[Bakgrund: För någon tid sedan gjordes det mycket reklam för en chokladask som hade getts namnet ”Merci”. Alldaglig choklad, verkligen inget speciellt att  skriva hem om, men av marknadsföringen fick man intrycket att de flesta problem och tacksamhetsskulder kunde lösas med denna produkt. En del i reklame var en jingle: ”Merci, my little way of saying thanks. Merci for being you.

Berättelsen nedan är en satir över denna choklad och pitchningen för den. Scenen är vardagsrummet hos en liten tant någonstans i Västernorrland, typ.]

 

Merci så mycket!

När jag först träffar henne så vill hon egentligen inte prata om det. Hon skruvar på sig och ser generad ut, men jag märker att hon inte egentligen är ovillig att berätta, snarare tvärtom. Vi håller på ett tag och går runt händelsen som katter runt den klassiska gröten. ”Kom igen Rut”, säger jag till henne. ”Berätta nu vad som hände!” Och äntligen tycks åtminstone någon spärr släppa, och så berättar hon:

”Ja vet du”, säger hon, ”när Jens kom till mej den där kvällen så nästan förstod ja’ att det var något särskilt som hade hänt. Han såg liksom lite finurlig ut, och han gick och höll något bakom ryggen, och trodde inte att ja’ såg något. Och ja’ blev som nästan irriterad, eller ja’ vet inte, otålig i alla fall, och ja’ visste inte riktigt om ja’ skulle säga nåt eller om ja’ skulle stå ut med och vänta till han själv skulle börja. Men till slut så kunde ja’ som int’ hålla mig, och ja’ sa till han: ’Men hördu Jens, om det är någe som du vill säga så får du snart tala om n’e, ja’ kan’t vänta nå längre. Men du ska int’ tro att han sa någe bara för de’! Han fortsatte att se ut som om en hade nå väldigt viktigt att dölja.

Men så då till slut, ja vet du va’ en gjorde? Jo han tog fram de’ där som han hade hållt bakom ryggen, och så sa en bara…ja och innan han sa det så hörde ja hur han tog av nå’ papper eller nå’ sånt och så tog en fram de där å så sa en ’Tack!’, å ja’ stod där som ett fån å sa, ’vad då tack?’, å då titta ja’ ner på de som han stod och höll i, å då förstår du, så hade han vart och köpt en ask choklad, ja en hel ask, och det var en sån där som de stod på franska på, å det stod ”merci” fast de uttalas inte så, det heter som ’Märrschi’! Ja, du vet, ja’ stod där och visste int’ va’ ja’ sku’ göra.  Det enda ja fick ur mig var ’Men herregud Jens, har du som köpt en hel ask choklad?’ Å då log han och sa, så där lite smågenerat ’Jo’. Å så blev de tyst. Å ja’ va just på väg och säga samma sak igen men, och det här är kanske det finaste, då sjöng Jens ”Merci maj littel vej of sejing sänks”, å inte kanske han sjöng så bra, men jag har ju sett reklamen så ja visste ju han försökte göra. Å då var det som tåren bröt fram ur öga mitt, och jag tänkte ’Herregud vad fina människor det finns’. ”

Efter den här långa utläggningen var det som om luften hade gått ur Rut, och hon sjönk tillbaka på sin stol. Men det verkade som om hon inom sig bearbetade det hon just hade berättat, och jag kunde se hur hon började le inom sig, hur hon upplevde det hela igen. Efter ett tag såg hon starkare ut, och jag vågade mig på en till fråga: ”Men Rut, chokladen då, vad gjorde du med den? Öppnade du asken, åt du upp chokladen, vad hände?”

Rut ser upp på mig, och under en kort stund är jag osäker på om hon har hört och förstått vad jag har frågat om, men så spricker hennes ansikte upp i ett stort leende och jag förstår att hon mycket väl har hört vad jag har frågat: ”Jo men visst”, säger hon. ”Visst öppna’ ja’ asken, och när ja’ gjorde de’ så kände ja’ Jens ögon på mig, och jag visste att det här var första gången som ja’ hade fått ett sånt tack.”

”Å de’ där me’ å äta upp ’en, ja ja’ visste ju nånstans att den kunde ju inte bara förfaras, så ja’ tog en bit å så sa ja’ till Jens: ’Ska int’ du ha en också?’. ’Neej sa han, de’ här e’ bara din ask, men jag var envis ja’ så ja’ sa till han att ’nu tar du en bit annars blir vi ovänner’, ja inte för att ja’ direkt mena’ de’, men i alla fall. Ja, sen satt vi där och riktigt njöt, å du vet de här var ju i maj-juni, ja’ minns inte exakta datumet, men det var en vacker försommarkväll i alla fall, och när jag tog min första bit och när Jens tog sin då var det som att just då så kom solen fram bakom ett moln. Å ja’ kunde bara tänka hur underbart livet kan vara ibland…”

Jag sticker emellan med en liten fråga: ”Vad hade du gjort för honom Rut, som gjorde att du blev så belönad?”

”Ja vet du”, säger Rut, och det syns på henne att hon får jobba med att tänka efter för att kunna ge ett svar, ”det var inte mycket. När han skilde sig från frun sin så fick han vårdnaden om deras två barn och inte hade han tid att hand om dom så mycket, så dom var väl härinne alltid när dom kom från skolan, och sen bruka’ dom läsa läxor hos mig, och ibland laga’ ja’ mat åt dom, och jobba’ han sent så hände det väl att dom sov över här också. Sen blev de’ väl att man hämta’ dom från skolan och så kanske man tvätta’ lite kläder åt dom, för du vet Jens han hade ju alltid så mycket att göra.”

”Var du släkt med Jens och barnen hans då?” undrar jag.

Rut skrattar till åt min uppenbarligen oinsatta fråga: ”Släkt!? Inte då. Han bodde i lägenheten bredvid och ja’ hade pratat med honom några gånger i hissen.”

”Men hördu”, undrar jag, ”hur länge höll det där på då, att du tog hand om hans barn varenda dag efter skolan? ”

”Tja…” Rut får återigen ta sig en funderare, ”tja, det kanske höll på så i en fem-sex år, och rätt ofta på helger också, och så några veckor på sommaren.”

Jag kan inte låta bli att le åt denna krut-tant som tycktes orka hur mycket som helst: ”Men fick du någon ersättning för det här då?” undrar jag, samtidigt som jag blir lite rädd för att jag har gått för långt med mina frågor.

Rut skruvar på sig: ”Tja, ersättning och ersättning, han sa alltid att ja’ skulle få nån ersättning och då var det väl som igår kväll då som en kom till skott. Å de’ var därför som jag tyckte de’ var som så fint att han hade köpt det finaste han kunde tänka sig.”

Och nu är det som det svindlar för mig också: ”Så är det förstås! Kan det bli finare, kan vänskap få ett mer konkret uttryck eller tacksamhet en mer välvald form?! Naturligtvis är det med Merci som vi bäst kan säga vad vi tänker. Och all jag kan säga till dig är: ”Gör det du också! Hitta någon som Du vill belöna! För du vet, en ask Merci är aldrig fel och alltid rätt. Gör det redan idag. Låt någon annan känna hur tacksam du är! Gläd någon annan Glöm dig själv! Gör som Jens när du vill belöna Din Rut! Köp en ask Merci!”