Nästa dag

När Hansson kom in på sitt rum på polishuset, ringde Bohlin och berättade att mobilen de hittat under yttertrappen till huset i Buar tillhörde Dahlgren. ”Det var bra”, sa Hansson. ”då sitter han löst, vi får fråga honom om han har någon mobiltelefon”, sa han och skrattade.

”Vi har kollat samtalstrafiken, och det verkar finnas viss koppling till paret Svendsens hemtelefon, vill du så faxar jag den samtalslistan”? ”Ja det är bra, jag ber Joel kolla upp den”, svarade han.

”Joel, du får komma in till mig”, ropade Hansson utifrån korridoren. Helgesson skyndade sig upp för trappan, han hade pratat med Siv i växeln en stund, och de hade druckit en kopp kaffe tillsammans.

I samma stund som Helgesson kom in till Hansson, startade faxen. ”Här kommer den nu, telefonlistan på trafiken mellan Dahlgren och Svendsen. Bohlin ringde, de hade kollat mobilen och funnit att den tillhörde Dahlgren. Nu har vi i alla fall ett bevis på att han varit där ute även om han redan erkänt det, så vet man aldrig om han tar tillbaka det vid senare förhör. Det ska till en förklaring varför han ringt hem till Svendsen. Här är den, du får kolla Joel”. Hansson räckte fram pappret till honom.

”Man får ju inte veta vad som blivit sagt tyvärr, kunde man det vore saken en hel annan”, sa han.

 

Morgonen efter

Rapporten från den tekniska undersökningen låg redan på skrivbordet när Hansson kom in på morgonen, dagen därpå. Den innehöll bland annat Dahlgrens fingeravtryck i huset.

Tydliga spår av dna fanns också på flera ställen. Det var ingen tvekan om att han befunnit sig i huset. Lien och spritflaskan matchade också dessa spår.

”Han var nog full när det hände”, sa Helgesson när han läst rapporten.

”Skoavtryck, däckspår och fingeravtryck stämmer med Dahlgren, därmed får åklagaren avgöra hur vi ska gå vidare”, sa Hansson.

När åklagare Ring frågade Dahlgren om han mördat Bente Svendsen svarade han.

”Det var inte min avsikt att döda, jag ville bara ha pengar”.

”Hade ni med er lien”, frågade åklagaren.

”Nej, den hittade jag i uthuset där jag gömde mig”, svarade han.

”Varför gömde ni er i uthuset”?

”När jag kom dit ut såg jag att de hade någon hos sig och vågade inte gå in”, svarade han.

”Vem var mer i huset”?

”Det vet jag inte, men jag såg två karlar gå ut, den ene verkade arg, ja de skrek åt varandra, sedan gick de ner mot sjön”, svarade han.

”Var det efter det, ni gick in i huset”, frågade åklagaren.

”Ja, det gjorde jag och jag tog lien med mig, visste inte om jag behövde försvara mig, tänkte att de kom tillbaka igen”.

”Vad hände när ni kom in i huset”?

”Hon började skrika, och det var då jag använde lien”, sa han och tittade ner.

Åklagaren sa inget, det behövdes inga fler frågor.

Hansson och Helgesson hade följt förhöret som pågick drygt en timma.

”Det var enkelt att få Dahlgren att berätta, som jag ser det var det hela ett misstag men ett oförlåtligt sådant naturligtvis, men avsikten var, som jag tidigare trodde, att Dahlgren fått vittring på pengarna och ville åt dem.

Dahlgren anhölls för mord på Bente Svendsen och fördes till häktet igen.

Hansson och Helgesson fick börja om för att försöka hitta den som tagit livet av Erik Svendsen. För det var alltså en mördare på fri fot.

 

Under alla förhör med Mikael Dahlgren som följde under en veckas tid, tog man upp episoden om de två männen som grälat och gått ner mot sjön. Han hade svårt att minnas hur männen såg ut, vilka kläder de hade på sig och hade heller inte hört vad de talade om, han skylde på spriten som han druckit. Han erkände att ha druckit ur flaskan, innehållande trettiosju centiliter vodka, under tiden han gömde sig i uthuset.

Hansson visste, att personer som tagits in, misstänkta för att ha överträtt lagen, oftast drabbas av minnesförlust. Den formen av glömska brukar så småningom rätas ut och individen börjar minnas igen.

”Vi får låta honom få en tid till att tänka efter och återuppta förhör med honom senare.

Han har erkänt mordet på Bente Svendsen och väntar på rättegång.

Kanske vore det en idé, prata med grannen, han som i ett första skede vittnade om att

Bente Svendsen haft utomäktenskapliga förbindelser.

Vad tror du om det Joel”?

”Ja, det skadar väl inte, vi har ju inte mycket att välja på. Jag tror jag läst om det du sa, chocken efter att ha blivit ertappad och infångad kan nog ge det tillståndet, iallafall ett tag”, svarade Helgesson.

De åkte till Buar och sökte upp grannen. Han hette Evald Karlsson, var åttiotre år gammal. Han var ungkarl och bodde ensam i en liten stuga intill sjön. Stugan låg tre kilometer från den allmänna vägen. Hansson knackade på och dörren öppnades direkt.

 

”Vi kommer från polisen, Hansson presenterade sig och undrade om det gick bra att få tala med honom. ”Ja ni får komma in, här är inte så fint men jag är ju ensam och det är sällan någon kommer på besök”, sa han. Han såg glad ut att ha fått besök även om han syntes bli lite reserverad när Hansson berätta vem de var.

”Som ni förstår, har vi några frågor att ställa beträffande det som hänt dina grannar. Vi hörde av polisen i Lysekil att ni kände till en del om paret Svendsen”, sa han.

De hade bjudits sitta in i köket där två stolar stod till deras förfogande, själv satt han på en tredje och för övrigt fanns inte mer än ett bord och en pinnsoffa som stod invid väggen.

”Det var inte mycket de frågade mig, kan inte komma ihåg vad det var, men… något var det det minns jag”, svarade han. Han sträckte sig efter pipan som låg på ett askfat vid spisen.

”Jag ser ni har vedspis, den värmer bra den”, sa Hansson. ”Jo vars, tur att man har den när det blivit så kallt, det var tio grader här i morse”. ”Ja visst har vi fått vinter i år också”, sa Hansson. Att prata om saker som inte på något sätt hade med fallet att göra, var en metod han ofta använt sig av. Att komma på god fot med den han ville förhöra gav alltid resultat innan allvaret började. Så hade han lärt sig en gång och det ville han föra vidare till Joel. Han hade utvecklat en metodik där förhörspersonen skulle känna sig väl till mods.

 

Han hade skapat ett sätt som ingav förtroende, och fick på så sätt fram saker som den svaranden ansåg vara helt okey att berätta.

”Ni kände alltså paret Svendsen väl”, sa Hansson.

”Ja, jag träffade dem ibland när jag hämtade posten nere vid vägen. De har bott här i tio år och jag har bott här hela livet”, svarade han.

”Jaså, ni är alltså född här”? ”Ja det var mamma och jag som bodde här tillsammans innan hon gick bort för tio år sedan. Men den sista tiden bodde hon på ålderdomshemmet i Lyse”, sa han.

”Om vi frågar er vad ni kände till om paret Svendsen hur skulle ni svara då”, sa Hansson.

Han funderade ett litet tag innan han började tala. ”Jag skulle nog påstå, att de inte borde ha varit tillsammans”. ”Vad får er att tänka så”, frågade Hansson. ”Jo det är ju så, att det inte alltid varit så lätt för Bente, Erik var inte så reko mot henne alltid, krävde för mycket. Ja det är min uppfattning”. ”Såg ni någon herrbekant hos fru Svendsen. Jag menar någon som kom till henne när maken var bort”, frågade Hansson.

 

Evald funderade ett tag igen innan han svarade.

”Ja det kan jag nog säga, det var en där rätt ofta”.

”Kanske känner ni den mannen”, frågade Hansson.

”Nä, känner honom gör jag då inte, men jag har sett honom nere i Brastad några gånger, tror han är nå´t stort, ja jag menar att han är tjänsteman, han är alltid så fint klädd och så har han fin bil”.

Tjänsteman med fin bil, det kunde i princip vara vem som helst, och Hansson försökte utveckla Evalds minne med att fråga vilken färg bilen hade.

”Den var nog röd, ja röd var den”. ”Vilket märke, kommer du ihåg det”, frågade han.

”Det kan ha varit en Volvo, jo det var det, det är jag säker på”.

”Ni ska ha tack för pratstunden Evald, det var mycket intressant det du berättade.

Vi tackar dig för den här gången och om det är så att vi behöver prata med dig igen hoppas jag det går bra”. Hansson tackade i hand och Helgesson nickade åt honom.

 

Två dagar senare hämtade Lysekilspolisen Evald till förhör. De hade planerat ett förhör med honom tillsammans med åklagare Ring. Åklagare Ring återupptog fallet och med all respekt för den åldrande Evald lät man förhöret ske i Lysekil.

Ring infann sig liksom Hansson och Helgesson.

”Hur står det till Evald”, frågade Hansson.

”Jo, tackar som frågar, men jag trodde inte ni behövde fråga mig något mera om jag får säga det, vet inte om det jag minns har någon betydelse”.

”Vad är det ni minns som ni vill berätta, vi kan ta god tid på oss och fundera på det. Gör som du brukar Evald, tänd en pipa om du vill, vi ska ordna lite kaffe också, det behöver vi alla ”, sa Hansson.

”En kaffetår är gott”, svarade Evald. Helgesson hämtade tre muggar kaffe från kaffeautomaten.

När åklagaren kom in stelnade Evald till, det märktes väl att han var reserverad för nya ansikten. ”God dag är ni Evald Karlsson”, sa Ring. Evald tittade upp på honom från sin sittande position vid det runda bordet i förhörsrummet. ”Ja det är jag Evald Karlsson” svarade han. ”Ni har haft vänligheten komma hit idag för att hjälpa oss utreda, vad vi tror är ett mord på Erik Svendsen, en för övrigt granne till er”?

Åklagare Ring hade förståndigt nog satt sig mittemot Evald under tiden han frågade.

Hansson satt bredvid Evald och Helgesson hade som vanligt placerat sin bandspelar mitt på det stora bordet och ställt sig själv vid dörren som gick ut till hallen.

Åklagare Ring såg fundersamt på Evald, innerst inne trodde han inte denne gamlings vittnesmål kunde vara till hjälp för upplösningen av fallet, men säker var han inte.

Hade Hansson bedömt det här vittnet och presenterat det för honom, fanns kanske något intressant att få höra.

”Har ni känt den mördade länge herr Karlsson”, frågade han.

Evald tittade ut genom fönstret, såg fundersam ut innan han svarade; ”ja det är några år, vi brukade talas vid ibland när vi träffades, för övrigt har jag inte haft så mycket med honom att göra. Erik jobbade mycket och det gjorde frun också.”.

”Skulle ni vilja berätta för oss om ni minns att Erik Svendsen varit i dispyt med någon person, om han berättat för er om någon i hans umgänge som uppträtt annorlunda”.

”Jag har inte hört Erik säga något, men jag vet att han visste om att Bente hade en karl hos sig ibland när inte han var hemma, ja minns en gång när jag träffade honom nere vid sjön.

Han sa då ”den jäveln som springer här borde avlivas”. Det var då jag förstod att han menade den karlen som hon lät komma in i huset när han jobbade skift”, sa han.

Kaffet blev uppdrucket, Ring avslutade förhöret och en av poliserna tog hand om Evald och skjutsade hem honom.

 

Hansson och Helgesson åkte tillbaka till Uddevalla. De överlät åt åklagaren att ta hand om det inspelade förhöret.

Bilen som Evald beskrivit stämde med ett tjugotal i närområdet, Helgesson gjorde en kontroll med hjälp av Trafiksäkerhetsverket på Röda Volvobilar och fick fram antalet.

Och att hitta ägarna var en lätt sak. Hansson och Helgesson gick igenom alla namn för att om möjligt hitta någon ledtråd, ”tror du vi kan få ut något av det här”, frågade

Hansson. ”Ja det är en fråga, men något måste vi göra, Evald Karlsson trodde iallafall att älskaren var tjänsteman och att han trodde sig veta hur han såg ut även om han inte kunde namnge honom. De bestämde åka ut till Evald igen och försöka få honom att beskriva mannen, kanske kunde han dra sig till minnes något som kunde tydliggöra den vita fläcken som mannen fortfarande var. ”Han borde väl veta vad han hade för hårfärg och om han var storväxt eller slank, Evald är trots sin ålder klarsynt och lite lurig av sig”, sa Hansson.

Evald öppnad genast när de knackade. ”Goddag Evald nu är vi här igen”, sa Hansson.

”Ja det går bra det, ni kan komma in och prata med mig, jag har precis satt på kaffet”.

I köket stod kaffebryggare och gav ifrån sig den sista sucken som Hansson gillade att höra, han hade under alla sina år vid polisen gillat när kaffe kom på tal, och han var bortskämd med att Siv i växeln alltid hade en kaffetår att bjuda honom på när han kom förbi.

”Vi ska inte besvära”, sa han. ”Det är då inget besvär, jag sitter här ensam för det mesta så lite besök då och då mår jag bra av”, svarade Evald.

”Vi kom för att fråga dig om du kan dra dig till mindes hur den mannen såg ut han som besökte fru Svendsen, kan du på något sätt försöka beskriva honom för oss”, sa Hansson.

Evald funderade ett litet tag innan han svarade; ”jag kan säga att han var rätt lång, och en gång såg jag att han hade blommor med sig, och så var han klädd i kostym.

Tror han var lite gråhårig, ja det var han, han var gråhårig”. ”Jaså han var inte så ung då”, sa Hansson.

”Nej, han var äldre än henne och äldre än Erik också, han kunde ha varit runt sjuttio år”.

Efter kaffet åkte Hansson och Helgesson tillbaka till Uddevalla för att göra en sökning i bilregistret och personregistret efter män födda i början av fyrtiotalet med Röd Volvo och hittade tre stycken, två av dem hade tjänstemannapension. De gick vidare med att kolla de två personernas tidigare förehavanden och hittade den mest misstänkte bosatt i Brastad.

En pensionerad veterinär, ensamstående och änkeman sedan tio år tillbaka. Hansson hade fått ett samtal från Bohlin att den misstänkte hade flera överträdelser bland annat djurplågeri.

 

Dagen efter åkte Hansson och Helgesson tillsammans med två från Rikskriminalen till adressen. Mannen erkände att han kommit i dispyt med Erik Svendsen när han var på besök hos sin älskarinna. Erik Svendsen hade kommit hem och överraskat paret. Efter ett gräl försökte mannen ge sig av men Erik Svendsen följde efter honom och hotade honom både verbalt och handgripligt och de hamnade så småningom ett stycke ner mot sjön.

Där överföll Erik Svendsen mannen som med ett tillhygge i form av en kraftig trägren försvarade sig. Svendsen snubblade och hamnade i sjön.

”Man kan väl säga det var en ren olyckshändelse, om man ska på något sätt försvara älskaren.

Jag brukar säga; ”den som sig i leken ger… ja du vet resten av ordspråket Joel. Det förefaller som så, att den dagen var ämnad att förena paret Svendsen till den eviga vilan.

Nu åker vi hem Joel, du får skjutsa hem mig till Bohusgården”, sa Hansson.

 

Slut!