Men vad spelar det för roll med vilken hand vi

pressar ner tvålflaskan, höger eller vänster?

Det är måndag igen och klockan är nio noll-noll på morgonen. Alla som är på plats som vanligt samlas in till stora mötesrummet. Som vanligt morgontrötta, efter helgen med alla sysslor som man inte hinner med under vardagar. Många har med sig sina kaffekoppar och några har till och med inte glömt att ta med sig skrivblock och penna.

– Ska vi ha möte igen om det här? Hade vi inte det förra veckan, och för förra veckan? Sa Anders något skämtsamt.
– Jo, svarade Anita, vi ska ha möte igen och vi ska diskutera det igen, om du vill veta. Och fy på dig, skämta inte om ”mötet” Anders, bara för att vi har satt oss längst bak betyder inte att ingen kan höra oss. Du vet väl att ”De” gillar inte när man skämtar om sådana saker som ett ”möte”.
– Men kom igen Anita kan det vara möjligt att det är endast du och jag som inte kan begripa varför vi sitter här och slösar tid när vi kan vara där ute och göra faktiskt nytta?
– Anders, lägg av nu, du ska få oss i trubbel.
– Men Anita skämt åsido, jag menar allvar, om du inte tror mig titta på protokollet från förra månadens möte och mötet som vi hade förra året, det är ju typ samma saker vi diskuterar hela tiden om och om igen, och vet du, vi kommer aldrig fram till något vettigt. Och även om vi kommer fram till något som låter bra, så blir det ändå aldrig gjort. Men vad spelar det för roll kära Anita, med vilken hand vi ska pressa ner tvålflaskan, höger eller vänster? Det är ju nonsens att diskutera det i första hand. Du, jag har varit med om den diskussion många gånger, för många gånger kanske, både här och på andra ställen och jag kan säga till dig redan nu hur dagens möte kommer att gå och hur det kommer att sluta.
– Anders, har du funderat på att gå upp kanske och säga något om det, säg vad du tycker, ge förslag eller något, om du är så trött på möten, vi kanske kan få slut på diskussionen om du har några kloka idéer.
– Nähä du Anita, jag har varit med om det redan en gång och det räcker gott och väl, det gick åt skogen kan jag tala om för dig.
– Men vad menar du, åt skogen?
– Jo kommer du ihåg Johan? Han som ställde upp sig och rabblade upp en hel lista på tänkbara lösningar? Smarta lösningar dessutom.
– Menar du ”slips” Johan, han som gick förra året?
– Ja exakt. För i övrigt, jag förstod aldrig varför han fick smeknamnet ”slips”. Han var ju den enda som kom hit varje dag välvårdat och välklädd. Men hur som helts Johan ja. Har du funderat på varför han fick gå?
– Vänta, Johan lämnade oss på egen vilja.
– Gjorde han det Anita? Gjorde han verkligen det?
– Ja, det är jag ganska säker på.
– Det är sanning med modifikation, han var tvungen att lämna oss.
– Men vad menar du tvungen?
– Han sa vad han tyckte och det är kardinalsynden här.
– Tror du själv på det du säger?
– Ja kära Anita, tyvärr, denna gång gör jag det faktiskt.
– Men varför var han tvungen gå då?
– Efter det att han sa vad han tycker, blev han först omplacerad och sen utfryst av ”De”. Och det som följde efteråt var rena mardrömmen för stackaren. Han kunde inte sitta och äta lunch utan att bli trakasserad. Vet du vad han fick i löneökning sist för det? Hundra spänn, Anita, hundra spänn och du vet själv vad favoriterna får, jag behöver inte berätta om det för dig.
– Du skojar!
– Jag hoppas att det var ett skämt Anita, eller åtminstone någon av de historierna som vi är så vana vid att höra om, du vet, som händer någon annanstans i ett så kallad ociviliserad fjärran land men inte här. Men det är just det som är saken, det händer precis här, framför våra ögon.
– Men någon borde ha reagerat då, att bli utsatt för repressalier för att ha sagt det man tycker hör inte till vår tid! Ja, åtminstone hör inte här!
– En sak är säkert. Ingen vill dela ”slips” Johans öde, Anita. Och så är det bara. Och förresten sist jag såg honom var han utan slips och pantade burkar och inte för att han är någon miljövän.
– Stackaren!
– Japp, stackaren, minst sagt. Jag är inte sugen på att ta syndabockens plats. Än så länge den är ledig, vad jag vet. Så det är just därför jag finner inte det nödvändigt att säga någonting överhuvudtaget, det får gärna någon av favoriterna göra istället. Även om de säger idiotiska saker, vilket de ofta gör, ”De” framställer det alltid som något genialiskt, endast för att de kommer från deras kelgrisar.
– Sluta nu. Jag vill inte höra mer om det Anders, det räcker.
– Just det, ingen vill höra om det, därför har vi det så kära Anita.
– Men kom igen Anders, koncentrera dig på mötet istället, ska vi pressa ner tvålflaskan med vänster eller höger hand?

Text:
Mikael Fischer

Foto av Sora Shimazaki från Pexels