”Jag har hört att du skriver.”
Så sa min chef till mig för ett tag sedan. Allt i meningen är helt rätt och riktigt. Det var bara det att jag inte visste att min nya chef visste om det. Jag arbetar inte med att skriva och det är väl inget som jag direkt skryter om på jobbet. Inte för att jag döljer det på något vis men jag känner inte att jag är redo att kasta mig ut i den världen helt än.
Tyvärr var ju inte samtalet slut där. Det finns ju ett skämt som säger att om man vill få en författare att bli en babblande fåne ska man fråga vad det är han skriver om. Nu är jag vad man skulle kunna kalla undantaget som bekräftar regeln, för jag blir snarare en mussla. Jag får tunghäfta och vet inte vad jag ska säga så jag viftar lite med händerna och får på sin höjd ur mig ett par grymtande. Jag trodde att allt var över efter den där meningen. Men jag hade fel.
”Det var den förra chefen som berättade det. Vet du om att Björn är en jättebra författare? frågade hon.”
Okej, jag har kanske inte det bästa självförtroendet när det kommer till mitt skrivande, men även om jag kände att det gick bra skulle ”jättebra författare” inte vara de ord jag använde. Och det finns ett antal bra skäl till det.
När den nya chefen började fick vi höra att han spelat in musik och att han var gift med en författare. Som man gör när man hör sådant så kollar man ju upp dem lite i hemlighet som vanligt normalt folk gör. Hans skiva hittade jag på en second hand sida och frun hade ett antal böcker som fanns som ljudböcker. Så jag hade ju ganska bra koll på dem.
Problemet var ju bara när min chef började prata om hur han hade respekt för författare för han hade sett hur svårt det var på nära håll. Att det var jobbigt att få refuseringar.
Jag har ju också fått refuseringar på det manus jag har skickat runt. Där slutar likheterna. Jag vet att man inte ska jämföra sig med andra men när man har chefen framför sig och han börjar prata skrivande så är det ju inte så svårt att börja göra det när man vet att han är gift med en författare.
Som sagt, vid refuseringarna stannade likheterna. Där hon fått stipendie från Svenska Akademien för sin debutroman och senare har fått Robespierrepriset så kan jag ståta med att ha vunnit en novelltävling i lokalpressen och jag har varit med i fyra novellantologier. Det är kul, men det smäller inte riktigt lika högt. Och det oavsett vad man tycker om Akademien och Robespierrepriset.
Min reaktion, när jag väl kunde tänka klart och fick mål i mun var att förklara för honom att det där med ”jättebra författare” får stå för hans företrädare och inte något jag själv skulle välja att säga.
Samtidigt är jag inte så sugen på det där med att bli en känd författare. Eller rättare sagt, det är väl klart man vill sälja böcker och vinna priser men det är inte därför jag skriver. Ändå har jag så svårt att inte jämföra mig med andra. Det är något jag verkligen behöver jobba med. För det känns som att jag behöver släppa av på tävlingsinstinkten eller i alla fall försöka fokusera på mitt eget i stället för vad alla andra gör.
En dag kanske jag kommer till punkten där jag kan säga att jag är en ”jättebra författare”. Skojar bara det lär nog aldrig hända men en dag kanske jag kan säga att jo jag är faktiskt författare och inte känna mig som en bluff.
Text: Björn Velander
instagram https://www.instagram.com/bjorn_velander_forfattare/
Tack för dina ord. Ja kanske är det så att det förändras över tid, men jag känner att jag måste ha piskan på mig att kalla mig författare för att jag ska satsa. Människan är lat av naturen och jag är definitivt inget undantag. Skulle jag kunna undvika att skriva när det blir jobbigt med hänvisningen att jag bara är hobbyförfattare skulle jag utan tvekan använda den undanflykten.
Känner igen mig mycket i din text. Har inte heller självförtroendet att tro på det jag skriver men jag hoppas det ändrar sig… Jag använder mig av hobbyförfattare istället, känns som om jag inte har så mycket att leva upp till då. //S