Jagad

Sara springer så fort hon kan för att undkomma sin jägare.

Hon slirar i leran som efter det senaste regnvädret mer och mer för tankarna till kvicksand.

Vid varje steg klafsar det till, då leran hunnit bosätta sig i stövlarna.

Tårna måste vara vita vid det här laget för hon känner inte av dem längre.

Eftersom hon löpt så fort och så länge, borde hon svettas, men är iskall.

Känslan är som om ett istäcke lagt sig runt alla inre organ,

vilket gör att kylan sprider sig inifrån och ut, istället för tvärtom.

Med viss regelbundenhet vänder hon sig om för att se om avståndet krympt,

men det går inte att avgöra i det kompakta mörkret.

Sara har ingen aning om var hon befinner sig,

hon vet bara att hon springer åt rätt håll.

MÃ¥ste komma undan.

Om hon bara fick vila en liten stund, hämta andan,

få sätta sig på en sten eller åtminstone luta sig mot en trädstam

utan att riskera att jägaren hinner ifatt.

Hon saktar ner, vänder sig om för att försöka avgöra hur långt försprång hon har,

men ser inte trädroten och faller framlänges ner i dyn med ett dovt plaskande läte.

Att ta sig upp igen när leran inget annat vill än att hålla henne kvar är en omöjlighet.

Hon sjunker under ytan, men kämpar sig upp igen

och spyr ut en kaskad av lera och annan skit som stinker.

Hon vet att hon är förlorad. Även denna gång.

När som helst är jägaren ifatt med sitt vapen: Bag-in-box

Text av Maud Bjarnelind
Tävlingsbidrag februari 2021
Fortsätt pÃ¥ meningen…