Kistans hemlighet av Cecilia Karlsson Faudot

Cecilia Karlsson Faudot : Kistans hemlighet

Jag gömde mig bakom det öppna kistlocket medan Helena och Mikael höll på att krypa ned i den stora, bruna kofferten. Klockan närmade sig tolv. Månen lyste in genom herrgårdens fönster och ingraverat på locket framträdde en häst med en ridande kvinna, klädd i en lång klänning.

Skynda dig, ner med dig. Fort!
Ja, men tjejer först.
Helena såg snett på sin kompis och suckade samtidigt som hon himlade med ögonen mot mig.
Du är rädd va? Visste det, men okej då.
Hon lyfte sitt vänstra ben över kanten, sedan det högra och satte sig på rumpan i ena hörnet.
Din tur!

Hon klappade med handen på den fria ytan i lådan. Mikael tvekade.
Ah, kom igen nu din fegis.

Skynda dig, viskade jag, det är snart dags. I natt är det äntligen fullmåne. Sabba inte detta.

Grusvägen upp till godset hade varit mörk eftersom svartgråa moln snabbt drev förbi ovanför dem. Min ficklampa hjälpte till att finna den smala stigen som gick rakt genom häcken. Ingen hade brytt sig om den på åratal och grenarna spretade åt olika håll, likt ett hoprullat piggsvin. Att vi vågat oss hit i natt var Helenas förtjänst. Hon hade utmanat både mig och Mikael. Sagt att vi var räddharar som aldrig vågade ta reda på om den där historien, att den vita damen på sin svarta häst verkligen existerade och att hon red runt ödehuset vid midnatt, var sann. Orsaken skulle vara att spöka för sin man, den elake amiralen, för att han hade dödat hennes favorithäst.

Tyst, jag hörde något, ducka så jag kan stänga locket.
Trälådan slöts med en smäll och ett ynkligt skri kom inifrån. Mitt hjärta bultade hårt under jackan. Från kistan kom inga ljud. Det var som tiden stod stilla, att jag befann mig i en glasbubbla. Jag knackade försiktigt med fingertopparna mot lådsidan.
Är ni där? Får ni luft?

Inget svar. Jag tittade över kistkanten mot de fyra fönstrena som vette mot baksidan av trädgården. Mitt på trägolvet glänste en ljusfläck. Skenet kallade på mig och jag kröp fram från mitt gömställe. Hukande tog jag mig fram till punkten men när jag kom fram flyttade ljuspunkten sig längre bort, mot ena fönstret. Jag tog ett nytt steg, och ett till, och när punkten försvann från rummet var jag framme och spanade ut i natten. I ögonvrån skymtade jag något vitt som fladdrade och jag flämtade till. Det måste vara damen på hästen. Det här fick vi inte missa.

Helena, Micke, kom fort!
Vad höll de på med? Trängde inga ljud in i lådan? Varför kom de inte? Jag hörde ett klapprande ljud mot grusgången runt huset. Rytmiskt kom det närmare men jag såg inget. Jag lutade mig längre fram mot rutan. Den kändes kall mot nästippen. Jag ropade på nytt.
KOM!

Jag rusade tillbaka in mot rummet, vräkte upp kistlocket och blev stående med gapande mun. Tomt. Jag tog fram ficklampan men här fanns varken Helena eller Mikael.

Var är ni?
Magen knöt ihop sig och jag flåsade.Tusen frågor flöt runt i skallen men jag fick inte tag i några svar. Jag tryckte på ficklampans knapp för att förstärka ljusskenet och lyste runt lådan med darrande hand. Stannade mitt i kistbottnen där en ynkligt liten krok dök upp och jag fattade tag i den med tummen och pekfingret och drog sakta metallfästet mot mig. Inget hände. Försökte vrida åt vänster och höger men öglan satt fast i träbottnen. Jag hörde galopperande steg utanför fönstren och fäste blicken mot månens sken. Hejdade mina ben som ville springa tillbaka dit. Ryckte i kroken, fram och tillbaka, och sedan pressade jag den hårt mot golvet. Kistgolvet öppnade sig och en lucka föll nedåt och blev hängande och dinglade. Ett blått neonljus slog emot mig och jag kisade. Såg inte var hålet slutade. Var det ner dit som Mikael och Helena hade ramlat? Då måste de ha slagit ihjäl sig.
HELENA. MIKAEL. Var är ni?

Orden försvann och likt ett eko hamnade alla ljud i en djup brunn. Mina händer utforskade kistans kanter medan jag höll ficklampan i munnen. Det måste finnas något sätt att ta sig ned. Men hur? Ska jag hoppa? Det blå ljuset blev starkare, det intensifierades, blev till en dragkraft och jag hävde benen över kanten, balanserade på den tunna kistramen. Framför mina fötter fälldes en tjock plastrutschkana ut sig. Den fanns absolut inte där för två sekunder sedan. Jag skakade förundrat på huvudet. Sträckte ena foten mot kanan som rörde sig som en ringlande orm. Sedan släppte jag händerna, kastade mig framåt och föll i rutschbanan som omslöt mig. Min jacka kasade upp till ryggen, liksom tröjan och det blev kallt och fuktigt mot huden. Farten ökade och det kittlade till i magen. Näsborrarna fylldes av en sötaktig doft som blev starkare ju längre ned mot underjorden jag störtade.

KLATCH.
Det tog stopp och jag blev sittande på rumpan med benen utsträckta i något kletigt. När jag öppnade ögonen såg jag en rosa gummiliknande massa, stor som en gymnastiksal, breda ut sig runtom. När jag försökte röra mina ben satt de fast i någon tjock havregrynsröra. Det luktade jordgubb. Även om jag tog i med alla krafter jag hade rörde sig knäna bara några centimeter uppåt. Var var jag? Nyfiket sänkte jag mina händer mot geggan, fingertopparna rörde ytan och jag trängde igenom den mjuka smeten. När jag drog tillbaka högerhanden följde ett segt klibb med upp, fast mellan fingrarna. Likt smält ost på en pizza. Det luktade så gott att jag utan att tänka mig för lutade mig framåt och smakade. Det var tuggummi.

Smakade precis som bubbelgummet jag brukade köpa till lördagsgodiset. Längre bort hörde jag svaga röster.
Kolla här Mikael. Det finns vingummin i badkaret.

Ahmn – hr, gtt.
Oh, här finns nötkräm i en jättestrut. Bara att öppna kranen längs ned och svälja. ÄLSKAR DET HÄR STÄLLET. KOM!
Vsst, mste br tgg – ahmn – frdgt.

I den stunden visste jag att jag kommit till platsen jag alltid drömt om.