Jag sitter vid mitt köksbord och läser nyheterna på datorn och i lokaltidningen. Kaffet är nybryggt och jag har inte bråttom någonstans. Vårsolen är stark, jag har varit tvungen att fälla persiennerna eftersom mina ögon inte klarar starkt ljus om jag skall läsa på skärmen. Då ser jag en artikel om att det blågröna styret i Stockholms Stadshus skall återuppta ombildningarna. Jag förflyttas genast 12 år bakåt i tiden.

Men innan jag börjar min berättelse måste jag presentera mig och min familj. Jag heter Kristina, Titti, jag blir pensionär om några år och min dotter Elisabeth är undersköterska sedan länge. Livet med min särbo Micke är mycket tryggt och fint, vi bor bara två minuters väg från varandra, vi är både livskamrater och bästa vänner.

 

För 12 år sen bodde Elisabeth och jag i en relativt nybyggd trerummare i ett populärt område, eller lägenheten var ny när vi flyttade in för 15 år sedan. Då var jag nybliven änka så jag ville bo bra och låta Elisabeth växa upp i trygghet. Boendekostnaden var hög, men när Elisabeth började arbeta och hjälpa till med hyra och mat blev det lättare. Då plötsligt bestämde Alliansen i Stadshuset att Allmännyttan skulle sälja sina hyresfastigheter för att få in snabba pengar. De gick också ut med en kraftig rabatt så att människor skulle bli intresserade av att göra ett ”klipp”. Jag fick panik och ont i magen och en stor oro för vad framtiden skulle föra med sig. Stressen yttrade sig i mardrömmar där jag var hemlös i en okänd miljö, jag vaknade kallsvettig, men ångesten gav inte med sig. Spöket i mitt huvud sade ”Nu kommer du att bli hemlös”.

Grannarna gick runt, de ringde på min dörr för att övertala mig skriva på att jag var positiv till ombildningen. När jag hade svarat nej blev de efterhängsna, påträngande och envisa.

När jag själv gjorde en beräkning upptäckte jag snart att föreningen i vardande hade gått ut med en glädjekalkyl. Ingen av dem hade någon som helst erfarenhet av fastighetsförvaltning. Jag tog kontakt med min bankman och han informerade mig om att trots rabatten så skulle jag få en betydligt högre månadskostnad. Avgiften till föreningen var visserligen 1500 kr lägre än min nuvarande hyra, men därtill skulle jag betala ränta på lån och amortering. Det var en omöjlig situation.

Då bestämde jag mig för att gå med i motståndsgruppen, det var trots allt många som inte heller ville ombilda. Vi träffades ett flertal gånger, alla var lika förtvivlade, ett äldre par som det var särskilt synd om sade att med deras låga pensioner visste de inte ens vart de skulle ta vägen. Men vi var medvetna om att det var rösterna vid mötet som skulle avgöra, inte människors situation.

 

Att gå in i möteslokalen tillsammans med Elisabeth var det svåraste jag någonsin har gjort. Jag hade rösträtten, bara en röst per hushåll gällde. Vi kommer in, sätter oss, det är ett sorl i lokalen. Ombildningskonsulterna står längs väggarna som gamar som väntar på sitt byte. Omröstningen startar i bokstavsordning. Det blir min tur.

–Nej, säger jag med stadig röst.

Många tittar snett på mig, jag struntar i det.

Ja-rösterna kommer inte upp i 60%, så just nu blir det ingen ombildning. Men det är istället nu som Operation Terror börjar.

 

Grannar som tidigare har varit trevliga slänger igen hissdörren när jag kommer, de hälsar inte när vi möts i trapphuset. Någon ringer till och med Störningsjouren för att klaga på att jag spelar musik på hög volym klockan ett på natten när jag sover. Min dotter blir påhoppad om att hon skall övertala mig att rösta ja. Jag får lappar i brevlådan som lyder ”du kan väl ändå rösta ja för oss som vill köpa”? Detta tar jag upp på fastighetens hemsida, jag ifrågasätter om det verkligen är rimligt och riktigt att i ett demokratiskt samhälle försöka tala om för någon annan hur hon eller han skall rösta. Naturligtvis blir jag hatiskt bemött ”anklagar du oss för att vara diktatorer”?

Situationen blir alltmer spänd, snart vågar jag inte möta någon vare sig i hissen eller i tvättstugan. Symptomen som ont i huvudet och magen förvärras, jag har svårt att koncentrera mig på arbetet. Det känns som om jag håller på att ramla ned i ett stort, svart hål. Min husläkare skriver ut lätt lugnande medicin och beordrar mig att stanna hemma minst en vecka. Blir jag inte bättre ska jag komma tillbaka så skriver han ett läkarintyg. Det känns bra att någon tar över och talar om för mig vad jag ska göra när jag är så skör och orolig inför framtiden.

Som tur är har jag min särbo som stöttar, tröstar och lugnar ned mig. Under den tiden pratade Micke och jag mycket om ifall det vore en lösning att vi flyttade ihop i hans tvårummare. Det skulle vara möjligt, men det fanns två skäl mot. Det ena var att Elisabeth måste ha eget boende först, det andra var att ha ett förstahandskontrakt i Stockholmsområdet är ett guldläge som kanske inte någonsin kommer tillbaka. Skulle jag verkligen avsäga mig den fördelen?

Ombildningsivrarna är alerta och nu börjar Operation Övertalning igen. Det lyckas att få med sig några av de boende som hittills har varit tveksamma, de lockas av tanken på att snabbt bli miljonärer. De kallar till ett möte med ombildningskonsulterna där de naturligtvis lämnar alldeles positiva kalkyler. Att till exempel en större reparation av fastigheten skulle höja avgiften rejält håller de tyst om. De får med sig dem som har tvekat så det skall sättas ett datum för nästa omröstning.

 

Dagen Omröstning har kommit och klockan har hunnit bli 20.00, Elisabeth och jag sitter och väntar i biblioteket. Samma konsulter står längs väggarna med buntar med avtal framför sig. Ja-sägarna formligen blänger på nej-sägarna med avsky i blicken, vi har automatiskt placerat oss på olika sidor.

Omröstningen slutar med 64% ja-röster. Nu springer konsulterna runt med papper, de ser sin saftiga provision framför sig. De närmar sig mig och sätter sig på stolen bredvid.

–Vill du se vad vi har att erbjuda? Det en fantastisk chans.

–Nej tack.

Jag måste bara ta mig härifrån med rak rygg och med min stolthet intakt.

 

Väl hemma ringer jag Micke och han hör på mig att jag är rejält nedtryckt, han kommer över med en flaska gott vin.

–Fredagsmys, ler jag svagt, vad gullig du är.

–Älskling, det blir inte bättre av att du grottar ned dig, säger han, och kramar om mig. Du har aldrig någonsin givit upp tidigare, så det är inte läge att börja med det nu. Berätta, vad hände, frågar han, medan han häller upp av vinet.

–Du förstår säkert att det slutade med katastrof. Det värsta är att nollorna i styrelsen kommer att kunna sätta sina egna hyror. Det har de rätt till, det är deras fastighet.

–Du är ju med i Hyresgästföreningen, det finns säkert regler om hyressättning vid sådana här situationer.

Ju mer vi pratar desto lugnare blir jag. En idé formar sig att jag skall fotografera hela lägenheten och lägga ut på en sida för lägenhetsbyte. Har jag tur så kan det finnas någon som gärna vill byta för att få möjlighet att köpa till rabatterat pris. Timmarna går, vi spånar på olika möjligheter – och omöjligheter – för att hålla humöret uppe. Göra om en gammal skola i Norrland till ett vandrarhem eller behandlingshem? Ingenting blir bättre om  man inte kan skoja om saken.

–Klockan är mycket, säger Micke och ger mig en öm kyss, vi går och lägger oss. Det bästa är att sova på saken.

 

Dagen därpå fixar jag till i lägenheten och sätter snittblommor på borden så att det ska se hemtrevligt ut på bilderna. Micke och jag plåtar en solig och vacker dag så att det blir så inbjudande som möjligt. Bort med allting onödigt, men ett glossigt magasin får ligga kvar på vardagsrumsbordet. När vi är nöjda så lägger jag upp fotona, med lägenhetsbeskrivning och mina önskemål om lägenhetsyta, läge och annat.

Det tar bara några dagar så börjar det välla in svar. Några kan jag sålla bort genast på grund av för hög hyra eller att de önskar triangelbyte. För krångligt, tänker jag.

Vi åker och tittar på en lägenhet i närheten, det verkar bra. När vi kommer in i lägenheten så är det bara: Nej, nej!! Det är en typisk bohembostad, en madrass ligger på golvet i vardagsrummet, det hänger en gunga i taket tillsammans med trapetser, köksluckorna är målade i avskavd grön neonfärg. 4H gården ligger idylliskt alldeles utanför, lammen säger sitt bä och kaninerna skuttar runt.

–Kan vi komma och kolla på er lägenhet, frågar kvinnan? Är ni intresserade? 4H gården är så mysig.

–Jag hör av mig, svarar jag så artigt jag kan.

När vi kommer till bilen exploderar vi av skratt.

–Vad var det där, fnittrar Micke, du kan använda lägenheten som en parklek och ta saftigt betalt.

–Ja, instämmer jag, men det vore bara om det inte fanns några andra alternativ.

Vi går ut och äter på kvällen, Micke tar en pizza med extra allt och jag väljer en räksallad. Det gäller att ha energi till morgondagen, två lägenheter ska beses.

 

Jag har fått en hel del intresseanmälningar, men några har jag tackat nej till. En lägenhet ska genomgå stambyte inom den snaraste framtiden och två har inga parkeringsmöjligheter. Trots att jag inte har lyxen att vara alltför kräsen så vill jag att det ska bli så bra som möjligt.

De återstående lägenheterna ligger i området där jag vill bo. Närheten till Micke är en viktig aspekt och jag känner mig hemma.

 

Den första lägenheten vi tittar på ligger ganska gyttrigt till, husen står väldigt nära varandra. Jag tänker: Man kan inte få allting.

Det visar sig att bostaden visserligen har tre rum, men de är pyttesmå. Jag skulle aldrig få plats med alla mina möbler som jag ändå fick tränga ihop till Compact living när jag flyttade efter Henriks bortgång. Skulle jag få plats med dubbelsängen i det ena rummet skulle man nästan bli tvungen att kliva i och ur från kortändan. Elisabeth måste fortfarande ha ett eget rum tills hon flyttar. Ett plus är braskaminen i vardagsrummet eftersom jag är frusen och ett minus är gasspisen, noterar jag för mig själv. Bytesfamiljen måste också se min lägenhet, om ingenting annat uppenbarar sig för mig ska vi fylla i blanketter och skicka till våra hyresvärdar.

Jag får ett SMS från paret i nästa lägenhet vi skulle titta på att de har blivit sjuka, så vi får skjuta på visningen några dagar.

Micke åker hem till sig, han är tvungen att reda ut ett problem på jobbet. Jag tänker fortsätta städa och ta någonting lätt att äta eftersom Elisabeth är ute med sina vänner.

 

När jag står med Ajaxflaskan och torkar ur köksskåpen hör jag någonting som krafsar på ytterdörren, jag stelnar till och går snabbt dit för att se vad det. Då ser jag att någon har ristat Hora på säkerhetsdörren.

Är det såhär det skall bli nu, tänker jag, att det skall bli öppen vuxenmobbing? Den nya bostadsföreningen har inte råd att ha hyresgäster, de måste sälja alla lägenheter för att klara ekonomin. Jag kommer aldrig att få veta vem det var, men jag är ilsken och förbluffad över hur normala vuxna människor kan bete sig.

 

Nu är jag tillbaka till 12 år senare, där jag sitter tryggt vid mitt köksbord. Jag ser tillbaka och jag tänker på vilken oerhörd tur jag hade. Jag har inte ens orkat tänka tillbaka till tiden när jag var skräckslagen för att bli hemlös. Tillfälliga andrahands- och tredjehandsboenden var inte aktuellt. Som högkänslig person tog alla problem med ombildning och flytt över hela min tankeverksamhet. Micke fanns absolut, men jag skulle klara mitt eget och Elisabeths boende själv. Är man mycket känslig så är allting svart eller vitt, lycka eller sorg, gråskalorna och nyanserna för att kunna klara av problem finns inte. Det blir en blockering inombords som man inte kan bryta själv, jag låser mig själv, jag är fullt medveten om det. Det finns många fina och älskade människor som vill hjälpa till, men man vågar inte ens visa hur sårbar man är. Alltid stark, trots att jag inte är det.

 

Nu backar jag 12 år bakåt igen, till turbulensen.

Nu ska vi titta på den andra möjliga lägenheten. Fördelen är att här ligger husen ganska långt från varandra så det känns inte hopklämt, garageplats finns det också så jag behöver inte oroa mig över att parkera på gatan.

Det unga paret öppnar och jag blir genast förtjust när jag ser lägenheten. Bra planering, bra storlek på rummen och en underbar utsikt över Mälaren. De bjuder på kaffe och hemlagad äppelpaj, de är öppna och trevliga människor.

–Vi drömmer om att köpa en lägenhet i Kransen, förklarar han, vår son är 3 år och nu väntar vi en bebis till våren. Vi skulle kunna träffa våra vänner oftare och hjälpas åt med barnen. Vill vi gå ut och ta ett glas ibland med kompisarna är det gångavstånd till stamstället. Sedan längtar vi efter att kunna planera vårt eget boende precis som vi vill ha det.

–Jag är positiv, sade jag, nu måste ni komma och titta på min lägenhet. Jag lägger in grönt ljus på Lägenhetsbyte, så får vi se sedan vad ni tycker. Kan ni komma redan i eftermiddag?

–Vi kan komma när William har sovit middag, går det bra vid 16? frågar frun i huset.

–Ni är så välkomna, säger Micke och jag unisont, innan vi går iväg.

Plötsligt börjar någonting positivt hända.

–Vilken lya, utbrister Micke, visst är den byggd på 60-talet, men så mysig. Hur skulle man inte kunna trivas där?

 

Väl hemma, finputsning, och förberedelse av små snittar istället för kaffebröd. Elisabeth är inte hemma, men som tur är har hon städat och gjort snyggt i sitt rum.

 

Det ringer på dörren, de kommer in, vi sätter oss i vardagsrummet och småpratar över kaffe och tilltugg. Danne, som han heter, har tänkt sig att gå ner till 75% på sitt arbete som polis när bebisen är född. De måste räkna noga om ekonomin håller för att ta ett bostadslån, men de är övertygade om att det kommer att gå i lås.

–Vi pratas vid hemma, säger de innan de går, vi lämnar svar på hemsidan under kvällen.

–Det kändes som att de tyckte om lägenheten, säger jag fundersamt till Micke, men det är så mycket som måste funka.

–Ja, säger Micke, när han kramar om mig, nu kan vi bara ta det lugnt och vänta. De behöver säkert prata ihop sig. Det är stora beslut som ska fattas. Ska jag hämta thaimat, så att du inte behöver fixa mat just nu?

–Ja tack snälla vännen, jag känner inte för att stå vid spisen, jag är för upprymd och otålig. Men hungrig som en varg är jag, du vet att jag tycker om de kryddstarka räkorna.

 

Efter middagen, som var delikat som vanligt när Anipour på Thailaan har lagat den, sätter vi oss i soffan. Vi låter TVn vara av, det har varit för många intryck på en och samma dag. Litet soft musik passar bra just nu. Jag har tagit en veckas semester efter sjukskrivningen så jag behöver inte tänka på att gå upp tidigt i morgon bitti. Jag kan koncentrera mig helt på lägenhetsjakten, Micke börjar jobba 07.00 men han smyger upp tyst så det märker jag aldrig. Väntan är lång, än har inte datorn plingat till, så vi bestämmer oss för att gå en promenad.

I hissen träffar vi en granne, en av oss som var med i motståndsrörelsen.

–Hur går det för er, frågar han och ler vänligt, vi har bestämt oss för att vinterbona sommarhuset och flytta ut på landet permanent. Så länge det är varmt går det bra att bo där och hantverkarna hinner ordna med isolering och värme innan hösten. Vi fick vår kärra repad i garaget så vi känner att vi måste bort så fort som möjligt. Det börjar bli olidligt för dem som har tänkt sig att bo kvar på hyra, taxichaffisen på ettan är livrädd för att någon skall sabba hans bil.

–Det är fruktansvärt att girighet tar över medmänsklighet när man tror att det finns stora pengar att tjäna, säger jag, det låter mysigt med ett lantligt boende. Jag hoppas att få genom ett byte, men man vet aldrig hur det går.

–Hals und beinbruch, säger han, och vi skrattar. Ni kommer väl och hälsar på när vi har kommit i ordning?

Han är obotligt skrockfull, vi vet att det betyder Lycka till!

–Det gör vi gärna. Detsamma önskar vi dig, hälsa familjen.

Så synd att en så trevlig familj ska tvingas att flytta, funderar jag, hur lågt kan människor egentligen sjunka?

I porten sitter en lapp ”Flytta, era parasiter, vi vill inte ha några socialbidragstagare i huset”.

 

När vi kommer hem igen så har jag ett meddelande, en grön bock, på bostadsbytarsiten. De är också intresserade av ett byte. Papper ska skrivas på, men först måste Elisabeth få se lägenheten för att inte gå över hennes huvud.

Jag SMS:ar ”Underbart, när kan jag ta med min dotter så att hon också får se? Vi kan kolla upp vilka dokument som krävs samtidigt. Vi hörs imorgon”.+

–Har jag faktiskt hittat en lösning? frågar jag Micke. Det som krävs nu är hyresvärdarnas godkännande.

Micke strålar och tar mig i famn, vi kysser varandra. Det känns som om gamla Titti är tillbaka på banan igen. Champagnen ligger på lut, men det får vänta tills kontrakten är påskrivna. Jag måste också kontakta paret i den första lägenheten och tacka nej, de ligger på mig om svar och tyvärr måste jag göra dem besvikna.

 

Allting är påskrivet och klart med min nya hyresvärd, men med den nybildade föreningen är det minst sagt stökigt. Jag försöker få tag på någon så att jag kan säga upp kontraktet, ingen är anträffbar, de är antingen sjuka eller på semester. Den enda jag kan hitta är en föräldraledig kvinna, sagt och gjort, jag ringer henne.

Barnet skriker när hon svarar.

–Hej, jag heter Titti och jag bor i 33:an, försöker jag överrösta, jag måste säga upp min lägenhet.

–Ööhh nej, det tror jag inte du behöver, jag är inte så bra på sådant där. Jag är litet upptagen.

Juristen i mig vaknar, vad in i?

–Självklart måste jag säga upp lägenheten, annars kan ni kräva mig på hyra. Är du hemma, jag kommer snart förbi.

–Nej, det passar inte så bra, jag vet inte så mycket. Det är bäst att du väntar på att de andra är tillbaka.

–Du är sekreterare i bostadsrättsföreningen och vet ingenting? Jag är där om 10 minuter för att skriva på, vräker jag ilsket ur mig, annars blir ni anmälda för vanskötsel och lurendrejeri. Jag vet var du bor.

Den unga kvinnan med bebisen på armen försöker få till ett dokument på skrivaren. Jag kan inte låta bli att retas efter tredje försöket.

–Men som förening måste ni väl ha en officiell logga? Så att jag kan se att det är juridiskt korrekt?

Jag njuter av mitt övertag, att kunna avslöja styrelsen som okunnig.

–Nej, vi är ju mitt i ett fastighetsinköp nu, tvekar hon.

–Tack jag vet, svarar jag neutralt och kallt, se till att ordna en uppsägning nu så går jag härifrån sedan.

Efter ett telefonsamtal med någon i styrelsen får hon till ett någorlunda hyfsat kontrakt, som jag skriver på.

–Tack och hejdå, säger jag och kan inte låta bli att fortsätta, med så inkompetent förening är jag bara glad över att flytta.

 

Vi bestämmer inflyttningsdatum till första augusti, jag lägger in om semester både innan och efter. Jag vet att det tar tid både att packa och flyttstäda, sedan skall allting på plats i nya hemmet. Vi övertar varandras garageplatser, det är en lättnad att det löste sig.

Föreningen har bestämt att alla badrum ska renoveras, men jag har gjort klart för dem att det får vänta tills jag har flyttat ut.

 

Trots förberedelser blir flyttdagen kaotisk, kartonger skall både in och ut samtidigt trots att jag redan dagen innan hade fyllt lastbilen med stora möbler, bokhyllor etc för ett första lass. Men med gott samarbete gick det ändå hyfsat smidigt.

Vid 18 tiden tar vi en paus, jag tar fram den chili con carne jag hade förberett, tillsammans med gott bröd och kalla öl blev det en bra måltid för alla som hade hjälpt till.

Sängen är bäddad, TVn och husgeråd på plats, jag kan pusta ut.

 

Redan från första dagen kändes det som hemma och det har det gjort i 12 år nu, konstaterar jag nöjt vid köksbordet när kaffet är urdrucket. Jag lider med dem som måste gå genom samma oro som jag gjorde, jag kan bara konstatera att genom både beslutsamhet och tur hittade jag hem.

 

Text/Bild: Ewa Dahlström

instagram: ewacessan