“Det här var mitt hem. För längesedan. 1853.
Jag gick hit för att möta kvinnan. Kvinnan i mitt liv. Vi kysstes och lekte. Precis som ni gör idag.
Jag ser er. Det här är mitt hus. Och jag gillar inte det jag ser.
Det är därför jag hämnas. Gör det kallt. Obehagligt. Otryggt. När månen lyser som klarast blir jag som argast.
När ni kommer.
Precis som ni. Om någon bryter sig in i ert hem. Är jag så annorlunda till skillnad från er?
Jag är långt bort. Nedgrävd i jorden någonstans. Men närmare än vad ni tror.
För jag bor här.
Jag är stilig och elegant, det berättade hon.
Och ni är inkräktare på min mark. Min tomt. Mitt hus. Mitt hem. Låt er inte luras av den vackra utsikten.
Det är jag som lyser vägen för min kvinna. Ingenting har förändrats i människans biologi. Vi njuter fortfarande av varandra.
Släck era ficklampor. Behåll era kläder på. Dra inte i handtaget. Dörren kommer stå öppen för min kvinna.
För att jag lever. Jag bor här.
2022.”

 

Tävlingsbidrag till tävlingen Ge bilden ord!