Det är en kylig kväll. Men det har inte blivit mörkt än. Det gröna gräset vajar lätt i vinden. Träden gungar. I bakgrunden guppar vågorna långsamt fram. Molnen dansar till den djupblåa skyns lugna symfoni. Solens lyser starkt på mig och färgar himlen omkring oss svagt rosa. Det är som de sista strålarna ska hålla mig varm hela natten lång.

Min gråa gestalt sticker ut i den annars sköna miljön. Jag märker hur omgivningen påverkas av min nyvakna närvaro. Solen kommer närmare. Gråa moln börjar hopa sig och tonen av rosa mörknas. Himlens ljus slocknar. Det är dags igen. Om jag bara väntar lite till. Står emot. Så kanske vi kan få vara tillsammans för en natt. Men jag vet att det inte går. Detta är vad jag är ämnad för. Jag känner det i hela mitt väsen. Så jag tar sats. Tar i med allt jag har. Det svartnar för ögonen.

Det enda som lyser runt mig i nattens svärta är stjärnornas blinkningar. Innan jag vet ordet av det blickar jag nedåt. Men istället för att se min tomma plats står istället en gyllene lada och blickar upp mot mig. Godnatt säger jag men solen sover redan.

 

(Note: Om det är för långsökt så är det gråa huset månen och “jaget” och berättelsen beskriver den olyckliga kärleken mellan solen och månen)

 

Tävlingsbidrag till tävlingen Ge bilden ord!