Möhippan hade officiellt spårat ur. Nu stod jag här på en gråkulen gata med en brud som höll på att bryta samman. Hur skulle jag vända på detta? En möhippa skall ju vara ett underbart minne för resten av livet, inte en mardröm.
Då såg jag den lite obskyra skylten ovanför en dörr. Spå din framtid stod det på den. Jag greppade Emilias hand och drog henne med till den oansenliga dörren. En djup suck kom från mina läppar när dörren sakta öppnades inåt och visade på ett litet mörkt rum endast upplyst utav stearinljus i alla dess former. Små sittpuffar stod på golvet i små grupper och vi satte oss ner. Emilia log ett darrande leende och gjorde tummen upp. Det här var precis hennes typ av nöje.
Jag andades ut av glädje, kanske kunde jag ännu rädda den här möhippan.
”Nu skall vi se vad vår framtid kommer att bära med sig.” Jag lät uppmuntrande även om jag inte trodde på spådamer och tarotkort.
”Vi kanske hittar din blivande man i korten.” Emilia var nu sprudlande lycklig. En spåkvinna i full mundering svepte in i rummet. Slöjor och långa kjolar gjorde entrén dramatisk och jag log åt spektaklet.
Rummet de leddes in i såg precis ut som i gamla filmer. Ett runt bord med kristallkula på. Kanske var det att man förväntade sig att sådant här skulle finnas och fanns det inte skulle upplevelsen inte bli lika bra.
Emilia klappade händer av förtjusning över orden som kom från spåkvinnans mun och sedan blev det min tur.
”Jaha, kommer jag träffa lång, mörk och snygg utanför dörren när vi går?
Kvinnan synade mig och drog på läpparna.
”Aha, en som inte tror. Det här blir spännande.”
Korten hamnade på bordet och hon skärskådade dem länge och hummade för sig själv.
”Ja. När du lämnar mig kommer du att stöta på herr lång, mörk och snygg. Du kommer endast att träffa på honom tre gånger inom en kort tidsrymd och tar du inte tillfället i akt kommer han att förvinna för alltid.” Hon nickade ivrigt och hummade lite till.
Jag betalade den galna damen och sjasade ut Emilia ur lokalen. När jag stängde dörren efter mig och skulle gå efter Emilia var det som om jag träffats av en vägg.
”Hmf.” Ljudet slets ifrån mig utan att jag önskade det och jag tittade upp på mannen vars bröstkorg jag krockat med. Självklart var han lång, mörk och snygg.
”Fan!”
”Ursäkta? Hur gick det? Självklart hade han en röst som fick tårna att krulla sig. Ja, varenda gammal uttjatad klyscha kom för mina tankar.
”Eh.” Jag bara stirrade upp på honom och tänkte att ja nu har jag gått och blivit galen i alla fall och innan jag visste ordet av var han borta. Jag måste verkligen gjort ett bra intryck med mitt fan och eh. Bra jobbat pucko bannade jag mig själv.
Emilia stod storögd och tittade på mig där jag förvirrad stod på trottoaren och såg den breda ryggtavlan förvinna iväg.
Jag kom till sans igen när jag kände Emilia dra i mig.
”Kom nu! Vi måste jaga efter honom.” Förvirrat undrade jag varför?
”Men vakna till nu Sonia. Det var första gången du sprang på honom. Du måste gå och bjuda ut honom på en middag eller kaffe. Han är din framtid, det var vad korten sa.”
”Vi kan inte bara jaga efter en helt främmande karl för att tarotkorten sa att vi skall gifta oss. Han kan ju ha fru och barn hemma?” Emilia fortsatte dra mig framåt men jag kunde inte se honom någonstans och stannade framför pressbyrån med rynkad panna och undrade vart han tagit vägen.
”Hmf.” Återigen vände jag och gick rätt in i honom. Han doftade lika gott denne gång.
”Vi måste sluta träffas så här innan vi gör oss illa.” Jag tittade upp i hans bruna ögon och sedan såg jag hur det började rycka i mungipan innan läpparna drogs upp i ett leende och visade hans vita tänder.
”Jag kan tänka mig värre öden.” Blicken han gav mig fick det att pirra i hela kroppen och jag tog mod till mig.
”Vad sägs om en kopp kaffe? Kanske lika bra vi sätter oss ner så vi inte krockar igen.”
Hans leende blev bredare
”Efter dig min sköna.” Han visade med handen mot en caféskylt bort från de håll de tidigare kommit från och jag tittade bort mot Emelie som stod och gömde sig bakom en busskur. Hon gjorde tummen upp.
Sakta började vi gå tillbaka samma väg och när vi kom fram till stället där vi krockat första gången tittade jag mot spåkvinnans dörr men det enda jag såg var cafét. Hur mycket jag än tittade fram och tillbaka längst med gatan så kunde jag inte se skylten.
Cafét var litet och folktomt och när baristan vände sig om var det spådamen som stod där. Hon blinkade och log.
Text: Patricia Buske
Skriv en kommentar