Sten såg huset stå underbart i ensamhet. Han sprang dit.

Innan dess hade Sten snubblat på bergen, feerna hade återkommit. Förmågan att kunna springa ordentligt hade försvunnit som det omringande ljudet. Han kunde bara höra sig själv, bara bry om sig själv nu. För när solen sticker gräset och hans hud vet feerna alla hans planer! De skulle grymt stjäla hans liv, helt omedvetna om att människor kvävs om man håller dem vid nacken.

Bara 20 meter hade han kvar till huset, 10, 5.

Andfått löpte han in, armen stängde dörren som ett fiskespö. Stens lungor gungade som vattenballonger, hans vadmuskler kändes bortkopplade, och han dråsade slutligen hårt in i väggen. Var han äntligen säker?

Sten väntade i mörkret, men så fick rummet form. Dörren hade öppnats.

”Sten Ullevi, 23 år.” Sa en fe och Sten skrek. De liknade en marulk med vingar av grenar på ryggraden.

”Hus-fällan fungerade. Som du sa, kompis. Människovarelsernas största behov är att känna sig trygga.” Något knöt sig an Stens hals. Sten trodde han kämpade emot men hängde bara i luften, förskräckt och utmattad. Strupen nuddade halskotorna.Han grät, men han var körd.

Stens sista tanke löd, ”Ni får inte använda vår term ’kompis’”.

 

Tävlingsbidrag till tävlingen Ge bilden ord!