Släktgården på Gotland var charmigt sliten. Ingen hade bott där efter att mormors föräldrar gått bort, men jag hade tillbringat många härliga sommarlov där med mina kusiner. Bara ljusa minnen med bad, lek och skratt, tills vi upptäckte luckan i golvet i det gamla vita stenhuset.

Luckan var liten men min kusin Lena och jag var taniga tonåringar. Efter några sekunders tvekan klev vi försiktigt ner i mörkret. Den rangliga stegen knakade och det luktade jord och något sött.

Med mobiltelefonen lyste jag upp det lilla fuktiga rummet. Några tomma trälådor. En hylla med glasburkar. En bänk. Lena tog upp en av de mindre burkarna. Något svart och segt rörde sig därinne.

Min puls ökade och den söta doften gjorde mig yr. När jag landade på det kalla jordgolvet for telefonen ur min hand. Det blev mörkt. Glas krossades.

–Lena, är du okej?

Min darrande röst möttes av kall tystnad. På alla fyra sökte jag trevande efter telefonen då jag hörde stegen knaka. Luckan öppnades. En tunn strimla av månljus. Mörker.

–Lena?

Vi letade hela natten efter Lena. Polisen kom. Nästa dag hjälpte grannarna till. Inte ett spår. Veckorna gick. Sommarlovet tog slut. Vi lämnade Gotland. Utan Lena.

 

Tävlingsbidrag till tävlingen Ge bilden ord!