Patrik Jutterström : Mordor
Jag gömde mig bakom min egen kropp. Det låter lite konstigt kanske, men det är ganska enkelt – astral projektion. Det gör att kroppen kan stå kvar och ta emot allt det dumma som händer och jag själv kan sitta och vänta lutandes mot mina egna ben. Ganska skönt faktiskt. Det går nån minut, och Orcerna tröttnar, rör sig iväg så jag vågar mig tillbaka.

I kroppen igen kollar jag vad som hänt. Verkar ganska lugnt, inget fysiskt vad jag kan se. Dom trodde kanske att det räckte med trollformler och förbannelser den här gången. Jag provar att armarna funkar som de ska, att tårna fortfarande har känsel, att mitt tredje öga inte stängt sig. Allt är grönt, ingen fara här inte. Skönt.

Jag ser ryggarna när de rör sig ifrån, muskulösa michelingubbar med så mycket vävnad att de vobblar fram. De slår in i varandra ibland och svaret blir alltid ett slag eller en knuff tillbaka. Aggressivt, men de är uttömda på våld efter att varit hos mig så det stannar där. Jag har sett de förr, Orcerna, när de inte hittat någon att ge sig på, hur de då börjar förtära varandra istället. Jag vet inte varför jag tycker det är sorgligt, att deras enda källa till ljus är genom mörker, men jag tycker synd om dom då. Det där att även fast de är med varandra så är de ensamma. Jag kanske är själv men jag är inte ensam. Nej jag vet inte, något sorgligt är det.

Änglar och demoner rör sig vid oss, men de tar inte in verkligheten som vi. Allt de ser, ser de genom tusen ögon och inget. Pratade med en ängel om Orcerna nån gång och hon sa att jag skulle be om hjälp nästa gång. Pratade med en demon som sa att jag skulle slå tillbaka. En gång pratade jag med gud, han sa att det snart skulle ta slut, att allt som sker är temporärt och att ingenting varar för evigt. Dom fattar ingenting, ingen av dom. Orcerna bryr sig inte om jag ber om hjälp, de kommer tillbaka när hjälpen gått. Om jag slår tillbaka så slår de hårdare, de är ju fler. Vetskapen att det snart tar slut gör ingen skillnad under tiden det sker, men det förstår inte Gud för han är evig och är man evig har man ingen förståelse för tid. Spelar ingen roll, mina försvar funkar bra. De kan inte komma åt mig på riktigt.

Tornets klocka slår femton, och portalerna öppnar sig. Vi rör oss alla iväg, i lättnad, och återuppstår i andra universa, andra verkligheter. Platser med egna regler, och andra hierarkier. Jag får som alltid frågan om hur det har varit idag, och jag svarar bäst jag kan. Mitt universum accepterar det, även om jag kan ana en nedstämdhet, och natten kommer som snart byts mot ljus som väcker oss och då är portalerna öppna igen. Jag biter ihop, går igenom.

Andra sidan är rörig. Gud verkar kallat till möte, för änglarna och demonerna är borta, så korridorerna är fulla av oss andra, och lämnade till vårat eget är det anarki. Några skriker långt borta, men skriket går raskt över till ett skratt och det verkar stanna där. Två skogsalver kysser varandra i ett hörn, den ena smyger upp ett öga ibland för att kontrollera att vi andra ser vad de gör. Några rusar bara rakt igenom horden, utan mål eller riktning, skrikandes och vrålandes.

Orcerna står en bit bort och jag blir iskall. De står precis bredvid ingången till valvet där jag ska hantera mitt första uppdrag och jag vet att om de ser mig kommer de hugga. Jag kommer behöva passera precis bakom dom, och trots all rörighet i korridoren är det helt tomt just där – ingen vågar riskera hamna bland dom, inte när de är som hungrigast nu på morgonen.

Jag rör mig sakta. Sakta, men säkert. De har skarpa näsor, så man får inte avge någon form av skräck, men man får inte heller vara för obrydd. Det är en balansgång, på pappret ganska enkel men i verkligheten så otroligt skör. Om de ser att jag smyger kommer de ta mig. Om de tycker jag är för självsäker så tar de mig. Om de har tråkigt så… Ja ni fattar.

Ena Orcen stinker, det är någon form av luftbaserad odör han klätt sig i på morgonen, och jag är så nära att den sticker i ögonen. Det är två steg kvar innan jag är i det fria men precis då tar han ett steg tillbaka och min axel slår in i hans rygg och jag hör hur han stöter ut ett ljud som påminner om när en bubbla kläcks i  ett träsk. Han ser bak på mig med ögon stora som händer, gröna som mossa, och jag gör mig redo för att slänga mig tillbaka, gömma mig bakom mig själv igen – .. Och han vänder bort. Obrydd. Som att han inte såg mig. Jag tar de sista stegen in mot valvet dit jag ska och jag hör hur det låter utifrån

”Ditt jävla, äckel. Du stinker, vet du det?” Jag vrider mig om, och jag ser att de står runt henne. Elsie i 8B. Hon har varit så bra på att gömma sig, men de har hittat henne och jag ser hur hennes ögon lyser av skräck, hur hon är fullständigt närvarande, hur hon inte har minsta försvar uppe och Orcerna frossar i det. Det är därför de struntar i mig, det finns så mycket fasa att slicka i sig från henne att de inte har minsta intresse av en sån som mig. Skönt, tänker jag, men så hör jag en röst

”Klart det stinker med din andedräkt” Jag undrar var rösten kommer ifrån men när första Orcen slår mig i magen fattar jag. Min jävla tunga alltså. Instinktivt gömmer jag mig igen, bakom mig själv. Elsie börjar smyga iväg men hon stannar upp. Vänder sig om, och elden brinner nu. Hon är vacker, när man ser henne.

 

Tävlingsbidrag april 2022

Lämna gärna en kommentar till författaren!