Saga springer så fort hon kan för att undkomma sina jägare. Eller är det hon som är den som jagar? Det vet hon inte. Det enda hon säkert kan veta är att hon måste springa. Så varför fungerar inte benen som de ska då? Varför susar inte omvärlden förbi lika fort som den rimligtvis borde med tanke på kraften och ursinnet hon lägger ned på att få benen att röra sig så snabbt som möjligt? Saga tittar ned och ser något gulvitt, smetigt, som liksom sipprar under och runt henne. Smeten har skvätt upp längs med benen och runnit ned i rännilar. Det trådar sig, liksom drar benen och fötterna ned mot marken. Lim?

Ja, det är precis vad det är. Starkt lim som hindrar hennes vansinniga framfart. Saga stannar upp och världen omkring henne snurrar till och omgivningarna stabiliseras. Hon förnimmer en plastig, steril lukt som har blandats med något mer köttigt, metalliskt. Som blod blandat med sura spyor och ett tafatt försök att städa bort stanken och fläckarna som följt med den.

Hon ser ett ljus som närmar sig. En sol som hålls av en man med glasögon, iklädd vit rock. Vad i helvete, tänker Saga samtidigt som hon blundar för att undslippa det starka ljuset. Men mannen med solen och den vita rocken ger sig inte, han vill att Saga ska titta in i det absoluta ljuset, ett ljus som Saga vet innebär slutet. Men slutet på vadå? Samtidigt drar limmet tillbaka henne in i dvalan, och stressen över att inte kunna springa snabbt nog. Är det mannen hon springer från? Är han Gud? Djävulen? En frälsare eller skräcken själv?

”Hon lever men det är knappt. Vet ni hur många piller hon lyckats få i sig?” Hör hon en mansröst säga, en röst hon inte känner igen så det måste vara gudafiguren med solen tror hon.

”Vi vet inte, men det låg två tomma kartor på golvet bredvid henne.” Säger en ljusare röst som Saga känner igen. Mamma..? Det kniper till inom henne, smärta och saknad som lyckas ta sig igenom känslorna av panik och stress.

Pillren… Saga minns, hon minns panikångesten och desperationen. Hon minns vodkan. Hon minns att hon svalde ned pillren med hjälp av den. Dworek ihop med benso. What a way to go, tänker Saga cyniskt. Limmet som nu forsar i hennes blodomlopp är i själva verket den bromsande effekten som pillren givit henne. Och paniken hon känner är vetskapen i att självmordet inte lyckades. Att hon än en gång måste möta sin omvärld. Jaga eller jagas, döda eller dödas. Saga börjar springa igen.

Text av Myrrha Holmström
Tävlingsbidrag februari 2021
Fortsätt på meningen…