon funderade på om det fanns något liv kvar i dem överhuvudtaget, men hon visste att de skulle repa sig bara det kom regn.

Efter något tjugotal meter tvingades hon ut på asfaltsremsan igen. Hon funderade på att gå i gräskanten, fast insåg att det skulle inne­bära att hon fick klafsa fram i hundavföring och torkade urinrester.

Cykelbanan var ett populärt stråk att rasta hundar vid och det var inte många som plockade upp efter sina husdjur.

¨¨¨¨

Tidigt på måndagsmorgonen väcktes Irma Sandhéll av klock­radions halvsju-nyheter. Lågt svärande för sig själv ångrade hon att det varit en bra bit över midnatt innan hon krupit ner i sin heta säng. Att hon inte kommit ner tidigare berodde delvis på att hon var en utpräglad kvällsmänniska som hade svårt att somna innan tolvtiden på natten. Dels hade det varit alldeles för hett för att lägga sig mitt i värmeböljans hetta.

Yrvaket och stort gäspande trevade hon efter avstängnings­knappen som verkade vara på rymmen. Till sist fick hon in knapp­uslingen så den irriterande larmsignalen tystnade.

Medan hon gnuggade sömnen ur ögonen kom hon på att hon skulle tvätta. Hon hade glömt att sätta upp en ny tid och tvingats ta det första passet på morgonen, vilket i och för sig var lägligt då det var en aning svalare under morgontimmarna.

Stönande av obehag svängde hon benen över sängkanten och reste sig upp.

Hon hade inte sorterat tvätten och fick skynda på med det innan den lediga tiden började. Det första passet var bara två timmar långt. Hon var tvungen att starta i tid för att hinna klart innan nästa hyresgäst skulle ta över tvättstugan.

Snart stod hon med tre olika högar av smutskläder hon delade upp efter färg och temperaturkänslighet.

Med en minut kvar innan tidsstarten hävde hon upp den tunga tvättkorgen och lyfte upp kassen med tvätt och sköljmedel och gick iväg.

På sin väg över innegården upptäckte Irma inte att en illasinnad förföljare smög in efter henne innan entrédörren slog igen bakom dem utan hasade fram den tunga tvättkorgen till de tre tvättmaskin­erna. Stönande efter kånkandet på den tunga korgen skyfflade hon in de sorterade plaggen i maskinerna och fördelade ut tvätt och sköljmedel i facken. Det dröjde inte många minuter innan hon fått igång tvättprogrammen.

När Irma var redo att lämna tvättstugan slets den olåsta dörren upp och hon hörde några hastiga steg komma inrusande.

Hennes hjärta stannade i ett par sekunder medan hon skrikande av fasa frågade vad inkräktaren ville. Till sin förskräckelse såg hon att mannen var maskerad och uppfattade att det var något hotande över sättet han kom infarande på, vilket fick henne att reagera.

Förskräckt vände hon blicken mot mannen. Med skräckslagna blickar stirrade hon på den illaluktande och allmänt ovårdade figuren med de otäcka ögonen som skymtade fram mellan hand­duken, eller vad det nu var han hade virat runt ansiktet som en sorts maskering.

Irma hann inte upprepa sin fråga vad han ville innan mannen rusade på henne och vräkte iväg henne mot tvättmaskinerna så hon slog ryggen i den ena av dem. Inkräktaren dundrade in i henne så hon vräktes in i fronten på maskinen och klämdes mellan den och hans kropp.

Irma dunsade in i överfallaren som reflexmässigt fångade in henne i ett hårt grepp. Irma hade inte någon chans att komma loss från hans ovårdade och illaluktande gestalt som hade ett stadigt grepp om henne.

Aset ville ha ner henne på golvet och lyckades med sin föresats. I ren panikångest vräktes Irma ner på mage. Hon hann inte blinka förrän mannen trädde något över hennes ögon och höll för munnen samt låste hennes händer bakom ryggen.

Irma kämpade som en galning för att komma loss. Trots ansträng­ningen kunde hon inte hindra mannen från att göra något för­nedrande. Hur enkelt som helst skar han sönder hennes tunna sommarklänning och trosor innan han slet resterna från hennes höfter innan han brutalt vände henne om.

Trots hans övertag vägrade hon ge sig utan strid. Hennes slag och sparkar haglade mot hans kropp. Tyvärr var hon inte tillräckligt stark för att göra någon skada där hon var hindrad i sina rörelse­ansatser.

Hennes motstånd hade ingen större effekt, utan mannen kastade av henne de sönderskurna trosorna och började brutalt treva sig in i henne.

Desperat kastade sig Irma av och ann för att hindra hans pene­treringsförsök. Mannens könsorgan missade sitt mål och gled ur den ynkliga bit den kommit in i vaginan vid hans första stöt.

För att hindra hennes motstånd kröp han längre upp och på det viset låste han fast sitt offer mot golvet.

Irma slogs vid det laget för sitt liv och gjorde allt hon kunde i sina försök att komma åt att slå och sparka på honom. Trots ansträng­ningen satt hon obönhörligt infångad i hans grepp.

Mannen var starkare och tryckte ner henne mot det skitiga golvet. Inte blev Irmas läge bättre av att mannen ströp lufttillförseln med handen som höll för hennes mun. Det gick så långt att hon fick kämpa för att få syre och överleva.

Utan några större besvär påbörjade mannen våldtäkten. Irma för­sökte förtvivlat ta sig loss och till sin lycka lyckades hon bita honom i ett finger.

Hon fick en kort respit och kunde dra några grunda andetag innan greppet var tillbaka igen. Hon lyckades vrida loss en arm och försöka riva ögonen ur aset som dock var utom räckhåll för hennes begränsade rörelseutrymme.

Istället lyckades hon slå till honom i skrevet och blev belönad med ett grymtande innan han fångade in armen igen och låste den så hon inte kunde röra ens ett finger.

Irma kastade sig fram och tillbaka bäst hon kunde och det störde våldtäktsmannens försök att tränga in i henne. Han fick ägna mer energi åt att hålla fast henne än att utföra våldtäkten. Aset hade dessutom dålig kondition och började ansträngt flåsa vilket fick Irma att fördubbla sina losstagningsförsök.

Irma trodde att de var ensamma i källaren och att ingen kunde hjälpa henne ur mannens våld. Innan våldtäktsmannen trängt in mer än ett par gånger avbröts de stridande av hastiga steg och vinandet av ett hårdplaströr som slog våldtäktsmannen medvetslös innan det olyckligtvis träffade Irma i tinningen så att även hon svimmade av.

– Du ska inte komma in i mitt territorium och locka hit snutarna jag inte vill ha här, sa figuren åt den medvetslösa gärningsmannen.

Figuren var både hemlös och fattig, så han passade på att länsa asets plånbok på pengarna han bar runt på.

– Så går det om man tränger sig in i andras domäner och ställer till med elände, sa Irmaräddaren med en föraktfull blick på våldtäkts­mannen.

¨¨¨¨

När Sarah Torson gått en bit kände hon något konstigt genom den ena av de tunnslitna sandalsulorna. Nyfiket lyfte hon foten och tittade efter vad det var hon trampat på.

Överraskat såg hon att det var en femkrona förföriskt blänkande på asfalten. Snabbt böjde hon sig ner för att ta upp myntet, men upptäckte att det satt fast.

Sarah hörde ett porlande ungdomsskratt från en buske i när­heten. Hon hade helt enkelt blivit lurad av det klassiska tricket att löda fast en spik mot myntet och slå ner den i asfalten.

Egentligen borde Sarah ha förstått att det var något skumt med myntet eftersom det stack upp några millimeter från asfalten istället för att ligga dikt an mot den som det borde ha gjort.

Troligtvis hade värmen påverkat och avtrubbat hennes sinnen så till den milda grad att hon inte insåg att det var något skumt med det hela. Det var tveksamt om hon skulle ha reagerat över att hon klev på ett vanligt mynt en gång. Sulorna på hennes enkla badskor var visserligen nedslitna till bristningsgränsen. Det fanns ändå gränser för vad hon skulle ha kunnat känna genom dem mot de nakna fotsulorna.

En kort stund funderade hon på om hon skulle skrämma upp ungarna och straffa dem på grund av deras hyss.

Det var alldeles för hett för att jaga upp och sätta skräck i dem och hon lät myntet vara kvar. Allt medan hon roat gick vidare.

För att reta killarna trampade hon rakt på det preparerade myntet när hon tog det första steget bort från slanten som så enkelt lurat henne. Det tack vare de skämtande ungarnas smått klassiska trick.

Sarah misstänkte att det inte var ungarna själva som kommit på tricket. Hon antog att de fått hjälp av någon förälder eller äldre syskon med den avancerade prepareringen, för det behövdes mycket utrustning och kunskaper när man lödde fast spiken mot myntet. Det fick inte bli några missfärgningar från värmen när man smälte ihop de bägge metallföremålen mot varandra, för då lurades man inte av tricket. Det fanns inte många barn med tillgång till rätt utrustning och kunskaper nog för att klara det.

Sarah hörde under sitt steg på myntet hur en kille sa “han sett hela hennes bak” när hon en kort stund stått framåtböjd över det och det väckte stor avundsjuka hos de andra killarna.

Sarah funderade på om hon trotsallt skulle sätta skräck i ungarna. Hon bestämde sig snabbt för att strunta i det på grund av den tryckande hettan.

Lojt visade hon upp det speciella “fingret” mot killarna i en grovt skymfande gest varpå hon gick vidare.

Någon av killarna skrek visserligen något åt henne, vilket hon inte brydde sig om, utan torkade svetten ur pannan med en matt och uppgiven gest.

”Jag ska sätta skräck i ungarna någon regnig och sval dag” tänkte hon matt.

¨¨¨¨

Fem minuter efter slaget vaknade Irma upp av en fruktansvärd huvudvärk. Det smärtade från träffytan och världen snurrade runt framför ögonen. Med panikartade rörelser kastade hon oroliga blickar omkring sig efter våldtäktsmannen som inte syntes till.

Hon kände att hon var nära paniken och var orolig över att fan­skapet lurade på henne.

Irma kunde inte ligga kvar likt ett annat slaktlamm, utan tvingade sig upp på fötter. För att ha något att skyla sig med plockade hon upp den trasiga klänningen hon nödtorftigt virade runt kroppen.

Någorlunda insvept rusade hon hals över huvud ut på gården och vidare upp i lägenheten.

Där ringde hon snyftande till sin man. Han förstod att något otäckt hade inträffat med hans fru. Utan att meddela sina arbets­kollegor rusade han ut till bilen. Med hårt bankande hjärta fumlade han med nycklarna innan han lyckades låsa upp och rycka upp förardörren.

Handen darrade när han körde in nyckeln i tändningslåset och startade bilen. Utan hänsyn till kopplingslamellen slängde han i ettan och rivstartade så däcken tjöt mot underlaget.

Normalt sett tog det fem minuter att ta sig från arbetsplatsen till hemmet. En sträcka han med vilt hasande och tjutande däck av­verkade på betydligt kortare tid. Det var tur att ingen polis såg hans regelvidriga framfart med både en rödljuskörning och brott mot ett antal stopplikter i korsningarna han passerade.

Inte brydde han sig om att stanna vid garaget utan for ända fram till entrén där han kastade sig ur bilen och rusade upp för trapp­orna. Med kallsvetten rinnande om tinningarna rusade han in och hittade sin fru halvnaken och häftigt gråtande i sängen.

– Vad har du råkat ut för? skrek han.

– Tvättstugan.

– Vaddå tvättstugan?

– Ett as försökte våldta mej i tvättstugan…

– Men vad fan. Lyckades han?

– Nja halvvägs innan någon slog ner oss.

– Tusan också.

Utan att riktigt veta vad som hänt Irma, förutom att hon utsatts för en våldtäkt, larmade han SOS-alarm som skickade ut en polis­patrull och en ambulans.

– Förstår jag dej rätt att någon försökte våldta dej och halvvägs lyckades? frågade hennes man sedan.

– Aset var på väg att lyckas då någon slog ner aset och mej…

– Är du skadad?

– Jag har ont i skallen, sa Irma och visade upp en centimeterstor krosskada i tinningen.

¨¨¨¨

Prick klockan fem minuter i sju drog Sarah plågat upp fabriks­ingången. Snabbt gick hon in och stämplade in innan hon gick in i omklädningsrummet och tog sig en snabbdusch.

När hon var färdigduschad drog hon på sig en nytvättad overall, hur länge den nu skulle förbli ren. I den här värmen skulle den snart stinka av svett och allehanda andra kroppsodörer dunstande ut från hennes överhettade kropp.

När hon kom ut i verkstaden gick hon direkt bort mot fikarutan. Där hälsade hon dystert på sina arbetskamrater som mer eller mindre deprimerade satt och hängde.

När hon lagt in mackorna i kylskåpet kom Alvar Anderberg in i lunchrummet.

– Hej vackra flickebarn, sa Alvar och gick fram till Sarah för att ge henne en kram.

Sarah besvarade kramen med en sval omfamning.

– Har semestern varit till belåtenhet? frågade Alvar när de släppt varandra.

– Jo den har varit bra, om än något för varm.

– Nog tusan har den varit varm alltid. Jag såg inte din chopper utan­för. Har du sålt den?

– Nä gasvajern är av.

– Så tråkigt då.

– Ja och det var lång leveranstid på den så jag fick gå hit.

– Tråkigt, tråkigt.

Undertiden de samspråkade gick Sarah plågat fram mot Inga Petrén och sin norrländska kompis Berit Lundström och hälsade på dem innan hon satte sig vid bordet.

– Har ni haft det bra? frågade Sarah dem.

– Jomenvisst, ja va hem till mamma o pappa i Norrland, sa Berit med överdriven dialekt.

– Kul, sa Sarah med ett leende.

Prick klockan sju skrällde det i den högst irriterande ringklockan som förkunnade arbetsdagens början.

Gänget var tvungna att börja den första dagens slit i den varma verkstaden. Håglöst tittade de på ett schema som talade om för dem vad de skulle göra under de tre pass arbetsdagen var uppdelad i.

Sarah skulle börja arbetspasset med att packa in de färdiga maskinstommarna så de skulle vara skyddad under transporterna. Det var ett tråkigt och riskfyllt jobb att vingla omkring på den skrangliga stegen. Allt medan hon virade in alla delar i wellpapp.

Berit skulle packa de stora klumpiga stommarna på pallar så det var smidigt att flytta dem med en truck. Hon hade hjälp av en stor klumpig kran. Ett av de motsträvigaste föremål som existerade i den moderna industrivärlden.

Hon fick lägga hela sin tyngd mot den för att den skulle börja flytta på sig, varpå hon hängde som ett segel efter den ända tills den slog i ändstoppet. Där kunde hon äntligen släppa ner stommen på pallen.

Det var egentligen ett jobb avsett för en övermänskligt stark verkstadsslav och inget för en relativt liten och lätt brud.

Hon hade det trotsallt lugnt. Något som gjorde att klockan gick ännu saktare. Hon brukade hjälpa inpackaren av stommen med det relativt långtråkiga arbetet. Men då gick det ännu fortare att få stommen färdig varpå de fick vänta ännu längre på att nästa stomme skulle bli klar för inpackning. Medan de väntade på det gick klockskrället ännu saktare.

I dag var dessutom hela linan tom och det skulle säkert dröja bortåt fyra timmar innan den första stommen skulle komma ner.

De bägge verkstadsbrudarna fick ägna tiden åt förberedelser av arbetsplatsen inför den nya arbetsperioden fram till juluppehållet, vilket verkade vara väldigt avlägset just då.

– Fan vad tråkigt det var att vara tillbaka igen, mumlade Sarah irriterat.

– Det håller jag verkligen med om, svarade Berit vresigt.

Inga hade dragit nitlotten denna dag. Hon skulle stå i den enda delen av processen där de var tvungna att svetsa för hand. Hon skulle svetsa dit fyra små plåtbitar utgörande fästen för stommen.

Alvar skulle köra en automatisk maskin i början av tillverknings­kedjan. Den stansade och pressade ett plåtband så de blev färdiga stomprofiler som automatiskt lades på ett frammatningsband.

Profilerna fördes i nästa steg fram mot en svetsrobot. Den i sin tur svetsade ihop tolv profiler bildande en färdigsvetsad stomme.

Det skulle senare monteras in en massa andra grejer i den så hela stommen skulle bli komplett.

Produkten de slet med skulle monteras in i en ännu större maskin. Den stora hydraulikpressen och svetsrobotarna förde ett evigt oväsen och det gnagde på humöret hos alla i närheten av dem.

Alvar fick ha stora klumpiga hörselkåpor på sig i den höga värmen, något allt annat än behagligt. Det var ett långtråkigt och slitsamt jobb att få en stomme färdig. Dessutom skulle det dröja en och en halv timme innan de fick sin första rast.

De hade inte kommit igång med arbetet innan deras skydds­overaller flöt av svett. Ändå var inte deras arbetstempo på topp så här under de första arbetstimmarna efter den sköna semestern. De skulle väl så småningom komma upp i det tempo deras arbets­givare krävde av dem.

Den första timmen gjorde arbetarna på fabriken inte ett endaste vettigt handtag, utan stod mest i små spridda klungor och pratade bort tiden tills deras arbetsledare kom fram och röt åt dem att sätta igång arbetet.

Motvilligt gick de iväg mot sina respektive arbetsplatser där de sakta och omständligt startade upp maskinerna.

Alvar hade ett rent elände att få igång sina maskiner. Han ödslade många, långa samt hätska svordomar åt att få liv i den slumrande pressen.

Maskinparken verkade vara lika ovillig att starta upp tillverk­ningen efter det månadslånga semesteruppehållet som de över­hettade slavarbetarna var.

¨¨¨¨

Det dröjde inte mer en fem minuter innan ambulansen var på plats och kunde börja lugna ner brottsoffret. Medan de inledde sitt arbete svängde den ditlarmade polispatrullen in på gården och körde ända fram till gruppen som samlats runt ambulansen.

Poliserna förhörde först av allt de församlade grannarna som inte blev till någon som helst hjälp. Ingen av dem hade sett ett dugg av vare sig Irma eller någon misstänkt gärningsman till det avbrutna våldtäktsförsöket eller den som avbröt det.

Polismännen fortsatte upp i lägenheten. Irma var för chockad för att kunna höras och hade fått en lugnande spruta.

Den tillkallade kvinnliga läkaren började inom en halvtimma sin obligatoriska undersökning med att försöka få fatt i eventuell kvar­lämnad sperma i Irmas kropp.

Den som överfallit våldtäktsmannen hade ingripit innan äcklet fått utlösning, så det fanns ingen sperma att få tag i.

Läkaren hittade bara ett par främmade könshår och därmed var hennes undersökning av offret slutförd.

I samtycke med ambulanspersonalen beslutades det att Irma skulle få lugna ner sig så mycket det gick innan hon förhördes.

Inom loppet av femton minuter körde polisernas utredning fast. Det var inte mycket de hade att rapportera om med sin halva sida minnesanteckningar de krafsat ner.

Överfallet liknade en rad andra våldtäkter och våldtäktsförsök och de var säkra på att det var samma gärningsman i alla dessa ärenden.

Poliserna visste att det var lönlöst att förhöra fler varför de gav upp och kontaktade stationen för att rapportera in ärendet som skulle bli ett nytt i raden av olösta fall med vad de trodde var samma gärningsman.

Eftersom Irma inte var fysiskt skadad gjorde ambulansmännen och läkaren inte mer med henne. Efter hon fått något lugnande att ta vid behov lämnade alla lägenheten.

Irma sprang direkt in i badrummet och spydde av vämjelse. Med äcklet slitande i sinnena duschade hon utsidan ren. Men vattnet renade inte insidan som var skitigare än någonsin. Hon blev inte av med sina äckelkänslor hur mycket hon än ansträngde sig.

Hennes man försökte trösta henne bäst han kunde, vilket hade motsatt effekt så Irma kände sig ännu mer skändad och värdelös.

De lugnande preparaten verkade efter ett tag och hon somnade ifrån allt elände som hänt henne under den olycksaliga måndags­morgonen.

¨¨¨¨

Polisteknikern Bo Ek som kallats till platsen äcklades över hur skitig och nedsliten tvättstugan han skulle undersöka var. Eftersom det begåtts ett brott där var han tvungen att försöka hitta spår efter förövaren. Något som inte skulle bli lätt bland alla som varit där­inne före attentatet och kontanimerat stället.

Missmodigt började Bo med att försöka få fram fingeravtryck på dörrhandtaget in till tvättstugan. Redan då han applicerade färg­pulvret såg han att många personer hade tagit i handtaget.

När han gjort undersökningen klar såg han minst tio olika avtryck kors och tvärs över varandra. Han såg dock det senast ditkladdade handavtrycket som kom från Irmas öppnande av dörren.

Dessvärre hittade han inget som kunde bekräfta att gärnings­mannen tagit i dörren eller handtaget. Inte heller såg han några spår efter handskar han kunde ha burit. Bo fortsatte in i tvättstugan och kontrollerade tvättmaskinernas stängningsanordningar där han hittade Irmas fingeravtryck på alla tre maskinerna. Inte heller de uppvisade några spår efter gärningsmannen.

Medan Bo höll på stannade en efter en av maskinerna och pep att de var färdiga.

Bo kollade handtaget till torktumlaren som konstigt nog var be­friat från spår efter människor. Hela maskinen visade sig vara ren­gjord.

Bo flyttade över tvätten till den innan han svepte över golvet efter spår.

Allt förutom torktumlaren var så dammigt och smutsigt så det var helt meningslöst att dammsuga av golvet med polisens högeffektiva dammsugare för att hitta hårstrån, hudavskrap och liknande. Maskinen skulle bara bli full av värdelöst damm och smuts.

Bo letade istället efter blodstänk och salivfläckar, men hittade inget sådant heller.

Han hade god lust att ge upp sitt sökande för att skriva en negativ rapport där han redovisade sina undersökningar och resultat.

¨¨¨¨

Halvdan Halvorsen hade sluppit ut från fängelset i Skänninge efter ett drygt årslångt straff. Under söndagens inflyttning i lägenheten han trotsallt fått hyra släpade han upp större delen av bohaget tre trappor upp i den intensiva hettan som gjort honom matt och svettig.

Han hade fortfarande ett tiotal flyttkartonger kvar att bära upp sedan gårdagen, men orkade inte kånka upp dem, utan lät dem vara kvar i den täckta släpvagnen.

För att svalka sig efter den heta natten gick han med värkande rygg ut på balkongen och tittade ut. Hans blick gled runt de fem huskropparna som bildade det slitna kvarteret, varav han såg fyra av dess nedgångna hyreskaserner från miljonprogrammets dagar medan det femte huset skymdes bakom hans eget.

Mellan husen fanns en grön och frodande gräsmatta, eller skulle ha funnits, om det inte hade varit så hett och regnfattigt under några veckors tid.

Det knäppte till i grannuppgångens entrédörr. Halvdans blick sökte sig däråt och han fick syn på en ung brud som gick ut och satte sig i slänten på den konstgjorda kulle någon fått för sig skulle finnas ute på gräsmattan.

Tjejen var runt tjugo till tjugofem år gammal. Klädd i en topp med vida sommarbyxor och enkla badsandaler.

Tjejen hade en ljusbrun kraftigt byggd hund med sig hon började leka med genom att kasta en tennisboll som hunden hämtade tillbaka.

Hon satt så Halvdan inte såg ansiktet på henne. Han studerade istället det lilla han såg av hennes bak han uppfattat var raffinerad och läcker när hon satte sig ner. Byxorna hade spänt över i hans mening aptitligt formade skinkor av lagom storlek och form som verkade perfekta att våldföra sig på.

Efter sin långa fängelsevistelse var han oerhört svältfödd på allt vad kvinnokött hette. Han visste inte hur länge han kunde hålla sig från att göra sig olycklig på någon och riskera att åka in på en ny fängelsevolta.

Halvdan funderade på vad den senaste halvtimmans oväsen be­rodde på och tittade ut från balkongen för att undersöka saken. Han såg polisbilen och ambulansen åka iväg på andra sidan inne­gården och drog sig in igen. Han misstänkte att hans släpkärra stod i vägen för dem, men ville inte visa sig för snutarna.

Istället för att gå ut och flytta sitt ekipage satte han sig och titta på en olagligt inspelad film där ett gäng asiater överföll och våldtog en tjej i tioårsåldern.

¨¨¨¨

Ann-Kristin Tultzén arbetade som utredare på Mjölbys polis­station. Arbetsuppgifterna bestod i att hjälpa kriminalroteln med utredningarna.

Hon var en skicklig och uppskattad resurs vars arbete bara var hennes hobby. Det viktigaste i livet var tävlandet inom det allra översta toppskiktet av den svenska eliten i Athletic Fitness.

Hennes mångåriga intensiva träning visade sig genom välutform­ade muskler utformade under många, långa och hårda träningspass i en rad olika träningslokaler världen över.

Trots att klockan inte ens passerat åtta och hon precis klivet innanför entrédörren fick hon inte vara ifred.

– Ann-Kristin. Det har skett en våldtäkt vid Stjärngatan. Häng med här, beordrade hennes chef Owle Forseryd bortifrån ingången till det lilla kontoret.

De bägge poliserna rusade iväg. Satte högsta fart de två kilomet­rarna bort till brottsplatsen där det inte fanns mycket att se.

Irma var uppe i lägenheten och våldtäktsmannen försvunnen. En kvarlämnad polistekniker var i färd med att ta fingeravtryck som visade sig vara Irmas.

Ann-Kristin var envis som synden och nöjde sig inte med ett nederlag. Nyfiket gick hon in i den vandaliserade källarentrén. Förskräckt tittade hon sig runt i det sönderslagna och nerklottrade utrymmet.

Teknikerna hade spärrat av själva tvättstugan. Ann-Kristin visste att den inte innehöll några ledtrådar och struntade i den. Istället öppnade hon en ståldörr in till det kombinerade skyddsrummet och källarförrådet till höger om tvättstugedörren. Hon fick vada fram i skräp då hon undersökte alla uppbrutna och vandaliserade utrymmen.

Längst in upptäckte hon det som troligtvis var ett hemlöst fyllos tillhörigheter. Hon rörde runt i klädhögen när foten stötte på något mjukt och det hördes ett förfärat skrik i källaren.

– Fan. Va skrik du för?

– Jag trodde du var död…

– Men Ann-Kristin. Dö är jag int än, bara döv efter ditt skriande…

– Har du bott här under en längre tid?

– Nåra dar, hur så?

– Du kanske vet att det begicks en våldtäkt i tvättstugan för någon timma sedan?

– Nja…

– Var du här?

– Ja men gömmer mig allti när någon kommer och såg int nånting. Försto nått hänt när kvinnsen skria.

– Vad gjorde du då?

– Angick int mej, så jag fortsatt sov rusé av me.

– Det var inte du som slog ner gärningsmannen?

– Nä! Tänk du sätt fast mej för ja bor hänna?

– Nej bara du inte hittar på några dumheter bryr jag mig inte om det.

– Tack.

– Det är inget att tacka för.

– Jo de ä de visst de.

Ann-Kristin kom inte längre utan nickade till och lämnade den sunkiga källaren åt sitt öde.

¨¨¨¨

Irma Sandhélls man kom inrusande när han hörde ett förtvivlat skrik från sovrummet och satte sig för att försöka trösta henne.

– Hur är det med dej? frågade hennes man när han kastade sig ner vid Irmas sida.

– Det är skit med livet när man inte kan gå till tvättstugan utan att bli överfallen, snyftade Irma hulkande.

– Såja, såja, sa hennes man och smekte henne tafatt.

– Tvätten, skrek Irma förtvivlat utan någon synbar anledning.

– Tvätten?

– Den är kvar i tvättstugan, tjöt Irma närmast hysteriskt.

Hon mer eller mindre tvingade ner sin man till tvättstugan för att ta hand om den. Något som omedelbart stoppades av en sträng uniformerad polis.

– Du får inte gå in där och förstöra eventuella spår efter gärnings­mannen.

– Men då blir kläderna förstörda…

– Jag såg till att den blev överflyttad till torktumlaren, sa Bo Ek och med det fick mannen nöja sig.

Själv hade Bo Ek cirka trekvartstimmasjobb kvar innan han hade gått igenom hela sin undersökning och då skulle tvätten vara torr så den kunde återlämnas till Irma.

När allt var klart gick Bo Ek upp med den rena tvätten till Irma som likt en zombie började sortera upp den i olika högar. Hon arbetade som i trans och inte brydde hon sig om att stryka det som behövdes. I vanliga fall var hon mycket noga med att det inte skulle få finnas minsta lilla rynka kvar, något som brukade reta hennes man till vansinne.

¨¨¨¨

Tjejen med hunden hade passet efter Irmas i tvättstugan. Hon anade att något hänt eftersom det varit en strid ström av polisbilar och ambulanser vid källaringången in till tvättstugan.

Mycket riktigt blev hon stoppad av en uniformerad polisman.

– Det har begåtts ett brott här så du får inte komma in i källaren.

– Men vad ska jag göra med tvätten då?

– Du får boka om…

– Men jag börjar jobba klockan ett.

– Då får du välja en annan dag, sa polismannen strängt.

Tjejen förstod att polismannen inte tänkte ge med sig.

– Kan du titta om det finns någon ledig tid under mornarna i den här veckan?

Polismannen gick in till bokningstavlan och såg att samma tid var ledig under morgondagen. Han hjälpte tjejen att boka om innan han avvisade henne och med det fick hon nöja sig.

¨¨¨¨

Tillbaka på polisstationen satte sig Ann-Kristin och bläddrade bland anmälningarna och utredningarna rörande våldtäkter och våldtäktsförsök i Mjölby under den senaste tiden.

Hon funderade på om det kunde vara en för dem känd gärnings­man. Hur hon än bläddrade bland pappren hittade hon ingen som liknade de visserligen vaga och ibland motstridiga vittnesmålen från de olika händelserna. Med slutledning av dem kunde det skilja sig åt vad beträffande utseendet på överfallaren, fast de kunde också tolkas som om det var samma person.

Ann-Kristin backade i tiden och hittade inget gemensamt i ut­seendet på de gamla gärningsmännen jämfört med den i de nyare fallen…

2

Klockan två på måndagseftermiddagen reste sig kriminalutredare Ann-Kristin Tultzén upp från kontorsstolen.

Hennes chef Owle Forseryd sneglade till på henne där hon lojt sträckte armarna mot taket och tänjde ut sig i sin fulla längd.

– Jaså bär det av till träningen nu?

– Ja nu skiter jag i det här, sa Ann-Kristin med ett snett leende som antydde att hon drev med sin chef.

– Javisst gör det du. Vi ses i morgon, svarade Owle med en sur grimas som snabbt övergick i ett kluckande skratt.

– Ja det gör vi. Hej då.

– Hej, hej du retfulla kvinna.

– Vad då retfull? Jag som är gravallvarlig, sa hon och gick iväg från sin underbara chef.

Ann-Kristins tränare hade anmält henne till en internationell Athletic Fitness-tävling i Göteborg den kommande helgen. Hon skulle åka direkt från jobbet till träningslokalen för en sista fin­justering av formen.

Utredningen runt våldtäkten på Irma Sandhéll hade tagit längre tid än hon räknat med och hon var försenad, men nu var rapporten äntligen nerskriven.

Ann-Kristin sneglade till på kontorsklockan och insåg att hon hade tjugo minuter på sig för att ta sig bort till träningslokalen. Lätt stressat sprang hon in i omklädningsrummet där hon raskt kastade av sig de formella kontorskläderna och drog på sig sitt skinnställ.

Med det på plats skyndade hon sig ut mot sin motorcykel ute i det glödheta solskenet.

Hon ägde sedan några år tillbaka en niohundrakubikare med långt över hundra hästkrafters stark motor förenat med ett sportigt chassi. Om man ville och tordes gick det att åka fruktansvärt fort med den ändamålsenliga sportmotorcykeln.

Ann-Kristin brukade bara glida fram i maklig takt på den. Ibland flög självaste djävulen i henne och då gick det undan, så polis hon var. Vid dessa tillfällen brukade hon välja små slingrande vägar och inte höll hon sig under de löjligt låga hastighetsbegränsningarna heller.

Stönande av hettan gick hon fram till sin motorcykel och stack nyckeln i tändningslåset. Efter att ha kontrollerat att ingen växel låg i repade hon eld på den stora och starka motorn.

Medan den värmdes upp till sin arbetstemperatur drog Ann-Kristin på sig integralhjälmen hon använde under åkturerna. När hon fått hjälmen över skallen gränslade hon den stora och starka skrevraketen. Med ett rytande satte hon iväg mot utfarten från polisparkeringen.

Medan hon väntade på att några bilar skulle passera kom hon på att hon var tvungen att tanka. Det skulle hon hinna med innan träningen startade. När bilarna passerat tuffade hon sakta och värdigt rakt över Skänningevägen in på bensinmacken mittemot polisstationen.

Ann-Kristin stannade vid en av bensinpumparna och fyllde upp MC-tanken. Pumpen stannade på precis tjugo liter så det var tur att hon kommit ihåg att tanka. När hon hängt tillbaka munstycket gick hon in för att göra rätt för sig vid kassadisken.

– Hej Ann-Kristin. Har du nu kört upp bensinen igen, sa tjejen bakom kassan försmädligt flinande.

Hon var klasskamrat med Ann-Kristin och de brukade retas med varandra när hon var inne för att betala.

– Jag ger mig tusan på att du smyger över gatan och tappar ur bensinen ur motorcykeln så himla ofta som jag får tanka den, replikerade Ann-Kristin snabbt sin före detta klasskamrats spydiga kommentar.

– Vilken bra idé du gav mig. Det ska jag börja med från och med i morgon, svarade tjejen kvickt. Det blir tvåhundranittiosex kronor för dina tjugo liter…

– Inte fan menar du att du tar fjorton o åttio litern? avbröt Ann-Kristin henne.

– Joho du. Det menar jag.

– Det är ju förfärligt. Pungslå sina gamla klasskamrater på det där viset. Du borde skämmas.

– Jag lägger på tio öre extra litern när jag hör att du startar ditt stora monster på andra sidan gatan…

– Det kunde jag ge mig tusan på.

– Egentligen borde jag lägga på tjugo öre litern. Bara för att du snodde killen jag var kär i på lågstadiet.

– Det var ett bra kap jag gjorde. Du fick å andra sidan tag på en av skolans populäraste killar som ersättare för Adam, så egentligen borde du dra av en krona litern.

– Vi fick tag i två verkligt fina killar.

– Verkligen. Även om jag önskar att Adam skulle supa mindre när han får sina perioder…

– Ja… ja… se den spriten… den spriten…

– Usch ja.

– Är det ett barn ni har?

– Ja och du har två, eller hur?

– Det stämmer. Du Ann-Kristin. Jag hörde av en liten skvallrande fågel att du ska ner och tävla i Göteborg i helgen…

– Ja det är sista tävlingen inför europamästerskapet…

– Tar du hem EM då?

– Ja det tror jag … fast det blir tuff konkurrens…

– Jag tror jag ska ställa upp jag med. Visserligen har jag inte lika mycket muskler som vissa andra härinne. Det behövs väl inte?

– Visserligen är du en go och glad tjej… men trots det skulle du vara helt chanslös.

– Det tror jag inte. Titta här, svarade tjejen medan hon ställde sig i en typisk tävlingspose och spände armmusklerna.

Ann-Kristin tittade leende på sin bästis från skoltiden där hon stod och såg hellöjlig ut med små, taniga och outvecklade muskler.

– Jag skulle allt vilja se dig gå upp inför hela världens tv-kameror och visa upp de där små otränade musklerna. Så här ska det se ut, sa Ann-Kristin och intog sin favoritpose.

Ann-Kristins klasskamrat hade inte sett henne spänna musklerna på nära håll och hon hade ingen aning om hur välbyggda och fint utformade muskler Ann-Kristin hade innanför skyddsoverallen.

Tyvärr skymde den all insikt på dem varför hon halade upp en bild från en tävling ur plånboken för att visa hur de såg ut.

– Oj… det var inte dåligt…

– Jag ska gärna tävla mot dig när du är ikapp mig, flinade Ann-Kristin med ett mjukt leende.

– Dit lär jag aldrig komma… så det är lika bra att lägga ner…

– Ja kanske det. Det finns säkert något du är bra på. Pungslå dina gamla klasskamrater på soppapengar till exempel, så misströsta inte.

– Okej jag ger mig. Lycka till iallafall. Jag håller på dig i alla väder.

– Tack. Det kan behövas.

– Jag tror nog du tar hem EM, men fram med soppapengarna nu.

När Ann-Kristin käftat färdigt med sin forna klasskamrat betalade hon det rent hutlösa priset för bensinen.

Leende gick hon ut mot sin stora motorcykel och vrålade ut i trafiken för att påbörja den kilometerlånga färden bort till sin klubbs träningslokal liggande mitt inne i ett bostadsområde i den södra utkanten av Mjölby.

Ann-Kristin hann inte mer än ett par hundra meter innan en katastrof smög sig upp framför henne i form av en gammal nästan blind bilförare.

Den gamla mannen såg väldigt illa och han borde egentligen inte ha fortsatt med bilkörningen. Ändå envisades han med det och trotsade släktingar och läkares rekommendationer om att lägga den farliga framfarten på hyllan.

Ann-Kristin var sent ute och hon hade bråttom där hon kom forsande mot den trafikljusreglerade korsningen. Lättat såg hon att hon hade grönt ljus när hon närmade sig trafikljusen på Smålands­vägen. Jäktat forsade hon rakt över den korsande gatan samtidigt som gubben kom fram till sitt röda trafikljus. Han såg inte det ilsket lysande rödljuset, utan fortsatte rakt ut över Smålandsvägen.

Ann-Kristin hann knappast reagera och panikbromsa innan de bägge fordonen kolliderade med varandra. Vid den våldsamma sammanstötningen mellan dem träffade bilen Ann-Kristins motor­cykel rakt över framhjulet så hon tappade greppet om styret. Hård­hänt flög hon i gatan medan bilen fortsatte rakt mot henne där hon tumlade runt på asfalten.

Innan Ann-Kristin uppfattat vad som var på gång att hända hade ett av bilens framhjul rullat upp på hennes högra arm. Tyvärr hade gubben vid det laget reagerat och stampat på färdbromsen, vilket förvärrade läget för Ann-Kristin. Hjulet var uppe på underarmen när han tvärnitade och låste upp alla fyra hjulen. En del av armen låg under däcket och Ann-Kristins muskler och armbåge krossades när bilen började hasa framåt.

Efter några decimeter stötte bilen till motorcykeln så hjulet gled av de blodiga och sorgliga resterna av Ann-Kristins muskulösa och vältränade högerarm. Sorgligt nog var det bara några blodiga strimlor kvar av delar av den vid det laget. Naturligtvis svimmade Ann-Kristin av på grund av den sanslösa smärtan i armen och det ben som träffade bilens stötfångare när hon kastades av motor­cykeln.

Den otäcka olyckan hade setts av en kollega till henne. Polis­mannen ställde sig skyddande tvärs över det körfält Ann-Kristin hamnat i och hävde sig ur bilen. Med panik i sinnet rusade han fram för att se om hon överlevt smällen mot bilen. Framme vid henne konstaterade han att hon andades även om hon var med­vetslös.

Ann-Kristin var blodig överallt och ena benet och ena armen låg i så onaturligt konstiga vinklar så polismannen förstod att de var brutna.

När han konstaterat att hon trots skadorna andades normalt rusade han mot sin egen bil och larmade SOS-alarm.

Han talade om för den som svarade att det skett en ny trafikolycka i fyrvägskorsningen Smålandsvägen/Burensköldsvägen som allt för ofta var olycksdrabbad.

Polismannen talade om att det fanns en svårt skadad person där och avslutade samtalet. Därefter kontaktade han polisstationen och informerade dem om att en kvinnlig kollega till dem råkat ut för en otäck trafikolycka.

– Kan du göra något själv eller ska vi skicka en uniformerad patrull till olycksplatsen? frågade killen nere på polisstationen oroligt.

– Nej det behöver du inte. Kan du skicka hit någon som kan köra ner bilföraren till stationen samt utse någon förhörare?

– Javisst… det fixar jag… om du sköter resten därute…

– Skynda på är du snäll.

– Visst jag skickar en gubbe nu på en gång…

– Okej men skynda på innan någon idiot kommer och kör över Ann-Kristin där hon ligger mitt i korsningen.

– Okej…

Det vakthavande befälet skickade iväg en av Ann-Kristins oroliga kollegor för att hjälpa till vid trafikolyckan.

När kollegan kom fram slog han desperat klorna i bilföraren. Den arbetskamrat som bevittnat olyckan gjorde allt han kunde för att hålla liv i Ann-Kristin tills ambulansen anlände.

När ambulansen kom fram till Ann-Kristins olycksplats stannade de så de skyddade den skadade tjejen från andra färdriktningen.

Ambulanspersonalen fick snabbt överblick över läget och kastade sig över den skadade motorcykeltjejen. De såg att hon var allvarligt men inte livshotande skadad. Innan de rörde vid hennes arm eller ben kopplade de på sin mätutrustning och såg att hon hade puls och bra syresättning. Naturligtvis rusade pulsen i vild galopp och det var helt normalt under rådande omständigheter.

En av dem undersökte varför hon blödde om högerarmen. Trots att han var van vid att ta hand om skadeoffer blev han illamående då han såg att armen delvis var mosad. Snabbt snörde han av blod­tillförseln så hon inte skulle förblöda.

Den andra killen satte dropp och försåg henne med bloder­sättning och smärtstillande medel direkt in i blodomloppet.

Ambulansmännen började sedan stoppa den massiva blödningen från det brutna och uppskrapade benet samt förbereda henne inför transporten in till det storauniversitetssjukhuset i Linköping. Innan avfärden gav de henne ytterligare en starkt smärtlindrande spruta samt spjälkade det brutna benet.

Armen vågade de inte röra mer än vad som krävdes för att stoppa det häftigt pumpande blodflödet.

När de fått hejd på blödningen lade de den i en uppblåsbar vagga med avsikt att hålla den stilla under färden in till sjukhuset.

Ambulansmännen fick ägna en hel del arbete åt att stoppa blod­flödet från alla sår som skrapats upp när Ann-Kristin tumlat runt på asfalten.

Hennes skyddskläder hade trots det gjort ett bra arbete. Det var mest hennes brutna ben som skrapats upp där skinnstället gått sönder i den hårda smällen mot en eller annan vass del på bilen.

Vilken tur att hon tagit sig tid att sätta på sig skyddsstället, trots att hon varit stressad och jäktad, eftersom hon var sent ute.

¨¨¨¨

Då Ann-Kristin var skadad tog Owle Forseryd på sig förhöret av Irma Sandhéll i hennes hem. Owle fick ta en omväg till bostads­området på grund av Ann-Kristins olycka han inte hört talas om. Han visste inte att det var hon som låg mitt i högen av arbetande räddningspersonal.

Framme vid bostadsområdet parkerade han bilen och gick upp till Irmas lägenhet där han ringde på. Irma öppnade och frågade vem den för henne okända mannen var.

– Hej Irma. Jag heter Owle Forseryd och är kriminalkommissarie. Vad är det som har hänt dej? frågade Owle sedan han blivit in­släppt till den chockade och gråtande tjejen.

– Jag skulle tvätta, började Irma innan hon plötsligt tystnade och började storgråta.

– Vad är det?

– Jag undrar vart gärningsmannen tog vägen då jag inte såg till honom när jag vaknade efter slaget…

Owle drog upp sin kommunikationsradio och kontaktade krimi­nalteknikern Bo Ek som fortfarande höll på att leta efter spår i tvättstugan.

– Hej Owle här. Du. Jag är hos våldtäktsoffret och hon är orolig för att gärningsmannen inte syntes till när hon vaknade. Vart tog han vägen?

– Hej Owle. Vi vet inte än.

– Okej. Tack så mycket, sa Owle och vände sig till Irma.

– Tack, mumlade Irma oroligt.

– Såg du något av gärningsmannen? fortsatte Owle förhöret av henne.

– Nej han hade en Bandana för ansiktet och jag såg bara hans blå ögon.

– Vad hade han för kroppsbyggnad?

– Han var längre än mej och omfångsrik, men det mesta verkade vara fett. Han luktade illa och hade nog inte gjort sig ren på några dagar. Trots att hans kläder inte var helt rena var de av förvånans­värd god kvalité. De kanske rentav var skänkta till honom av någon släkting eller välgörenhetsorganisation, för jag tror inte han hade köpt dem själv.

– Hur såg kläderna ut?

– Han hade grå byxor och en skjorta som såg oväntat dyr ut, även om den var skitig och sliten.

– Vilken färg?

– Gråmelerad…

– Såg de moderna eller omoderna ut?

– De var nog några år gamla men tidlösa på något vis. Den som köpt dem var nog ganska modemedveten vid inköpet.

– Några övriga signifikanta kännemärken som tatueringar eller föd­elsemärken?

– Nej inte vad jag lade märke till.

– Okej då har jag inte fler frågor förtillfället. Tack för att jag fick komma in och höra dej.

– Vad kommer att ske nu?

– Vi kommer att sammanställa allt och se om vi kan identifiera gärningsmannen utifrån det. Sedan får vi se vad som sker, så hejdå.

– Hej, hej.

¨¨¨¨

Efter tio minuters högintensivt jobb vid olycksplatsen satte ambu­lansen fart mot universitetssjukhuset med Ann-Kristin fastspänd i båren så hon inte skulle kastas omkring och förvärra sina skador.

Ann-Kristins kollega fick undertiden tag i några vittnen som klart och tydligt pekade ut bilföraren som vållande till kollisionen.

Redan i förhörets inledande skede talade de om att bilföraren hade kört mot rött ljus.

Till följd av det leddes den äldre mannen in på polisstationen för vidare utredning av orsaken till olyckan. Det blev kriminalaren Malin Granström som förhörde honom. Hon var för övrig god vän med Ann-Kristin och var väl inte helt opartisk i sitt agerande.

Den gamla mannen skulle få vara med om ett av sitt livs värsta ögonblick därnere på polisstationen. Malin började förhöret av honom med att plocka av gamlingen körkortet som en läkare skulle få avgöra om han skulle få tillbaka igen. För det måste han klara av en ny uppkörning med vidhängande läkarundersökning.

När den utsedda försvararen var på plats inledde Malin förhöret.

– Sätt dej Thure Tomshon. Varför fortsätter du att köra bil trots att du inte ens ser ett rödljus eller en motorcykel korsande din färd­riktning?

– Jag har kört bil i hela mitt liv och det tänker jag fortsätta med…

– Det ska jag sätta stopp för ska du se. Aldrig att en läkare god­känner dej som lämplig bilförare. Du kommer inte få tillbaka kör­kortet från de berörda myndigheterna.

– Då kör jag ändå…

– Om min kollega dör kommer ett fängelsestraff inte vara omöjligt som påföljd av ditt trafikbrott och du kommer i vilket fall som helst att åtalas för grov vårdslöshet i trafik och vållande till kroppsskada, alternativt vållande till annans död genom trafikolycka.

– Nu ska vi inte gå händelserna i förväg och leka domstol, bröt försvararen in.

– När kontrollerade du synen senast?

– Du har rätt att inte uttala dig om du inte vill, sa försvararen.

– Mycket riktigt. Fast det försvårar bara läget för dej, sa Malin med en irriterad blick på Thure.

– Jag har fullgod syn.

– Varför såg du då inte det röda trafiklyset och att det kom en motorcykel som hade grönt ljus?

– Det var den som körde mot rött…

– Ljug inte. Vi har vittnen som såg dig köra mot rött.

– Jag tycker inte du ska besvara fler frågor, sa försvararen.

– Din syn kommer att undersökas vid lämplighetskontrollen och då kommer saken att utredas vad än din försvarare säger.

– Svara bara med ingen kommentar i fortsättningen, rådde för­svararen irriterat över Malins frågor.

– Visst har du krockat förut på grund av din dåliga syn?

– Ingen kommentar.

– Jag såg flera anmälningar mot dej.

– Ingen kommentar.

Malin var helt säker på att Thure skulle dömas för vållande till den otäcka kollisionen och hon ansåg att det inte var värt tiden att fortsätta förhöret längre.

– Jag har alla fakta jag behöver, så försvinn ur min åsyn, sa Malin och kastade ut gubben från förhörsrummet.

När hon blev lämnad ensam skrev Malin ihop en anmälan om trafikolyckan. Thure skulle i vilken riktning än åtalet tog få stå till svars för sin handling inför domstolen.

När anmälan var klar beställde Malin en taxi åt Thure. När taxin kom tittade taxichauffören föraktfullt på gamlingen.

– Jaså du Thure Tomshon. Du har varit ute och kört bil igen din idiot. Nu får du väl för fan ge dig innan du dödar någon, sa taxi­chauffören.

Han hade själv blivit påkörd av gamlingen i en korsning där Thure skulle ha lämnat företräde och hade inget annat än förakt över för idioten som inte förstod att han inte var kapabel att fram­föra ens en rullator på ett säkert vis.

¨¨¨¨

Ann-Kristin Tultzén kördes snabbt in till Linköpings stora uni­versitetssjukhus. Det gick undan där ambulansen forsade fram på vägen med tjutande sirener och blinkande blåljus framförd av en duktig chaufför.

Det var mycket trafik på väg till och från Linköping. Alla höll sig civiliserat undan för iltransporten när den kom upp bakom dem i en hastighet pendlande runt etthundrasextio kilometer i timmen.

Det var endast en långtradare i vägen för dem. Den hade ingen­stans att ta vägen och fördröjde dem någon enstaka minut vid pass­agen av en fyrvägskorsning inne i Linköping.

När ambulansen var framme vid ambulansintaget fördes Ann-Kristin in i ett förberett undersökningsrum. Där undersöktes hon av ett helt koppel av läkare och sjuksköterskor.

En av sjuksköterskorna hade ett rent elände att få av henne motorcykelstället gjort av tjockt skyddande skinn. Hon fick an­vända en skarpslipad, stark och eldriven sax för att få sönder det motsträviga skinnet.

När hon fått av Ann-Kristin skyddsstället kastade sig personalen över henne och kopplade upp henne mot en massa givare och för­såg henne med en kanyl genom vilket de kunde förse henne med blod och näring.

Utrustningen höll sträng kontroll över alla kroppsfunktioner. Efter att ha läst av värdena gav de henne en påse vätskeersättning och näring för att hålla henne stabil.

Samtidigt bedövades skadorna ner varpå en läkare spjälkade om och gipsade Ann-Kristins brutna ben.

Armen var alltför krossad och sönderriven för att han skulle kunna rädda den. Han skulle ändå försöka göra det bästa av den svåra situationen.

Rutinmässigt beställde han en röntgenundersökning av de skad­ade kroppsdelarna.

Så fort Ann-Kristin var stabil och förberedd inför operationen fördes hon in i den stora och välutrustade röntgenavdelningen. Där togs en bildserie på hennes skadade kroppsdelar.

Som väntat visade röntgenbilderna att brotten i benet låg helt rätt inuti gipsbandaget. Armen däremot var helt mosad av bilens tyngd när den hasat över den. Kirurgen hade bara att ta av den strax ovanför armbågen om han skulle kunna rädda de resterande delarna av överarmens välutvecklade och oskadda muskler.

Visserligen kunde han rädda en del av den oskadade underarmen också. Vad skulle hon ha en obrukbar bit till? Då var det bättre att kapa av den och se till att resten var friskt och fräscht.

Risken fanns att hon skulle få problem om han lämnade de oskadade resterna nedanför de skadade obrukbara delarna och det ville han inte riskera.

Samtidigt med undersökningen blev en akutoperationssal iord­ningställd till hans förfogande. Inom loppet av en halvtimma låg Ann-Kristin rengjord, nersövd och steriliserad inför den kompli­cerade akutoperationen.

¨¨¨¨

När klockan kommit fram till skiftslutet på fabriken gick arbets­laget ut i omklädningsrummen för att göra sig rena och åka hem.

Sarah valde att duscha trots att hon snabbt skulle bli lika svettig när hon gick hem.

Efter duschen stannade hon och pratade skit med sina tjejkom­pisar innan det var dags att gå iväg.

När hon kom ut ur omklädningsrummet såg hon en av killarna stå och leta efter något i plånboken.

– Hej Sarah, jag hörde att din chopper var trasig, sa han.

– Ja gasvajern är av.

– Hur tar du dej hem då?

– Jag tvingas gå i hettan.

– Men åk med mej då. Jag passerar ju ändå förbi utanför ditt hem.

– Ja tack gärna.

¨¨¨¨

– Är allt klart för att sätta igång operationen nu? frågade läkaren när han kom in till Ann-Kristin.

– Nej vi behöver några enstaka minuter till, svarade en av opera­tionssköterskorna.

Narkossköterskan kopplade in sig på alla givare och kon­trollerade patientens status. När hon såg att allt såg bra ut satte hon in narkosen och ett långtidsverkande bedövningsmedel som skulle hålla Ann-Kristin smärtfri under ett antal timmar efter ingreppet.

Under väntetiden studerade läkaren de nytagna röntgenbilderna för att kunna väga alternativen mot varandra och bestämma sig för en strategi. Noggrant tänkte han igenom vad han skulle göra. När han tänkt igenom alla alternativ bestämde han sig för att ta av armen precis vid armbågen och försöka rekonstruera alla övre muskelfästen upp mot axeln.

Så fort han fick klartecken från narkossköterskan satte han igång med det komplicerade och krävande precisionsarbetet.

Kirurgen började med att ta reda på att de oskadade delarna var vid god vigör med normal blodgenomströmning och att alla nerver uppåt axeln var oskadda.

Allt såg bra ut ner till skadan, så han kunde genomföra opera­tionen på det vis han tänkt ut. Det såg ganska brutalt ut när han tog fram en elsåg och satte bladet mitt i den krossade delen.

Efter en sista blick på röntgenplåtarna sågade han av armen en bit nedanför skadan. Resterna skulle ner till patologen för under­sökning.

Om den unga kille som bar ner den inslagna armstumpen fått veta vad paketet innehöll hade han nog svimmat av obehag. Som tur var fick han inte reda på vad han bar runt på.

När kirurgen fått bort de skadade delarna funderade han en stund på hur han skulle kunna täcka operationsstället med hud. Han listade ut ett alternativ och putsade av en del hudslamsor. Resten av huden skulle förhoppningsvis räcka ihop för hans syfte.

Nu var det dags för den svåraste delen av rekonstruktionen. Läkaren började mejsla bort delar av armbågsleden. Han fick vara försiktig för att inte skada de delar som skulle vara kvar. Han lyckades tillverka nya muskel och senfästen och därmed var en viktig fas avklarad. Efter det jobbade han intensivt med att rädda den övre biten av Ann-Kristins välformade muskulösa överarm.

Han imponerades över hennes stora ack så kvinnliga muskler och hade aldrig skurit i så tjocka och kraftiga muskelfibrer. Kirurgen önskade att han kunde flytta över muskeltrådarna till sin egen kropp, vilket ju naturligtvis inte var genomförbart.

Nu var det tyvärr inte mycket av det han jobbade med som var helt så att det hade gått att återställa till funktionsdugligt skick. Han hade sett hur den andra armen såg ut och resterna av det han skar i var minst lika imponerande.

Efter mycket arbete fick läkaren koncentrera alla sina krafter på att försöka “tråckla” ihop den räddade biten in mot axeln, så gott det nu gick. Han ägnade en hel del av operationstiden åt att leta reda på alla nervtrådar och bland det sista han gjorde var att “limma” ihop dem i en slinga samt lägga dem en bit innanför det nya snittet. Därmed skulle Ann-Kristin förhoppningsvis slippa allt vad fantomsmärtor hette.

Operationen började efter några timmars svårt precisionsarbete närma sig slutet. Läkaren sydde ihop de sista stygnen i skinnet och lindade in armen i steriliserande förbandsmaterial.

Läkaringreppet var i och med det över för Ann-Kristins del och hon fördes nersövd ut ur operationssalen. Hon fick tillbringa en tid på avdelningen kallad “uppvak” bland personalen.

Det skulle ta ytterligare några timmar innan Ann-Kristin visade de första livstecknen efter sin sövning. Under väntetiden över­vakades hon noggrant. Tyvärr hade hon förlorat en hel del blod, så läget var allvarligare än vad det först såg ut.

Sjukhuspersonalen gjorde under operationens gång allt de kunde för att få tag i Ann-Kristins anhöriga.

Redan undertiden hon låg på uppvakningen stormade hennes man och dotter in på sjukhusområdet.

Adam var själv läkare och han förhörde sig noggrant om händel­serna under den svåra operationen. Han blev inte lugnare av det han hörde, fast han förstod att det inte var någon överhängande fara för Ann-Kristins liv.

När det var dags att väcka upp henne föreslog personalen att Adam skulle vara den första person hon såg. Han fick hjälp av narkosläkaren med att ge henne sprutan som skulle motverka narkosen.

Det gick en stund innan Adam försiktigt började väcka upp sin fru som sakta reagerade på hans allt enträgnare och intensivare uppväckningsförsök.

När ingen såg kysste Adam regelvidrigt sin fru och då slog hon förvirrat upp ögonen.

¨¨¨¨

Owle sammanställde efter ett tag förhöret av Irma Sandhéll. Han såg att han fått fram ungefär samma signalement som från de andra våldtäktsoffren som drabbats under den senaste tiden i Mjölby och dess omgivning.

Polismakten hade ägnat lång tid och mycket resurser på att leta efter gärningsmannen utan att hitta honom. Tydligen hade han ett effektivt gömställe någonstans. Trots alla förhör och publiceringar i länets lokaltidningar hade det inte gett något resultat.

Mannen var och förblev försvunnen mellan dåden som kom med relativt jämna mellanrum. Det var alltid kvinnor runt tjugo till tjugo­fem år gamla som drabbades.

Poliserna hade samlat på sig en del spår av honom, men inte hjälpte det när de inte fick tag i personen i fråga.

Owle gav upp och återvände till polisstationen där han oroligt för­hörde sig om Ann-Kristins tillstånd.

¨¨¨¨

Ann-Kristin vaknade stilla upp ur narkosen. Hon var fortfarande dåsig av de envisa efterverkningarna efter sövningen. Dessutom mådde hon illa och var nära att få kasta upp.

Som tur var fick en av sjuksköterskorna syn på henne och hjälpte henne att göra sig av med maginnehållet på ett något så när kon­trollerat vis. Efter det mådde Ann-Kristin bättre.

Det dröjde några timmar innan hon fick klart för sig att hon förlorat högerarmen och dess hand. Tyvärr grävde hon ner sig i det allra djupaste av sorgens allra svartaste dyhål.

Ann-Kristin märkte knappast att hennes man och dotter satt intill henne. Hennes älskade man, Adam, och hennes dotter, Marianne, satt under hennes sorgeanfall vid hennes säng där de blev sittande under större delen av natten.

Ann-Kristin grät ibland så hjärtskärande att alla i närheten kved av medlidande med sorgen hon genomled.

Adam och Marianne försökte trösta henne så gott det gick. De hade svårt att nå fram till sin skadade fru och mamma där hon låg och led alla helveteskval.

Till sist fick hon en starkt lugnande spruta så att hon äntligen somnade ifrån allt omtumlande elände som hänt henne under det senaste dygnet.

Adam och Marianne fick i egenskap av nära anhöriga stanna kvar på sjukhuset över natten. Hela tiden vakade Adam strängt över henne.

Alla sprutor hon fått resulterade i att det dröjde långt in på tisdags­förmiddagen innan Ann-Kristin vaknade och då hade hon på något vis accepterat förlusten av högerarmen.

Hennes tävlingskarriär var lagd i spillror. Hon skulle aldrig mer kunna visa upp sig på en tävlingsarena. Inte i själva tävlingen i alla fall. Det fanns inga klasser för amputerade deltagare än och Adam trodde inte att det skulle komma några heller. Men man vet aldrig. Allt förändras så vem vet.

Ändå kunde hans fru fortsätta inom sporten i en domarroll. Om hon ville. Men hon hade redan bestämt sig för att hon skulle träna vidare som om ingenting hänt. Hennes goda fysik skulle hjälpa henne att komma tillbaka och leva ett mer normalt liv.

Det skulle dröja ett tag innan hon var lika psykiskt och fysiskt stark som hon varit före den olycksaliga kollisionen.

Adam och Marianne gjorde allt som stod i deras makt för att trösta henne, vilket inte gjorde förlusten av armen mindre smärt­sam för henne.

Ann-Kristin var ändå glad över att ha dem i sin närhet där på det stora regionsjukhuset. Dessvärre började hon oroa sig över sin yrkesframtid inom polisväsendet, för hon var långtifrån säker på att få fortsätta inom sitt yrke.

Visserligen var hon anställd utredare och hon tillbringade det mesta av arbetstiden på kontoret. Trots sin skada skulle hon obehindrat kunna fortsätta det utredningsjobb hon hade.

Man visste aldrig vad polisledningen i Mjölby tyckte om att ha en handikappad kvinna anställd på stationen.

Om hon vetat vad hennes chefer skulle komma att planera för henne hade hon nog inte oroat sig alltför mycket över det lilla problemet.

De skulle komma upp med en alldeles utmärkt idé och den gjorde inte bara att hon skulle få stanna kvar på stationen. Hon skulle få det betydligt bättre än hon haft det före sin tragiska olycka vilken ändat hennes framgångsrika tävlingskarriär.

Allt skulle med andra ord lösa sig för henne på bästa möjliga vis.

¨¨¨¨

Irmaöverfallaren låg och vred sig i sitt livs värsta panikattack. Han hade aldrig stött på ett så omfattande nederlag som att bli nedslagen och rånad på sitt tilltänkta våldtäktsoffer. Dessutom var en stor summa pengar försvunna ur hans plundrade plånbok, vilket han absolut inte tänkte tåla.

Rasande reste han sig upp. Med kokande sinnen återvände han mot tvättstugan han smög in till genom en dörr han på ett lycko­samt vis fann öppen. Tvättstugedörren var även den öppen så han kunde smita in. Hur han än letade efter några bevis som kunde tala om varifrån den som slog ner honom kom hittade han inget och han fick ge upp sitt resultatlösa sökande.

Vid en trädörr straxt intill tvättstugan fortsatte hans otur. Hur han än försökte dyrka upp låset in dit lyckades han inte. Överfallaren ville inte lämna spår efter sig genom att bryta upp dörren utan fick ge upp och gå iväg från källaren.

Mannen som slagit ner honom andades lättat ut när försöken att ta sig in till källarförråden upphörde och han återvände till sina billiga vinflaskor han “hittat” i en matkällare han brutet upp i en grannkåk.

När han tog första klunken förstod han att vinet var hemmabryggt och han gissade att det var gjort på nypon. Vinet var oerhört gott, fast det var ingen vidare värst alkoholstyrka i det.

Ägaren till matkällaren kom att bli vansinnigt arg när han upp­täckte stölden och lovade att jaga rätt på missdådaren som stulet vinet, vilket tagit lång tid och mycket möda att brygga…

Text: Per-Olov Andersson