Det tog inte lång tid, efter det att jag börjat skriva skönlitterärt, innan tanken på att bli
publicerad första gången dök upp i min skalle och fastnade där. Jag blev nästan besatt
av att få veta hur det kändes. Jag bestämde mig för att börja i mindre skala med en
novell. Göra ett försök, rättare sagt. Hur jag gjorde?

Så här:
Många av oss som tycker om att skriva, som lärt oss skrivandets teknik och övat och skrivit
och övat igen, har säkert funderat över möjligheten att bli publicerade. Det lockade och
frestade mig oerhört mycket. Samtidig infann sig rädslan. Tänk om jag misslyckades eller om
jag ångrade mig? Fick ångestattacker? Och tänk om någon recenserade? Tänk om just den
recensenten av någon anledning avskydde just min text? Nu för tiden kan ju vem som helst
lägga ut recensioner på nätet. Personer som inte kan ha läst boken, den hade inte kommit ut
när recensionen fanns att läsa, tycker till. Förstås negativt. Eller är det en myt? En hel del av
oss har trotsat all vånda och oförtrutet arbetat på att få ett förlagskontrakt. Inte bli rika på
hantverket. Det har vi förstått är näst intill omöjligt. Men istället för att lägga allt på hög och
glömmas bort, vill vi bli lästa. Bli uppmärksammade. Även om åtskilliga av oss är smått
osociala och gillar att vara ensamma, har vi behovet av att synas. Lite grann. Ibland. Du som
läser det här har högst sannolikt haft liknande tankar.

Under några år hände ingenting konkret. Jag skrev för mig själv eller la ut på en blogg som
väldigt få personer hittade och läste. Ibland deltog jag i novelltävlingar, men det var stört
omöjligt att vinna eller ens få ett tröstpris. Jag gick med i intressegrupper för skrivande
personer på Facebook och lärde mig massor. Deltog i diverse skrivarkurser. Slukade alla råd
och fick ny kunskap. Anlitade skrivcoach. Sen satte den i på allvar. Publiceringslusten. Jag
var inte ensam. De flesta i branschen betonade detta faktum och hur svårt det var. Ständigt
skrevs det i sociala media. Du har naturligtvis också följt inläggen. Alla som klagade och
meddelade att nu gav de upp. Men de fick uppmuntrande tillrop av andra. Ge aldrig upp! Nej,
det hade jag inte tänkt. Det var en omöjlighet. Eller hur? Vid den här tiden började fler och
fler ge ut på egen hand. Bildade enmansförlag. Det fanns en del som klarade det utmärkt, blev
kända som egenutgivare, sålde jättebra och fick förslag från etablerade förlag att skriva
kontrakt. Så var det med den saken. Förlagen vill givetvis vara säkra på att boken säljer. Det
förstår jag. Även hybridförlag dök upp ungefär samtidigt som egenutgivare började bli
vanligare. Men även hos dem var det ett hårt urval.

Jag stretade på. Öppnade konton på Twitter, Instagram och Pinterest. Så småningom skapade
jag en egen hemsida. Tänkte inte missa en chans över huvud taget att se eller synas. Efter
hand har det utkristalliserat sig var jag helst ville befinna mig. Jag tröttnade på att hålla mig á
jour överallt. Nu har jag rationaliserat bort en del. Är inte alls lika aktiv, enbart där jag tror att
det gör nytta för mig och där jag har något att tillföra.

Det att bli utgiven drog ingång på allvar med att jag var med i två novellantologier. Förlag
arrangerade novelltävlingar där de gav ut ett antal vinnande berättelser i ett samlat verk.
Varav en var min skapelse. Deltog du också? Jag hade en s.k. bokrelease på mitt lokala
bibliotek tillsammans med några andra novellister som var med i samma antologi. Det var
min första erfarenhet av att stå inför presumtiva läsare och marknadsföra en bok. Roligt men
också ansträngande för både kropp och själ. Jag är, som jag redan nämnt, ingen jättesocial
person som umgås med folk hur mycket som helst. När som helst. Trots det gjorde jag det och
jag läste högt ur min novell dessutom. Efter två novellsamlingar tyckte jag att det räckte med
antologier för mig. Varför kan jag berätta om en annan gång.

Det var i samma veva som jag letade på nätet efter förlag som gav ut noveller som ljud- och ebok.
Året var 2015 och jag hittade bara några få. Idag finns det fler. I tankarna hade jag valt ut
en kortare berättelse som jag tänkte utgå ifrån. En av mina allra första texter jag skrev. Under
min första kurs i skönlitterärt skrivande, en vecka i juni 2008, fick vi varsitt gammalt foto att
studera och sen dikta ihop en story kring. Bilden visade en kvinna klädd i mörka färger
(svartvitt foto) och en vit blus knäppt långt upp i halsen. Känslan i hennes ansiktsuttryck
utstrålade vemod. Mina tankar gick igång direkt. Sen blev texten liggande. Nu dök den upp i
huvudet och jag tänkte att den eventuellt hade potential. Jag skrev och skrev, en lagom lång
skildring om kvinnan på bilden. En början, en mitt och ett slut. Sen kontaktade jag förlaget.
De var intresserade! Vilken lycka! Sen började det tunga arbetet. Jag hade svårt att fatta allt
jag hade missat och varit otydlig med. Trots en relativt kort berättelse. Jag såg direkt att de
hade rätt i sina kommentarer. Det var proffs jag hade att göra med. Lärorikt att ha kontakt
med en riktig redaktör. Vi skickade texten fram och tillbaka ett flertal gånger. Skrev kontrakt.
En riktigt bra erfarenhet inför en publicering av en hel roman någon gång långt bort i
framtiden. Min vision. Skulle det näst intill ouppnåeliga målet en dag bli verklighet? Eller
skulle allt istället försvinna i ett blött poff, precis som en såpbubbla.

När novellen äntligen släpptes drog jag efter andan. Jag fick några exemplar av ljudbok och ebok
i posten, men jag vågade inte lyssna. Varför inte undrar du kanske? Helt ärligt. Jag vet
inte. Jag anar att det var för att jag inte ville upptäcka misstag. Eller tycka att det inte är
tillräckligt bra, rodna och skämmas. Jag var stolt när jag såg att förlaget marknadsförde den,
när jag såg omslaget i media. Jag kontaktade själv alla jag kände och berättade om novellen
och var man kunde köpa den och ladda ner. Vet inte hur många som verkligen gjorde det.
Antagligen fler av mina skrivande nyfikna vänner än andra, vanliga läsare. Jag fick en
underlig känsla av att de inte var intresserade. Skumt, tyckte jag. Med distans förstod jag
bättre. Varför skulle alla jag känner vilja läsa den? Vilken excentriker jag var, tyckte jag med
ens. Har du också funderat över samma sak? Efter ett tag damp det ner inkomster på novellen.
Jag blev chockad. Hade trott att det inte skulle bli pengar över till mig. Så kom nästa novell ut
på samma förlag. Då hade jag av ren upptäckarlusta skrivit en skräcknovell. Ett hyfsat antal
köpte den. Tyvärr kollade jag på Boktipset. Den första novellen hade ingen recenserat alls.
Skräcknovellen hade en recension som inte var jättebra precis. Personen som läst tyckte att
den började riktigt lovande men att slutet var dåligt. Två stjärnor blev betyget. När jag
betraktade orden och bristen på stjärnor. Ren ångest. Jag tänkte att jag aldrig mer ville ta del
av vad andra tyckte om det jag skrivit. Samtidigt visste jag att jag inte kommer att kunna låta
bli. Att ta hård kritik från testläsare, skrivcoacher och redaktörer har jag inga problem med.
Jag vet att de gör det för att berättelsen ska bli bättre och det blir den alltid. Jag frågar mig
ibland; kan alla som bedömer texter benämnas vara recensenter? Ofta är det ”vanliga” läsare
som sätter betyg. Jag kan inte hindra dem. Det kliar i fingrarna att försöka. Ge tillbaka.
Förklara det de inte förstått i berättelsen. Men det gör jag aldrig, givetvis. Men hur ofta är
anledningen till det risiga omdömet att personen vaknat på fel sida, just den här dagen? Eller
inte gillar genren, men ändå har åsikter? Jag tror att du känner igen dig.

För mig tog det tio år ganska precis innan mitt manus blev en utgiven bok. Då ska det
tilläggas att jag inte skrev på det regelbundet. Berättelsen låg i lådan i flera år och väntade, i
flera omgångar. Manuset har nu förvandlats till en riktig bok och har kommit ut på Lange
forlag. Det ska vara forlag. De sitter nämligen på Jylland i Danmark. I maj i år hände det.
2019. Det var mycket spännande och inspirerande. Men kanske inte lika fantastiskt som jag
hade tänkt mig. Ganska snart kom vardagen tillbaka. Nu håller det “riktiga” arbetet på.
Marknadsföringen. Jag började med bokrelease i början av juni för vänner och bekanta, deltog
i ett event (kulturdagar) i augusti och hade ett författarbesök på ett bibliotek i september. Den
som lever får se vad som händer i framtiden.

 

Text/Foto: Ethel Hedström

 

FB: https://www.facebook.com/Tittelina

Blogg: https://tittelina.blogspot.com/

Hemsida: http://www.ethelhedstromforfattare.se

Instagram: https://www.instagram.com/ethel.h_/

Pinterest: https://se.pinterest.com/Tittelina/