Jag var liten när jag första gången mötte monstret. Monstret som gömde sig bland skuggorna, alltid redo att angripa. Som fick mitt hjärta att bulta hårt i bröstet och strupen att dras åt till en knut. Monstret som fick oro och rädsla att spridas likt ett gift i min kropp. En natt tog skräcken över och jag flydde ut i mörkret. Jag kände dess vassa klor mot min nakna hud, den kalla andedräkt mot min nacke. Jag ville ramla och låta det vara över. Låta monstret sluka mig ensam i mörkret.

Så såg jag plötsligt huset med en pojke ståendes i dörren. Han ropade åt mig att springa, ropade åt mig att inte ramla, att orka lite till. Mina fingrar fann hans utsträckta hand och han drog mig in bakom husets skyddande väggar. Hand i hand lyssnade vi till monstrets frustande morrningar. Hand i hand hörde vi när den långsamt gick sin väg. Hand i hand gick vi ut ut huset och slog oss ned mot dess skrovliga stenvägg. Där satt vi tillsammans under himmelens glittrande tak. Där satt vi medans solens första strålar fick daggen att dansa i gräset. Där satt vi tills oron och rädslan sakta sipprade bort.

Tävlingsbidrag till tävlingen Ge bilden ord!