Jag gömde mig bakom Mia N. Piga så snabbt det bara gick. Hennes röda vingar med de stora svarta prickarna skyddade mig. Det var i alla fall vad jag hoppades på. Ville absolut inte bli sedd just nu.
Allt det här hade börjat precis som en vanlig dag; med en promenad längs grusgången i trädgården. Där mötte jag min vän − nyckelpigan − som tog med mig på en flygtur. Högre och högre upp i luften. Vi gjorde ofta sådana utflykter tillsammans. Jag skrattade oavbrutet, men när Mia N. Piga svängde med vinden så blev jag alldeles snurrig, tappade greppet och landade med en duns här: på en tjock och mjuk matta av gamla löv och nytt gräs. Runtomkring mig fanns det buskar. Deras blad var ljusgröna.
Nyckelpigornas berömda tur var precis vad jag behövde nu − för vi var inte ensamma här bland alla höga buskar. Framför oss stod en enorm igelkott. Den nyste till och dess långa taggar reste sig, så den blev till och med ännu större. Den långa nosen rörde sig: upp och ned, fram och tillbaka. De svarta ögonen stirrade rakt på mig − ja, nästan in i mig. Kanske till och med rakt igenom mig.
”Du där bakom nyckelpigan, du ser minsann riktigt god ut och luktar färskt”, smackade igelkotten. Högt och belåtet.
Mia N. Piga tyckte om att äta upp bladlössen på rosorna i trädgården − det var precis bredvid dem som vi tidigare hade träffat på varandra och startat vår flygtur. Den här igelkotten, som bodde djupt där inne bland buskarna, tyckte om att äta upp sådana som mig.
”Först ska jag tugga på dig, så jag kan känna precis hur du smakar, sedan kommer jag att svälja dig helt och hållet”, ropade igelkotten och visade mig, och Mia N. Piga, sina kraftiga tänder.
Mia N. Piga viftade med sina antenner och flaxade allt snabbare och snabbare med sina vingar. Jag tvingade mig själv att ta ett djupt andetag. Och ett till. Mina ben var skakiga, men jag lyckades klänga mig upp på nyckelpigan och sätta mig ordentligt tillrätta. Sedan höll jag mig fast, så hårt jag bara kunde. Ville verkligen inte ramla av en gång till − där inne bland buskarna.
Igelkotten lunkade sakta bort med en djup suck. Och dess taggar var nu nedfällda.
Min största tur var att ha en riktig vän; en sådan som Mia N. Piga. Snart skulle vi landa och vara tillbaka hos rosorna. De ville inte äta upp någon, utan bara dricka vatten och ta in ljuset från solstrålarna. Och lukta så där gott som bara rosor kan göra
Tävlingsbidrag april 2022
Lämna gärna en kommentar till författaren!
Skriv en kommentar