“Skottkärra satt still på skorstenen med en svala i handen. Huset under henne var utbränt. Spacklet på väggarna hade stått sig, men alla där inne hade antingen blivit brunnit upp till aska eller dränkt sig själva i källarn. Hon försökte ta djup andetag, men det var inte det som hänt under henne hon oroade sig för.
“”De kommer aldrig förlåta mig.”” mumlade Skottkärra. “”Aldrig, aldrig…””
“”De behöver inte förlåta dig.”” sade Svalan. “”Det viktiga är att de aldrig glömmer. De kommer aldrig våga yttra sig mot er igen, milord.””
Svalan strök näbben längs Skottkärra som om han vore en katt.
“”Seså, du gjorde vad du kunde. De visste vad som skulle hända. Du gav dem åtminstone ett val och det är långt mer än vad de flesta får nuförtiden.
“”Nuförtiden…”” mumlade Skottkärra. “”Nuförtiden… dåförtiden…”” “”Tiden är inne.”” sade Svalan.
Han flög iväg igen. Skottkärra satt fast. Hennes armar, ansikte och kropp frös till svart granit under den ljumma solen tills krämporna stillade henne. Det enda hon kunde tänka på var att få äta igen.”

 

Tävlingsbidrag till tävlingen Ge bilden ord!