Saga springer så fort hon kan för att undkomma sin jägare. Vinden river i hennes guldgula päls medan hon smidigt hoppar över stock och sten djupare in i skogen. Hon vet inte var hon är utan förlitar sig helt på sin nos som säger henne vilket håll havet är. I sin stora käft håller hon försiktigt det dyrgrip hon var sänd att hämta.
Bakom henne knappar jägaren in till Sagas förvåning. Hon hade i sin enfald trott att hon var överlägsen men känner nu att så inte är fallet. Krafterna försvagas för varje steg hon tar och hon får stålsätta sig för att inte gripas av panik.
Plötsligt fångar hennes stora öron upp det mjuka ljudet av salta vågor som glider tyst över krossade snäckskal. Insikten får hennes muskler att svälla och någonstans mellan öronen skjuter en skarp stråle av medvetenhet igenom ryggraden ända ut till svanstippen. Jägaren hamnar på efterkälken, med ens märker Saga hur naturen runt omkring henne villigt visar upp hela sin färgprakt. Saga visste nu att hon skulle lyckas.
I tankarna går hon igenom de senaste händelserna som lett henne hit..
Sakta glider det väldiga fartyget genom vattnet. Solens dotter söker oroligt över ytan efter ett tecken. I handen håller hon en liten lysande stjärna som hon har hämtat från himlavalvet i går natt. Den ska hon ge till havsgudens son i utbyte mot den gyllene nyckeln som öppnar livets hemlighet. Hinner stjärnan dö innan hon får nyckeln är allt liv förlorat och framtidens barn kommer att aldrig födas.
Äntligen ser hon hur vattnet brusar upp en liten bit bort. Något grönt och glänsande sticker upp ur havet, en knuten hand med simhud mellan fingrarna uppenbarar sig.
Solgull sträckte ut sina vingar och lyfte från fartyget.
Hon flög över vågorna fram till handen där hon likt en kolibrie stanna till ovanför. Hon visade den lilla flämtande stjärnan och handen under henne öppnade sig. Den gyllene nyckeln glittrade i solen och hon sträckte fram stjärnan.
Just där såg hon till sin förfäran att den slocknade och istället för att få nyckeln såg hon i djupet under sig ett par ilskna ögon stirra på henne.
Myrkur vrålade av ilska så Solgull ofrivilligt ryggade tillbaka. Han tog nyckeln och svingade iväg den långt bort över hav och land. Sedan vände han sig om och simmade ner mot sitt mörka rike. Förtvivlat sjönk solens dotter ner mot ytan och dränkte sina vingar i vattnet. Fartyget seglade fram till henne och besättningen plockade upp den vackra flickan på däck där vinden och värmen från hennes far torkade henne torr.
Nästa morgon fick Saga uppdraget att finna nyckeln och återbörda den till sin ägare. Sagas nos lokaliserade nyckeln ganska snart men när hon kom fram till platsen där den landat var den borta. Någon hade tagit den och dessutom lyckats gömma den för henne. Hur?
Hon satte sig ner lät svansen svepa på marken så dammet yrde och då frigjorde sig alla dofter runt omkring henne. Spår av nyckeln gled in i en främmande doft. Något underligt starkt men ändå svagt som dolde allt det absorberade. Saga förstod att det var den doften hon skulle följa.
När mörkret var som tätast kom hon fram till en grotta vid ett enormt berg. Hon smög försiktigt närmare öppningen. Hennes mycket känsliga hörsel kunde utan svårigheter uppfatta skarpa ljud inifrån berget. Hennes långa morrhår kände av en ofattbar värme och hennes skarpa syn uppfattade långt därinne en rörelse. Det var inga tvivel denna underliga varelse fanns därinne med Solgulls nyckel.
Saga klippte med öronen så hon blev osynlig sedan gick hon på mjuka tassar in i grottan. Råttor kilade omkring över döda djur och skelettdelar. Spindlar krälade på väggarna. Saga ansträngde sig för att klara av detta som i hennes värld inte var något annat än dödens rike.
Till slut kom hon fram till en öppen fåra av glödhet lava. Där stod han med nyckeln i sin smutsiga hand precis i färd med att slänga den i lavan. Hans förvridna ansikte lystes upp av de glödande stenarna runt omkring.
Sagas päls krullade sig obehagligt av värmen ändå tog hon sats och kastade sig fram just när nyckeln kom farande. Smidigt lyckades hon fånga den i luften och landa på andra sidan. Det verkade först inte som varelsen ens hade uppfattat att nyckeln var borta men oturligt nog råkade hon trampa på något varmt och mjukt. Varelsen vrålade till och spände ögonen i Saga.
Hon titta ner och insåg att hon hade trampat på hans svans, Bergakungens svans. Hans ruttnade mun skvätte fula ord mot Saga och han försökte fånga henne med sina kloliknande händer. Hon hoppade smidigt undan och lyckades enbart på grund av sin osynlighet att ta sig ur grottan och springa mot havet och friheten innan han lyckades ta henne.
Saga kommer fram till stranden, hon förstår att Bergakungen har gett upp. Han vrålar och mullrar långt inne i skogen bakom henne för att uttrycka sitt missnöje. Nyckeln och Saga är utom fara.
Den lycka Saga ser i solens dotters själ när hon vördnadsfull lägger det gyllene dyrgripet vid hennes fötter går inte ens att beskriva.
Text av Marie Strömberg
Tävlingsbidrag februari 2021
Fortsätt pÃ¥ meningen…
Skriv en kommentar