”Skottkärra satt still pÃ¥ skorstenen med en svala i handen. Huset under henne var utbränt. Spacklet pÃ¥ väggarna hade stÃ¥tt sig, men alla där inne hade antingen blivit brunnit upp till aska eller dränkt sig själva i källarn. Hon försökte ta djup andetag, men det var inte det som hänt under henne hon oroade sig för.
””De kommer aldrig förlÃ¥ta mig.”” mumlade Skottkärra. ””Aldrig, aldrig…””
””De behöver inte förlÃ¥ta dig.”” sade Svalan. ””Det viktiga är att de aldrig glömmer. De kommer aldrig vÃ¥ga yttra sig mot er igen, milord.””
Svalan strök näbben längs Skottkärra som om han vore en katt.
””SesÃ¥, du gjorde vad du kunde. De visste vad som skulle hända. Du gav dem Ã¥tminstone ett val och det är lÃ¥ngt mer än vad de flesta fÃ¥r nuförtiden.
””Nuförtiden…”” mumlade Skottkärra. ””Nuförtiden… dÃ¥förtiden…”” ””Tiden är inne.”” sade Svalan.
Han flög iväg igen. Skottkärra satt fast. Hennes armar, ansikte och kropp frös till svart granit under den ljumma solen tills krämporna stillade henne. Det enda hon kunde tänka pÃ¥ var att fÃ¥ äta igen.”

 

Tävlingsbidrag till tävlingen Ge bilden ord!