Saga sprang så fort hon kunde för att undkomma sin jägare. En gren rispade henne på kinden, det sved och hon kände hur det rann blod. Förutom Sagas bultande hjärta och flämtningar kunde hon inte höra några ljud från skogen. Inga fåglar kvittrade, ingen räv skällde, inga insekter surrade. Ett knak bakom henne talade om att hennes förföljare hade trampat på en gren, hade den kommit närmare? Hon kastade en blick bakåt men vände sig snabbt tillbaka och ökade farten. Ett par röda ögon rörde sig snabbt och smidigt mellan träden bakom henne. De enda ljud det gav ifrån sig var från stegen när det sprang, inga morr eller flämtningar.

Djuret… saken… monstret bakom henne hade stannat till i kanten på gläntan där Saga hade plockat örter. En avbruten gren hade varnat henne om dess närvaro och i den korta sekund det tog henne att registrera vad som stod framför henne hade hon insett att det skulle döda henne om det fick chansen. Slita henne i stycken. Saga hade omedelbart släppt det hon hade i händerna och börjat springa, springa åt det håll som byn låg, byn och förhoppningsvis säkerhet.

Plötsligt snubblade hon på en sten hon inte sett, Saga föll och skrapade både armar och ben. Hon snurrade runt i farten och kom upp på knä, öga mot öga med det som jagat henne. En stor svart vargliknande varelse stod knappt fyra meter bort, fortfarande tyst. Saga kunde inte ens se att bröstkorgen rörde sig. De röda ögonen saknade helt känslor, de kändes tomma. Saga skakade av rädsla och utmattning. Monstret tog ett steg fram och öppnade munnen. En lukt av förruttnelse slog emot Saga som kände hur paniken lamslog henne. Sen skrek hon. Högre än vad som borde vara möjligt för en flicka på elva somrar. Så högt att till och med träden skakade. Monstret frös i sin rörelse och vände utan ett ljud och försvann bort i skogen. Sagas skrik dog sakta ut.

Det hade börjat mörkna när Saga klev ut från skogen och äntligen kunde skymta byn en bit bort. Äntligen, tänkte hon och styrde stegen mot ljusen. Pilen kom utan förvarning och landade rätt i Sagas hjärta. Från byn hördes en kvinnas tysta gråt och en äldre mans röst hördes från någonstans. ”Låt inte Krafterna komma in i era hem, ty de kommer spridas tills inget är kvar förutom ödeläggelse.” Byborna drog sig sakta tillbaka till sina hem och mörkret lade sig snart över området. Sagas kropp låg kvar där den ramlat ihop. Hade någon tittat ut under natten hade den kanske sett ett par röda ögon som rörde sig ute i mörkret, jägaren hade till slut kommit ikapp sitt byte.

Text av Sofia Heldesjö
Tävlingsbidrag februari 2021
Fortsätt på meningen…