Det var den sortens party där allt kan hända och det gjorde det. Trumpetaren i bandet slutade plötsligt spela, gick fram till en av gästerna och sa ’Ska vi?’ och utan ett ord tog hon hans hand och de började springa. Bort över gräsmattan. Ner mot havet

Vi som var kvar stirrade förstummade på varandra och sen ut i tomma intet. När deras avlägsna skratt och hennes ’Ja! Ja! Ja!’ hördes började jag undra om vi egentligen var mitt i en dikt av e.e. cummings;
“listen: there’s a hell of a good universe next door; let’s go”
där James Joyce’s Molly dykt upp  – eller om det finns de som lever sina innersta önskningar och inte bara önskar att de gjorde det.

Plötsligt började mitt hjärta slå hårdare. För att markera. För att markera  varje sekund som inte fyllts. Inte fyllts fullt ut. Inte fyllts så fullt att det rinner över. Inte fyllts med eld. Inte fyllts tillräckligt. Inte fyllts nog.
Inte fyllts nog – för att sätta mig i brand. Och som en brinnande fackla lysa upp din väg.

Text av Pernilla V.
Tävlingsbidrag mars 2021
Text om kärlek