Vad var ens kärlek? Ja det undrade Nora där hon satt på stenen med solen som bländade de
honungsbruna ögonen. Hon satt med benen uppdragna, hakan vilandes i handen och med den
andra fingrade hon på ett färgglatt armband av tyg. Varje dag såg hon par som höll varandra i
händerna och skrattade tillsammans, något som Nora själv aldrig hade upplevt. Om hon
skulle vara ärlig så hade hon aldrig varit kär. Aldrig känt den där pirrande känslan som alla
pratade om, längtan efter att vara nära just den där personen. Nej, det var inte något hon själv
hade stött på och hon hade svårt att tro att hon skulle göra det. För vad var egentligen
poängen med det?

Hon reste sig upp från stenen med armbandet nu i byxfickan. Började långsamt röra sig
nedför gatan med lättsamma steg, fortfarande med samma fråga i huvudet. Det var något med
den som hon bara inte kunde släppa.

Kärlek kunde trots allt vara vad som helst. Någon kunde känna kärlek till en partner, till en
familjemedlem, räknades en sten? Nora ruskade på huvudet, tryckte ned händerna i den lila
munkjackan och såg sig omkring. Folk rörde sig runt på gatorna, pratade med varandra som
om de inte hade ett endaste bekymmer. Inte en endaste fråga som störde dem. De alla visste
vad kärlek var men Nora kunde inte alls föreställa sig det. Visserligen älskade hon sin familj
men hon visste inte om man kunde kalla det kärlek. För när andra pratade om det var det ofta
mellan två olika människor som var kära i varandra och inte något som handlade om blod.
En djup suck flydde från hennes läppar och Nora kliade sig själv på låret och böjde sig
sedan ned när hennes bruna ögon hamnade på de lösa skosnörena. Med eleganta rörelser knöt
hon en dubbelrosett så att de inte skulle gå upp innan hon fortsatte vidare på sin väg. Fortsatte
med frågan som höll på att bränna hål i hennes huvud.

All kärlek kunde väl ändå inte handla mellan två människor som inte var släkt? Nej, det
vägrade hon gå med på. För visst kunde kärlek egentligen vara allt? Inte kunde hon väl vara
ute och cykla när hon begav sig in på det tänkespråket?

En lätt huvudvärk hade börjat smyga sig på henne och hon tog upp sin händerna ur fickorna
och började massera sina tinningar. Nora svor åt sig själv att hon hade kommit att tänka på
det, och svor åt den lilla saken som hade fått henne att börja granska det. Hon hade gått till
sin favoritsten, satt sig för att rita med fåglarna som sjöng i träden när hon hade sett det.
Nora hade tappat sin penna som hade landat på den mörka asfalten med en lätt skräll och
rullat över marken. Suckandes hade hon böjt sig fram och tagit upp den, sett ett papper från
en klubba med ett stort, djuprött hjärta och tanken hade slagit henne. Vad var ens kärlek?
Nora knäppte upp sin munkjacka när en varm vind drogs över henne. Hon blåste undan det
bruna håret och vände blicken upp mot den baby blå himlen. Vita, fluffiga moln som påminde
om bomull rörde sig långsamt fram, likt en båt på vattnet.

De honungsbruna ögonen vilade på himlen och för flera minuter glömde Nora bort frågan
tills hennes fot fastnade i en gatsten som låg högre upp än de andra. Ett chockat utrop flög ur
henne och hon snubblade framåt men innan hon hann träffa marken grep någon tag i hennes
överarm. Nora stirrade ned på trottoaren med ytliga andetag. Vem det än var drog henne
bakåt och Nora snurrade runt och när hennes ögon landade på personen gick det till slut upp
för henne vad kärlek var. En varm känsla fyllde hennes kropp, leendet som spred på hennes
läppar var svårt att sudda bort och det slog henne hur mycket hon hade saknat henne.
Tjejen framför henne besvarade leendet så stort att man kunde se de sneda tänderna.
Smilgropar bildades i hennes kinder och de blåa ögonen tindrade.”Gick det bra syrran?”

Text av Ida Palmkvist
Tävlingsbidrag mars 2021
Text om kärlek