Jag gömde mig bakom av Emma Kihlander

Emma Kihlander : Jag gömde mig bakom…

Jag gömde mig bakom läraren, alla kollade på mig. Plötsligt öppnades dörren bakom mig och en kille kom in. Han tittade på mig och jag kom ihåg att det var killen jag kallade för dumma sten och ramlade på. Han hade en söt liten blå mössa med två små bollar ovanför öronen. Han hade ljusa kläder (under ytterkläderna som han hängde av sig på sin krok). Jag visste inte varför men jag ville säga hej till honom. Jag gick fram till honom, sträckte upp handen och öppnade munnen för att säga hej. Men han tittade på mig med ett läskigt ansikte och ögon som om han inte hade sovit på natten. Jag tog ner handen och stängde munnen. Plötsligt ville jag inte säga hej till honom, han var för läskig. Han gick förbi mig och jag vände mig om. Vad är det med honom? Tänkte jag och tittade mig omkring. Jag stod inte bakom fröken längre. Hon var borta! Jag skyndade mig och gick fram till fröken igen. Jag ställde mig bakom henne och stirrad efter killen. Då öppnade han munnen och stirrade tillbaka till mig.

-Gud, vilken feg… Sa han och då vände sig alla mot honom med öppna munnar.
-Men Emil! Sa fröken. Vad säger du! Det var inte snällt, säg förlåt! Vem har lärt dig det? Jaha han heter Emil? Tänkte jag.
-Din mamma… Fröken blev paff.
-Jag ska prata med dig senare, Emil…sa hon och alla barnen gjorde tumme upp. Jag ställde mig bredvid fröken.
-Jag är inte feg! Sa jag och Emil höjde ena ögonbrynet.
-Bu! Sa Emil. Jag hoppade till och ställde mig bakom fröken.
-Ja….inte feg Sa Emil. Men då spände fröken blicken i honom och han gick därifrån. Jag log för mig själv och sprang efter fröken.
-Hugo du får stanna här, sa hon till mig. Hon gick ut från klassrummet och lämnade mig med de läskiga barnen. Den andra fröken sa till alla att leka. Då gjorde de det. Jag stod där själv och väntade på att någon skulle fråga mig om jag ville vara med att leka. Jag trodde att jag var cool, men varför kom det ingen till mig? Jag stod med mitt huvud lutat mot väggen. Efter ett tag kom Emil, utan fröken. Ett tag senare kom fröken. Hon haltade. Några barn sprang fram till henne och frågade vad hon hade gjort.
-Nej ingenting, sa hon och tittade på Emil. Jag slog bara benet i en stol… jag tittade på läraren men hon såg inte ut som hon ljög.

Jag tittade på Emil som såg så skyldig ut.

När det var dags att gå ut och leka så samlade jag ihop allt mitt mod och gick fram till “läskiga Emil”. Jag stannade. Bra smeknamn, tänkte jag innan jag fortsatte gå. När jag kom fram till honom sa jag.

-Vet du, din mössa är söt…den passar inte till dig. Emil log inte, han såg trött ut.
-Jag vill inte ha den, det är min mamma som vill att jag ska ha på mig den. Jag nickade.
-Jaså, jaså…Emil suckade och gick därifrån. Jag suckade åt honom också och gick därifrån också.

Efter när vi gick in så kom Emil fram till mig, han såg sur ut.

-Du…ska…dö! Väste han och gick surt därifrån. Jag svalde och tänkte att vi aldrig kommer kunna bli vänner.

Vid lunchen så satte jag mig långt bort från Emil, ändå kom han fram till mig. Fan! Tänkte jag. Emil hade sitt vanliga läskiga ansikte och satte sig mitt emot mig. Jag suckade och började äta. Idag till lunch blev det tomtegröt. Jag hade tagit mycket mat eftersom jag gillar det. Men när Emil tog sin gröt mot sin mun och tuggade och svalde så såg han ut som om han åt bajs…

-Vad är det? Frågade jag. Emil svarade inte, utan såg som att han vill spy.
-Mmm, mm! Sa han.
-Va?
-Dep blär bläklit! Svarade han.
-Det är…?
-Bläklit!
-Äckligt! Sa jag och Emil spottade ut maten på tallriken.
-Blää! Sa han högt och alla i matsalen stirrade på honom. Fröken gick fram till vårat bord och tog Emil i armen.
-Nu räcker det unga man, sa hon. Du och jag ska prata och sedan ska jag ringa till dina föräldrar. Hon släppte hans arm och gick och satte sig igen. Emil såg helt oberörd medans jag var rädd. Jag var rädd att hon skulle skada honom. Men som tur var gjorde hon inte det.
När de hade pratat klart så sprang jag fram till Emil.
-Vad pratade ni om? Frågade jag. Emil muttrade något surt till svar och jag valde att inte fråga honom något mer.

När jag skulle gå hem så gick jag fram till Emil.

-Hej, sa jag. Han tittade trött upp på mig.
-Hej…Vad vill du?! Frågade han och tittade på mig med ögon som sa “dö”.
-Jo, jag undrade om du skulle vilja bli kompis med mig?
-Med dig? Sa han och såg nervös ut medans han log. Jag nickade.
-Varför inte?
-Men…ingen har…ingen har frågat mig det förut… sa han tyst. Jag lade min hand på hans axel och log snällt.
-Men då kan ju jag vara den första! Och din första vän! Mamma stack in huvudet.
-Hugo, kom nu! Sa hon trött. Jag tog bort handen från hans axel och vinkade hejdå till honom. Han vinkade tillbaka, och log!