Ögonblicket

Hon satt där i det ljusgrå köket vid det långa och mörka ekbordet, med en halvfull tallrik fil framför sig. Skeden låg i snett och randen av fil var så rak och orörd som att hon just lagt i den. Fönsterbrädan i köket var full med blommor, blommorna hade fått växa lite som dom ville och hade tagit över fönstret. Tavlorna på vägarna speglade lyckliga minnen av när dom var en. När dom inte hade någon annan än varandra. Klockans tickande ljud ekade i rummet, och akvariets filter brummade rytmiskt annars var det tystnad. Det var som att hela lägenheten inte vågade göra ljud, sorgen och ensamheten hade stannat tiden. Solen sken in mellan persiennernas hål och blommorna i ett fint mönster över bordet och hennes hand.  Hon tog bort handen hastigt precis som att solen skulle göra henne illa. Det som dom tillsammans hade väntat på var det som hade hänt. Tre månaders kamp och nu var allting tyst.

Det bruna håret hängde över kinderna och man såg de röda och puffiga ögonen bakom det röda glansiga glasögonen som hade speglat glädje. Hon satt där med händerna i kors och klappade sorgset den fina vigselringen, ”Det blev inte vi” sa hon i tystnaden. Det var första gången hon kunde andas ut efter den kampen som slutade med den värsta tänkbara utgången.  Hon satt med en ursäktande ställning med kroppen som att hon inte ville synas. Hon petade i filen, den börjar bli varm nu så det var ingen ide att äta den längre. Men hennes närvaro var inte där för filen utan den var där för sorgen, smärtan, ensamheten och saknaden. Hon satt där i full närvaro till nuet, som hon aldrig har gjort i hela sitt liv.

Det ringde i telefonen, hon suckade och svarade.

Man hör en mans hårda och mullrande röst, hennes ögon blev blanka igen och tårar började rulla ner för kinderna. Kroppen vek sig och tappade energin och ramlade ner på knäna med armarna framför för att hålla balansen

Det mullrade lite till men nu ändrade sig det till ett mjukare muller. Hon låg där på golvet medan det mullrade mjukt i telefonen. Hon tog handen som var fri för att torka bort tårarna med sin svaga hand från sina ögon, det blir svart och blött på halva handen. Mullret tystnade och dom lägger på.

Hon ligger kvar på golvet efter samtalet, hon började gråta häftigt som att kärleken hon känt högg henne i bröstkorgen. Trycket som stressen byggt upp pressades genom kroppen. Hon andas in djup och samlar kraft för att förlösa den kraftiga och ohållbara smärtan. Den måste kännas, den måste få smältas in i kroppen. Smärtan ger henne friheten att förstå, förstå vad som har hänt och att han aldrig kommer vara där igen. Hon har sett slutet av det liv som hon har levt. Smärtan blir bara värre för varje hulk. Det spelar ingen roll om hon försöker att förtränga det som har hänt, det tränger hårt igenom med massor av andra händelser. Det spelar ingen roll hur hon vrider och vänder på sig på det honungs glaserade ekgolvet. Det tar inte slut det bara ökar, hon vet inte vad hon ska göra. Tills det börjar klinga av och hennes kropp blir helt slut. Hon drar ner sin röda tröja som hängde på stolen, för att linda in sig i den. Hennes kropp somnade av ren utmattning, den somnade av ren sorg som var märkbar i hela kroppen. Hon ropa tyst och hest. ”Hjälp, hjälp jag orkar inte mer!” Så somnade hon på golvet. Hon hade inte ens orkat omsorgsfullt ta bort tårarna eller dragit bort håret, utan somnade av att kroppen behövde vila.

Hon vaknade av en hand på hennes kind, hon vaknade upp av ett glädjefullt ryck som om ingenting hade hänt. Hon tittade upp som att det var han. Ansiktsuttrycket ändrades snabbt när hon såg att det var dottern. Smärtan gick inte hålla igen, kroppen var inte klar. Hon började vrida sig igen, hon bad till alla gudar, alla änglar och jordens och universums energi om att det skulle få ett slut. Det onda var overklig, varje tanke som relaterade till att han var borta skar genom bröstet. Det var som att varje minne rev upp varje cell i kroppen. Han tynade bort från en glädjefull och energirik person till något levande dött som inte var en person. Mitt i sorgen hörde hon ”du är stark i din svaghet”. Det lät som hans ord, det lät som det var något som han hade kunnat säga i samma stund som han hade lagt armen runt henne.

Där på golvet hade dom legat tillsammans bara för någon månad sen, tillsammans på det hårda golvet hade de legat, kramats och gråtit. Tårarna rann från bådas kinder, han torkade bort hennes tårar med de stora tummarna och tittade på henne han sa ”Du fick mig att leva min dröm, du fick mig att känna den kärlek som ingen annan kunde få mig att känna, i din famn kom jag äntligen hem, Tack”. Han tittade henne i ögonen och förväntade sig inget svar tillbaka. Han var i frid för första gången i sitt liv, han hade givit upp för den oundvikliga döden som vi alla står för. Hon mindes det som att det var för 10 minuter sen, varje smekning, varje varm tår. Det högg i bröstet igen och tårarna fick ny fart. Frågorna rullade runt i huvudet hur hände det här och varför hände det? Vi skulle ju vara med varandra för alltid. Hon visste inte vad hennes smärta skulle bära henne, men hon kunde inte låta sig bära den vidare i det nya.

Text av Sandra Hellestig
Tävlingsbidrag mars 2021
Text om kärlek