Morgonmötet är slut och jag för muspekaren över den röda knappen för att avsluta. På en sekund försvinner mina kollegor från skärmen. Så även deras röster. Istället hör jag vinden som leker i trädkronorna utanför mitt fönster. Jag släpper datorn och Teams för ett ögonblick, låter istället blicken vandra ut ovanför laptoppens kant. Min trädgård är översållad av vilda ängsblommor. Belöningen av att inte ha klippt gräset på hela försom-maren. Jag kompenserar det vilda genom att hålla perfekt ordning på insidan av mitt hus.

Från mitt fönster på andra våningen ser jag ut rakt över staketet in till grannens trädgård där prunkande rosor klättrar längs den vitrappade husväggen. Mellan våra båda trädgårdar går en grusväg och eftersom husen ligger i änden på vägen, är trafiken här mycket sparsam. Det är brevbäraren som kommer på sin cykel och matleveranserna som både jag och grannen började med när pandemin slog till förra våren. Annars en och annan hundägare som följer vägen tills den mynnar ut i de hag- och ängsmarker som ligger bortom.

Jag ska just till att klicka fram rätt arbetsdokument, när grannens blåmålade dörr öppnas. Ut kliver Agneta. Som vanligt är de grå hårlockarna fästade mitt på huvudet i ett trassligt rufs som får mig att tänka på skatboet i mitt gamla äppelträd. Den valkiga kroppen har hon idag pressat in i blommiga träningstights och en åtsittande gul topp. När hon vänder sig om för att låsa ser jag att hon dessutom bär en röd yogamatta under armen. Inre bilder poppar upp på hur den äldre kvinnan stönar sig igenom ett pass på den studio som jag själv inte satt foten på sedan viruset fick fäste i vår by.

Ett envist surrande drar mig tillbaka till datorn. Mitt fönster mot den riktiga världen. Jag klickar på lurikonen och skärmen fylls av bilden på min kollega Markus. Han sitter som vanligt i sin soffa med en plansch från Fotografiska i Stockholm på väggen bakom. Själv har jag lagt in en anonym bakgrundsbild bestående av bollar flygandes runt i olika kulörer. Jag tycker inte kollegorna behöver veta hur mitt sovrum ser ut.

Tja Nina! Läget?

Du då?

Helt ok här med. Du, jag tänkte på presentationen på fredag. När har du underlaget klart för dina delar?

Det borde vara klart i eftermiddag.

Toppen, ska vi höras då?

Det gör vi. Hej så länge!

Tja!

Skärmen slocknar. Vinden i träden har tilltagit, det blåser från havet idag.

Förmiddagen passerar, jag är fokuserad och får mycket gjort. En rörelse nerifrån gatan gör att jag släpper skärmen ett ögonblick. Agneta bromsar just in framför sin grind samtidigt som brevbäraren kommer på cykeln. Han gräver i väskan efter post som han räcker över till henne innan han vänder om och rullar tillbaka från det håll han kom. Inget till mig idag alltså. Skönt då behöver jag inte fundera på att ta mig till brevlådan.

Åsynen av Agneta med en yogamatta motiverar mig mer än vanligt att vid lunch stänga ner datorn och springa min dagliga mil på löpbandet som jag köpte förra sommaren. Fast pandemin pågått i över ett år och jag inte utsatt mig för onödiga risker genom att gå ut, måste jag ändå tillstå att min form är bättre än någonsin.

Löpbandet står i det andra sovrummet, eftersom jag bor själv finns det ju gott om plats. Det var brorsan som föreslog det när han kom hit för att hjälpa mig montera upp det. Med betoning på just det att jag bor själv. Jag valde att ignorera det då. Men tanken på självet har bitit sig fast under pandemin och jag skaffade profil på Tinder i vintras.

Jag drar upp hastigheten på bandet och känner kraften i mina ben. Ser Agnetas korviga mage framför mig och ökar farten lite till. Lyckas hålla hyfsat tempo i en mil innan jag varvar ner och avslutar med tjugofem armhävningar. Svetten lackar och jag känner mig stark. På väg in i duschen beundrar jag min platta mage och ignorerar kurrandet där inne.

En stund senare är jag tillbaka framför datorn igen. Det nytvättade håret är fortfarande fuktigt och huden doftar blommigt av den bodylotion jag beställde hem i förra veckan.

Jag biter en stor tugga av lunchäpplet. Så gott! Försöker att inte kasta i mig det fast magen ropar på mat. När jag ätit klart har även äppleskrottet slunkit ner. Det gick alldeles för fort. Torkar av fingrarna på en pappersbit och plockar fram mobilen.

Svajpar, bläddrar. Den där han återkommer hela tiden. Kommer aldrig svajpa höger på honom. Men han! Han ser trevlig ut. Jag drar med tummen åt höger för att säga JA. En match! Fast det betyder ju inget, har fått hur många matchningar som helst under pandemin. Några har jag skrivit med. Men att dejta är otänkbart så länge smittan finns därute.

Det börjar smattra på fönsterblecket och jag släpper bilden på den snygga killen. Himlen har öppnat upp sig för ett kraftigt sommarregn. Vatten rinner i floder nedför mina rutor. Jag följer en droppe ner till karmen på fönstret där den rinner ut och försvinner. Sköljer rent i sin väg. Så många regndroppar som fallit sedan jag gick i karantän för att skydda mig mot viruset. Inte en enda droppe har sköljt oss rena från smittan. Den finns kvar därute fast det påstås att det värsta är över.

Min tid rinner iväg med regnet. Jag har hunnit fylla 31 och är på väg mot 32. Den ljusnande framtiden blev inget. Istället sitter jag och väntar. Fast jag vet inte längre på vad. Om jag måste gå ut gör jag det i skydd av natten, då möter jag ingen i min kokong av trygghet. Världen utanför mitt fönster är inte längre min värld. Jag är inte en del.

Regnet avtar och jag återgår till mitt arbete på datorn. Svarar på några meddelanden och ska just ringa upp Markus igen när en grå Volvo, modell äldre, kommer rullande längs vår gata och bromsar in utanför Agneta. En man i övre medelåldern kliver ut, går in genom grinden och upp mot den blå dörren. Med spänning väntar jag på vad som ska hända. Inget händer.

Jag dras tillbaka till verkligheten av att Markus ringer på Teams. Hans skäggiga ansikte dyker upp framför mig. Vi stämmer av det sista inför fredagens presentation.

Ska du med på AW:n efter, frågar han och lägger in en prilla under läppen.

Ja, tror det. Ska bara kolla om jag måste beställa hem något från Systemet först.

Alex och Frida har visst ordnat en quiz, flinar han.

Igen? Ha ha, dom får aldrig nog.

Vi hörs här på fredag då om inte förr.

Hej då!

Vi vinkar och avslutar. På gatan har Volvon kört iväg och den blå dörren är stängd. Jag såg aldrig om Agneta öppnade.

Det blir kväll och jag tillåter mig att äta upp resterna från igår kväll. Linsgryta, ris och gröna blad. Om jag äter riktigt långsamt räcker den lilla portionen länge och magen luras att bli mätt. Jag diskar, torkar porslinet och ställer in det i skåpet. Sedan gnuggar jag diskbänken noga, så att både den och vasken glänser.

När jag är klar öppnar jag köksfönstret för att släppa in lite frisk kvällsluft. Det doftar jasmin från busken som står alldeles utanför. Jag hör bilen innan jag ser den. Samma Volvo bromsar utanför Agneta. Samma man kliver ut och går fram till dörren för andra gången idag. Han bankar med hela handflatan. Det tar någon minut, sedan slår han på dörren igen. Agneta öppnar lite grann och kikar ut. Rösterna men inte orden når mig i sommarskymningen. Eftersom Agneta står med dörren endast på glänt, antar jag att hon inte vill att han kommer in. Mannen står med ena handen lutad mot husväggen. Plötsligt kliver han framåt, tar tag i dörrkarmen och går in. Dörren dras igen. Allt gick så snabbt. Jag vet inte riktigt vad jag just bevittnade, tänker jag och drar igen mitt fönster. Fast det tar emot känns det som att jag borde gå över och kolla så att Agneta är okej.

Hjärtat börjar slå frenetiskt i bröstet när jag lägger handen på dörrhandtaget. Att gå ut kan vara förenat med livsfara. Jag plockar fram ett oanvänt munskydd, tar på mig plasthandskar och drar upp luvan på min hoodie. Så går jag ut genom dörren. Benen skakar och jag är på väg att backa in i tryggheten igen. Men istället stannar jag upp och försöker få ner pulsen med hjälp av andetagen. Så som min terapeut har lärt mig under våra sessioner online. Det hjälper tillräckligt mycket för att jag ska kunna ta ett steg till och nå fram till jasminbusken. Härifrån ser jag ner över gatan. Jag vill vara helt säker på att inte möta någon när jag korsar över. Det verkar som att sikten är klar och jag gör mig redo för nästa steg, att ta mig fram till mitt eget staket. Det är exakt så långt jag gått under det senaste året. Har inte satt min fot utanför tomtgränsen sedan pandemin tog greppet om oss.

Just när jag ska ta mig vidare hör jag röster. Snabbt backar jag tillbaka in i jasminen igen. Två äldre damer kommer gåendes med stavar längs gatan. Framför dem springer en liten svart hund. Jag backar lite till och de ska just passera utan att ha sett mig när hunden stannar upp. Ett par runda, bruna hundögon stirrar rakt mot mig och ett gällt skall skär genom den i övrigt stilla kvällen. Jag vågar knapp andas och vrider bort huvudet för att inte riskera att byta luft med främlingarna.

  • ­Hit Agaton!

Agaton tystnar och lyssnar tackolov på sin matte. Alla tre försvinner bort mot hagarna. I flera minuter står jag kvar för att få ordning på pulsen igen.

Nu ligger gatan ödslig i båda riktningarna. Det är nu eller aldrig! Jag rusar ut genom grinden, sedan snabbt över vägen och in på den grusade gången som leder till Agnetas ytterdörr. Inser då att jag egentligen inte har någon plan. Jag vill helst inte knacka på, i stället tar jag mig längs husväggen mot baksidan. Hukar mig under ett fönster och fortsätter, tätt tryckt mot väggen. Kvällen är ljum och det doftar ljuvligt från den blomstrande trädgården.

Lågmälda röster tar sig genom luften och når mitt sinne. Jag står skymd bland höga rosor vid husgaveln och tittar åt det håll varifrån ljudet kommer. I en blommig hammock sitter Agneta lutad i främlingens famn. Framför dem på ett litet glasbord står två tomma vinglas. De håller om varandra och han rör vid hennes kind innan han kysser henne innerligt. Agnetas grå hårlockar böljar nerför axlarna. Något i mig rör på sig. Min handskbeklädda hand far upp mot munnen som täcks av engångsmunskyddet. Bakom ögonlocken bränner tårarna. Det är som en scen ur en film.

Jag trasslar mig ut ur rosorna, springer längs Agnetas hus, tillbaka över vägen och in i min egen hall där jag sjunker ner på golvet. Tårarna strömmar fritt nedför mina kinder och bilden av kyssen sitter fast på min näthinna när jag sliter av mig munskydd och handskar. Att röra vid en annan människas hud. Jag minns inte hur det känns. Känns det ens?

Mobilen ligger bredvid mig på golvet. Jag svajpar mellan främmande ansikten. Inget är på riktigt längre inte ens männen i mobilen. Något brister inom mig. Eller öppnas.

Två veckor senare
Det blåser från havet idag. En frisk vind mot min hud. Jag springer över fälten och drar in ny frisk luft för varje andetag. Väggrus knastrar under mina skor.  Pandemin blev min ursäkt att slippa möta livet. Slippa möta mig själv. Jag är inte längre rädd och jag behöver inte gömma mig mer. Det här är mitt enda liv. Häromdagen mötte jag Agneta utanför min grind. Jag har henne att tacka för att jag väckts ur min Törnrosatillvaro. Fast det vet hon inte förstås.

 

Text av Suzanne Hegert-Sörnäs