Ice Tea av Anita Magnusson

Ice Tea
Av Anita Magnusson

Prolog

”När det blev mörkt satte hon sig på en stol på balkongen och tittade ut över den lilla parken med
lekplats på andra sidan gatan. Det hade blivit det viktigaste inslaget i hennes dagliga rutiner, det
centrala i hennes vardagsliv. Oavsett om det var klart, mulet eller regnigt väder fortsatte hon
oavbrutet att hålla uppsikt. I början av oktober blev luften kallare. Kyliga kvällar klädde hon på sig
flera lager, tog en filt över knäna och drack varm choklad. Hon satt och tittade på rutschkanan fram
till halv elva tiden, sedan tog hon ett långt bad för att värma sig och gick därefter och lade sig att
sova.

Det var inte många människor som besökte parken på kvällen. Ibland hände det att det kom något
ungt förälskat par. De satte sig på en bänk, höll varandra i hand och kysstes snabbt och nervöst som
ett litet småfågelpar. Men parken var för liten och för klart upplyst. Efter att ha tillbringat en kort
stund där utan att kunna slappna av gav de upp och gick någon annanstans.
Men största delen av tiden var parken folktom på kvällarna. “Inte ens en katt gick förbi”.
Hon har läst dessa rader flera gånger. Författaren hade lyckats beskriva hennes egen situation.
Ensamheten hade byggt ett hinder för nya upplevelser.

Nu var hon som kvinnan på balkongen, hon gjorde som hon, gick ut på balkongen och satte sig för
att titta över trädgården och vägen ovanför, och på alla stora träd som rörde sitt bladverk i vinden.
Mer hon tänkte påå det, större blev hela situationen och verkligare än så kunde inget bli.
Hon hade önskat att han kommit hem. Rebecca Eriksson var besviken på sin man Johan som
ständigt jobbar över. ”Det oväntade kan man inte göra något åt”, hade han sagt i telefonen.
”Tråkigt att tvingas jobba över en fredag”, hade hon svarat. Men så hade det varit nästan varje
vecka sedan ett halvår tillbaka. ”Det är en stor affär som vi måste ro iland, och du vet att
det jag gör för vår verksamhet kommer att premieras en dag och då kommer du lilla vännen förstå
det bättre”. Det hade han också sagt, han hann i alla fall förklara sig innan någon ropade på honom.
”Nu måste jag sticka, vi ses”, var det sista han sa. Just den här fredagen hade hon planerat att åka
till stugan. Vädertjänsten hade lovat fint väder hela helgen. När det inte blev av började hon städa
garderoberna på övervåningen. Hon öppnade balkongdörren i sovrummet, båda fönstren och
garderobsdörrarna för att få frisk luft. När hon tittade ner från balkongen fick hon syn på en väska
som låg slängd på gräsmattan ett stycke från häcken. Det var en brun väska som såg ut att ha blivit
kastad över häcken in på gräsmattan. Den kunde knappast ha hamnat där av misstag. Sådant händer
inte av en slump, vilket man går, cyklar eller framför något fordon. Hade någon av misstag tappat
väskan, skulle den personen ha varit inne på tomten och då hade hon med största sannolikhet
observerat det. Fönstret i rummet, där hon dagligen satt och jobbade, vätte mot det hållet. Efter att
hon snabbt sprang ut på gården, gick hon sakta fram till väskan och sparkade lätt på den. Den var
ganska så tung, det kände hon i tån.

Hon gick tillbaka in i huset och ringde polisen. ”Jag har en väska här på min gräsmatta som jag vill
att ni tittar på”, sa hon. ”Vilken typ av väska”? ”En helt vanlig väska, brun, medelstor”. ”Vi tittar
gärna på den, vilken adress är det”? Det tog en kvart tills det ringde på dörren. ”God dag… var det
ni som ringde”, sa en polisman i uniform. Bakom honom stod en civilklädd man i strikt grå kostym
och slips. ”Det stämmer, och väskan jag berättade om ligger där borta”, hon pekade mot häcken.
Den polisklädde gick fram till väskan och lyfte försiktigt på den. ”Ta det lugnt”, sa den andre.
När de undersökt väskan, öppnat dragkedjan försiktigt och tittat ner i den, sa polismannen; ”vi tror
inte det är något farligt i den här väskan, det är förmodligen någon som vill bli av med den, det
ligger en ganska stor sten i den”. Båda två tittade på henne och log. ”Vi kanske borde ta med den,
inte för att väskan är av något större värde, men det kan ju vara någon som vill ha tillbaka den, vi
tar in den till vår avdelning för upphittade”, sa polismannen. Den civilklädda tog väskan och gick
mot bilen. När de åkt gick hon in och ringde Johan. ”Jag har hittat en brun väska inne på tomten
med en sten i, polisen har varit här och hämtat den”. ”En väska med en sten i”, sa han och skrattade.
”Den såg så mystisk ut att jag inte vågade röra den själv, därför ringde jag polisen”.
Johan kom hem sent den kvällen. Hon hade somnat i soffan framför Teven och vaknade när han
satte nyckeln i låset. ”Är du vaken”, viskade han. Ett av fönstren hade blåst upp och stod på vid
gavel. Gardinen fladdrade utanför som en flagga för vinden och blomkrukan kom farande i golvet.
”Ligger du och sover för öppet fönster”, sa han. ”Jag har inte öppnat något fönster, kanske hade jag
glömt stänga det”, svarade hon sömndrucken. ”Det är väl ungefär samma sak”, sa han.
”Att du har jobbat så sent, vad är klockan”? ”Det blev sent, men vi hann i alla fall bli klara med det
vi skulle göra”.

Han gick in i köket och tog ut en öl ur kylen och korkade upp den. ”Vill du också ha något att
dricka”, frågade han

Hon kände sig ganska törstig; ”ett glas vatten, tack”. Hon reste sig från soffan och gick in i köket.
Han hade tagit ett par glas ur skåpet och ställt på köksbordet. ”Vad var det du sa i telefonen om en
väska”? Hon kände sig en smula generad, han tyckte nog att det var löjligt att ringa polisen. ”Jag
tyckte väskan såg märklig ut, den låg på ett konstigt sätt bara en meter från häcken in på
gräsmattan”. ”Var det något annat än en sten i väskan”? ”Det vet jag inte, tittade inte i den, det var
polismannen som sa att det låg en sten i den”. Johan började dricka sin öl direkt ur flaskan men
hejdade sig och sa; ”visst ja… du ville ha ett glas vatten”. Han tog ett av glasen han ställt på bordet
och fyllde det med vatten ur kranen. ”Blir det bra så här”? Han ställde glaset framför henne på
bordet.

”Sätt dig”, sa han. Det kändes som om han kommenderade henne, hans röst hade blivit ljusare och
skarpare än vanligt. Kanske inbillade hon sig, men det var som om han inte gillade att hon ringt
polisen för en struntsak. Väskan såg märklig ut i hennes ögon och den låg på ett sätt som om någon
kastat den in på tomten av en anledning. Om det var helt ofrivilligt och en ren olyckshändelse,
borde personen i fråga återvänt för att hämta den.

”Jag tycker inte att vi behöver prata mer om väskan, polisen har den i sitt förvar nu”, sa hon.
Dagen därpå ringde telefonen redan klockan nio. ”Det ringer, kan du svara”, sa Johan. De hade för
vana att sova fram till tio på lördagar. Hon segade sig ur sängen och hann precis svara innan
telefonsvararen gick igång. ”Polisman Svensson, det var jag som hämtade väskan hos er igår”.
”Javisst ja, har ägaren hört av sig”? ”Nej, det är inte därför jag ringer, saken är den att i väskan
finns, förutom stenen, en nyckel som ser ut att tillhöra något gammalt föremål, kanske någon byrå
eller skåp”, sa han. Hon funderade en stund innan hon svarade; ”det är inget som jag vet något om,
jag öppnade inte väskan, det var ju ni”, hon kom inte på något annat att säga. ”Ja, det stämmer att vi
öppnade och såg stenen, men när vi kom till polisstationen upptäcktes nyckel av någon på hittegods,
det förvånade oss att en nyckel av det slaget låg i en väska som kastats på er gräsmatta”. Hon kunde
inte förstå varför nyckeln var så viktig, kanske viktigare än stenen, men ändå… nu ångrar hon att
hon inte kollat väskan själv innan polisen kom, men det hela hade med rädsla att göra, och att hon
var ensam. Hade Johan varit hemma hade saken varit en helt annan.

Samtalet avslutades och hon återvände till sängen. ”Vem var det som ringde”, stönade Johan. ”Det
var polisen”, svarade hon. ”Polisen”? Han tittade på klockan på nattygsbordet. ”Ringer polisen
klockan nio på lördagsmorgonen, var det för den förbannade väskan”?

”De har hittat en nyckel i väskan, den ser ut att vara gammal”, sa hon. ”Gammal, vad menas med
det”? ”Ja, han sa så, tror att det var samma polisman som var här”.
”Nu får jag gå upp, det går inte somna om efter det här”, sa han.

Efter ett par dagar började hon fundera på nyckeln som polisen ringt om. De hade haft fullt upp med
att plantera och fixa i trädgården och nyckeln hade inte kommit på tal. ”Ska jag kolla igen hos
polisen om ägaren till väskan hört av sig”, ropade hon från övervåningen. Johan hade lagt sig på
soffan i vardagsrummet en trappa ner. ”Trodde den saken var ur världen nu”, ropade han tillbaka.
Det var nyckeln som fick henne att fundera, väskan var utan värde, det fattade hon väl, och att
stenen låg där var naturligtvis för att väskan skulle ligga kvar på gräsmattan. Hon borde bli detektiv.
När hon repeterade vad hon tänkte sa Johan: ”Inte dåligt av dig att komma på det, men jag förmodar
att polisen har tänkt detsamma”.

Vem kastar bort en nyckel? Det gick inte en dag utan att hon funderade på det. Tillsammans hade de
kunnat prata om det, Johan och hon, men han var sällan hemma i tid på kvällarna innan hon hunnit
gå och lägga sig. En kväll hade han kommit hem klockan tolv och då påstod han att de alla i teamet
gått ut och firat. ”Vi ville avsluta en affär med att äta en god middag”, hade han sagt. Inte för att hon
brydde sig så mycket om vad han sysslade med, hon var själv i slutfasen av ett manus som innan
semestern borde bli klart, skulle hon vänta till hösten fick hon inte pengarna som hon så väl
behövde. De senaste veckorna hade hon suttit som fastkedjad vid datorn. En morgon, strax efter att
Johan åkt till jobbet, ringde telefonen. ”Är det fru Eriksson”? ”Ja, det är det”, svarade hon. ”Jag
ringer för att kolla om ni hittat en väska med en nyckel i”? Hon fick tunghäfta, kunde inte svara
direkt. ”Hallå, hör ni mig”? ”Jag hör vad ni säger, men förstår inte… vem är ni och varför är ni
intresserad”? ”Ursäkta, men jag trodde att ni hittat en väska på er tomt”?

”Om jag säger att polisen har väskan, och nyckeln och stenen som också låg i väskan, så får ni nog
ringa till polisstationen och fråga, jag har inget av det ni frågar efter här”, sa hon och lade på luren.
Det var en obehaglig känsla hon fick, en känsla av något mystiskt kring det hela, vem kunde
avsiktligt ha kastat in en väska på gräsmattan om det inte funnits en anledning till det? Kanske var
nyckeln menad för henne? Kanske skulle hon ha hittat väskan och inte ringt polisen? Var den som
ringde en budbärare? Hon ville absolut få se den där nyckeln. Hon ringde polisen.
”Vi kan tyvärr inte lämna ut nyckeln, men om ni vill komma in och titta på den så går det
naturligtvis bra”, fick hon till svar. Hon åkte till stan och gick in på polisstationen.

Nyckeln var långsmal och ett ax med två urgröpta taggar på varje sida av are. Att den var gammal,
gjorde det svårt att gissa var den hörde hemma. Kanske till något gammalt skåp eller byrå som
polismannen sagt, inte var den menad att låsa en dörr med det förstod hon på utsmyckningen.
Nyckelpipan var perforerad med små hål som föreställde en växt, växten liknade en teplanta. Hon
hade sett en bild i ett uppslagsverk av en teplanta, och kom ihåg just det. Öglan var förhållandevis
stor i jämförelse med nyckelns storlek. ”Det var en underlig nyckel, eller hur”, sa polismannen som
noga vaktade den. Det kändes så, som om han var rädd att hon skulle avvika med den. ”Den kanske
passar i ett skåp”, sa hon.

Johan kom hem sent den kvällen också, hon hade hunnit somna men vaknade när han tappade något
i golvet i köket. ”Väckte jag dig igen”? ”Det gjorde inget, hade en dröm om nyckeln som jag kollat
på idag på polisstationen. Det ringde en man idag och frågade om jag sett en nyckel som låg i
väskan”. En känsla av olust vällde upp inom henne, dagen hade varit full av obehagliga saker. Den
där mannen som ringde och frågade en massa och därefter in till polisstationen för att kolla på en
gammal nyckel. En nyckel som hon inte fått grepp om vart den gick. ”Tror du att nyckeln var
menad för någon av oss, i annat fall, varför låg den i en väska tillsammans med en sten på vår
gräsmatta”? ”Var det en fråga, så kan jag inte svara på den, jag vet ingen som inte skulle våga ge oss
en nyckel personligen, att gömma den i en väska verkar vara helt idiotiskt”, svarade han. Det lät
ganska logiskt, hon hade själv tänkt ungefär detsamma, hade nyckeln varit viktig för någon av dem
skulle de ha fått den på ett mera normalt sätt, och inte skulle den hamnat hos polisen av alla ställen.
”Det var dumt av mig att ringa polisen”, sa hon. Äntligen fick hon sagt det, det som Johan tidigare
kommenterat. ”Inte var det smart”, svarade han och ställde tillbaka mjölkpaketet i kylen. ”Det
smakade bra med en macka och ett glas mjölk”!

Hon kände av en sorts leda. Hon var besviken att behöva gå till sängs eller somna på soffan
ensam nästan varje kväll. Sedan Johan börjat med sitt övertidsarbete hade hon känt sig
övergiven. Konstigt var det, hon som alltid ansetts sig vara oåtkomlig att hon plötsligt blev
berörd av att Johan tvingats jobba mer än vanligt, och det skrämde henne. Tänk om, om hon
skulle bli nervös, kanske deprimerad och bli till besvär för honom. Har varje människa ett
öde att möta eller svävar vi omkring utan någon bestämd ordning? Hon hade börjat fundera
mer och mer på det som var menat för henne. Under sina år framför datorn hade allt bara
flutit fram som om inget var svårt och ingen konst alls. Dagarna gick fort och hon hade sällan
några problem med att komma vidare i sina texter, det fanns massor av saker som ville
komma ut på pränt. Men sedan en tid hade sinnesron inte varit närvarande. Om det var
ensamheten som gjorde det, eller om det var av någon annan orsak? Det gick inte att skylla
på vare sig det ena eller andra. Hon hade tänkt ibland, ”det beror på Johan som tillbringar så
mycket tid på jobbet och så lite tid hemma”, men det borde inte påverka henne.

Efter ett par veckor ringde en polisman och meddelade att ingen hört av sig beträffande väskan och
om det var till någon glädje för henne kunde hon få hämta den på polisstationen. Hon svarade
varken ja eller nej på förslaget, ville fundera ett tag. ”Det går bra att komma in när som helst”, sa
han. När Johan kom hem den kvällen berättade hon om erbjudandet. ”Klart att du ska hämta den”,
sa han. Hon bestämde sig för det och åkte in till polisstationen morgonen därpå. ”Ja… ni kan se att
både stenen och nyckeln ligger i väskan”, sa polismannen. Den vägde nog ett par kilo. Hon hade
parkerat bilen ett stycke från polisstationen och fick bära väskan i handen, den var alldeles för tung
att ha på axeln, men hon ville inte göra sig av med stenen ville ta hem den också. Hon vek in bandet
för att få en lagom längd så inte väskan släpade i marken när hon gick. Den såg ut som en vanlig
axelväska i brunt skinn, inte sliten på något sätt. Kanske var den några år, inte precis den sortens
väskor som finns i butikerna nu för tiden, men ovanligt välbehållen. När hon kom hem öppnade hon
väskan och plockade ur stenen och nyckeln och lade på köksbordet. Väskan hängde hon på en
hyllkrok i hallen. Stenen var rund, utan några utbuktningar. Slät och len att ta på. Nyckeln var exakt
som hon tänkt den skulle vara, första anblicken av nyckeln hade etsat sig fast i hennes huvud. Hon
öppnade en låda i köksbänken och lade ner den. Stenen fick ligga kvar på borden, hon tyckte den
prydde sin plats, var inte dum alls, Johan skulle få kolla den innan hon gjorde sig av med den.
”Är det stenen, men var har du nyckeln”, frågade han när han kom in i köket. Hon ville inte avslöja
det, ville hålla honom på halster en stund, han hade varit borta så mycket så hon ville ge igen lite.
”Du får nöja dig med stenen”, sa hon. Han mumlade något och gick upp på övervåningen. Hon
hörde att han gick in i duschen, klockan var fem och dags för henne att börja med middagen. Det
fick bli en soppa på burk och några baguetter hon plockade ur frysen och värmde i ugnen. Efter en
halvtimma kom han tillbaka. ”Här doftar nybakat”, sa han

Hela dagen hade han varit fullt upptagen med en kund som inte godtog något av de förslag han kom
med. Försäljningen av fastigheten var komplicerad och köparen uppförde sig nedlåtande trots att
han redogjort exakt för varje paragraf i kontraktet. Styrkan hos en säljare är att undvika att bli
någons slav, vilket ofta händer när köparna kommer med sina feta plånböcker. Då är risken stor att
nedlåtenheten blir ett slags vapen i köparens ögon. Ibland var han trött och nedlåtande själv mot sin
omgivning. Att han dessutom inte hann göra något av vad han själv ville, blev förrädiskt för hans
äktenskap. Rebecca hade fått lida mycket på grund av hans arbete, och ibland var han rädd att hon
skulle lämna honom. Han gick fram till spisen där hon stod och lagade soppan och pussade henne
på kinden. ”Vad har jag gjort för att förtjäna den”, sa hon. ”Det behöver du inte fråga, jag är ledsen
för att jag jobbat så mycket och inte tänkt på oss”. Innan det var dags att gå till sängs ville hon ta en
dusch, dagen hade varit jobbig, hon hade haft bråttom i morse att komma iväg till polisstationen,
hade inte hunnit duscha eller fixa håret. Det var tack och lov lite längd på håret så hon kunde göra
en fläta på varje sida om huvudet. Det kunde hon fortfarande ha, fyrtioåringar var inte för gamla att
ha flätor. Hon hade ett foto i sin minneslåda på sin farmor, när farmor var i samma ålder, och hon
hade en lång fläta som slingrade sig runt hennes huvud. Att hon började tänka på farmor i
sammanhanget, hon träffade sällan henne nu för tiden. Farmor var alltid snäll, gav presenter och
kom med uppmuntran när något hade gått fel. Men det var när hon var liten. Hon kom ihåg att alla
gillade hennes farmor. Det som var mest utmärkande, och det hon mest kom ihåg, var att hon
tycktes får besök av döda personer. Ville man fråga om någon som gått bort, kanske en kvinna som
varit en nära släkting eller någon som haft en relation till familjen, kunde hon svara; ”av en ren
händelse vet jag att hon finns här ibland oss just nu”. Den ”händelsen” kunde bero på att hon var ett
medium som förmedlade kontakt med andevärlden.

Hon levde fortfarande och bodde på ett hem för äldre och var fyllda nittiofem år. Rebeccas första
tanke var; att fråga farmor. Hon hade minnet kvar om tiden från förr, det var ibland svårt med
närminnet men hon kunde fortfarande minnas det som varit. Minnen från kriget, livet på lantgården
där hon bodde med sin stora familj och de hemsökta husen, det berättad hon gärna om. I trakten där
hon bott hela sitt liv kände hon till flera hus som varit hemsökta. Rebecca hade svårt att tro på vad
hon sa, men lyssnade och tyckte ibland att det fanns en viss sanning i hennes berättelser.
Rebecca tog med sig nyckeln och åkte till farmor. När hon kom in i rummet där farmor låg och sov,
satte hon sig ner i en fåtölj för att vänta tills hon vaknade. Hon ville inte väcka henne, ville bara sitta
en stund och titta på henne. När hon var barn, hade farmor berättat om människor och händelser
ingen annan hört talas om, man hade sagt att hon var klarsynt och att hon kunde få kontakt med
personer i andra dimensioner. Det har fått ett namn nu och kallas Klärvoajans, vilket hon inte kände
till innan hon läst; ”att parapsykologi är det vetenskapliga och lärda studiet av vissa ovanliga
händelser förbundna med människans upplevelser”. Att hennes lilla farmor framstod som något mer
än en ynklig gamling var det nog bara hon själv som tyckte. Pappa hade ryckt på axlarna och gått ut
ur rummet när farmor började berätta om upplevelser som var förknippade med ovanliga händelser.
Ingen vågade erkänna att de fängslades av hennes berättelser. Att nyckeln hade blivit en så stor sak
för henne själv, en gammal nyckel som låg i en väska som någon kastat över häcken i på tomten?
Inte ens hennes man ville diskutera det, han hade också ryckt på axlarna och gjort några konstiga
rörelser mot huvudet som var menat till henne, det förstod hon.

Kunde det finnas ett budskap i den gamla nyckeln?
Farmor vaknade och kikade upp på henne med sina pillriga bruna ögon. ”Sitter du här och väntar,
det var ett fint uppvaknade jag fick idag”, sa hon. Rebecca berättade om nyckeln och om hur den
hade hamnat inne på hennes tomt. Hon berättade exakt hur det var, om den bruna axelväskan med
stenen och nyckeln, och vart den hamnat på gräsmattan. ”Det var ett mycket konstigt sätt att ge mig
nyckeln, det hade varit bättre om någon hade ringt på och lämnat den, om det nu var så att jag skulle
ha den”, sa hon. Farmor lyssnade noggrant när hon berättade. Hon granskade också nyckeln
noggrant innan hon lämnade tillbaka den till Rebecca. Hon hade satt sig upp i sängen och lagt båda
händerna tillsammans som om hon höll i något hon inte ville avslöja. Rebecca sträckte på sig och
tittade ner på hennes händer. Hon höll händerna stadigt tillsammans och tittade under tiden ner på
dem. Det såg ut som om hon bad, eller var i djupet av något hon tänkte på. Rebecca sa inget, det
fanns inget hon kunde säga, det hade varit som att störa farmor om hon skulle ha sagt något. Efter
en stunds tystnad sa farmor; ”den där nyckeln passar till ett skåp som står på vinden i huset där du
bor”.

Nyckeln passade till ett skåp som Rebecca hittade på vinden. Det hade blivit kvarlämnat sedan de
gamla ägarna flyttat ut. I skåpet hittade hon ett fotoalbum med gamla bilder på en familj, såg ut att
vara far och mor tillsammans med fem barn. Tre pojkar och två flickor. Två av pojkarna var i
tonåren och jämngamla, de var väldigt lika varandra, kanske var de tvillingar? Den tredje pojken
satt emellan föräldrarna och kunde vara tre kanske fyra år. En av flickorna, som stod bredvid sin
mamma var väldigt lik henne, liten och rund och med blont hår, medan den andra flickan var lång
och mörkhårig. Hon stod tillsammans med de två pojkarna bakom föräldrarna. Bilderna såg ut att
vara från femtiotalet, svartvita och med dålig skärpa. Några av bilderna i albumet var tagna från en
lantgård där barnen poserade tillsammans med både kor och hästar. En katt satt på trappan till ett
hus, och en av flickorna stod bredvid och stirrade in i kameran. Hur albumet hamnat i ett skåp på
deras vind var underligt, hade de som bott i huset tidigare glömt att ta med skåpet när de flyttade?
Och vem familjen på bilderna kunde vara, var en gåta. Lika märklig som att nyckeln hamnat på
deras gräsmatta. Enligt mäklaren var huset byggt i slutet av fyrtiotalet. Mannen på bilderna liknade
någon hon sett, han var mörkhårig och såg ut att vara ganska lång trots att han satt ner på alla
bilderna. Kvinnan såg äldre ut, kanske berodde det på frisyren, hennes hår var uppsatt i en knut vid
vänster öra, och att hon dessutom var ganska så fetlagd, tjocka kinder och glasögon, var heller inte
till hennes fördel.

Rebecca lämnade kvar albumet i skåpet och gick ner för stegen igen, stegen satt fast i en lucka som
hon fått öppna i taket till vindsvåningen. Hon hade inte ens varit däruppe tidigare, hon hade inte
haft någon anledning att gå dit upp. Det fanns gott om utrymme i källaren till saker som behövde
ställas undan. Det som förvånade henne, var att skåpet som såg antikt ut hade lämnats kvar så där
utan vidare, men tack vare det hade hon nu ett vackert skåp i sin ägo. När Johan kom hem berättade
hon om skåpet och nyckel hennes farmor, som genom sin synskhet talat om var den passade och
bad honom följa med upp på vinden. ”Menar du, att din farmor visste var nyckeln passade”? ”Ja
visst, det är sådan som hon är, det är något underligt med henne, nästan så att man blir lite rädd”,
svarade hon. Johan trampade fel på stegen och var på väg att falla ner igen. ”Jäklar”, skrek han.
”Det är inte så enkelt att komma dit upp, men när du väl är där kommer du bli överraskad”, sa hon.
Han gjorde ett nytt försök och togs sig upp. ”Kommer du upp”, ropade han. Hon började kliva upp
igen, det var lite lättare den här gången. ”Är det skåpet som står där borta”?
”Det finns ju bara det”, svarade hon. För övrigt fanns inget, bara lösa brädor som låg utspridda över
golvet. ”Här ligger många fina brädor som vi kan få användning för”, sa han. Hon öppnade skåpet
och tog fram det enda som fanns där, det stora albumet med pärmar gjorda av läder. ”Vad sjutton, är
det ett så gammalt album”? ”Ja, och bilderna är också gamla”, hon gav det åt honom. Han bläddra
igenom albumet. ”Ett gammalt familjealbum”, sa han. Hon kände en viss sorgsenhet, visste inte
varför, men det var som om någon där ute ville få tillbaka albumet, någon som hade tillhört familjen
på bilderna?

Veckan efter kom ett nytt telefonsamtal. ”Är det ni som hittat nyckel”, sa en röst, det var en mans
röst och hon tyckte sig känna igen den. ”Har ni ringt tidigare”, frågade hon och försökte låta kylig i
rösten. Han svarade inte men hon hörde att han andades i telefonluren. ”Om ni är kvar, kanske ni
kan säga vad det är ni vill”? ”Jag är intresserad av ett skåp som blivit kvarlämnat i ert hus, det finns
i det skåpet ett fotoalbum som en gång tillhörde mig och min familj”, sa han. ”Det är inte något
problem med det, skåpet står på vinden och nyckeln till skåpet hittade jag i en väska som blivit
kastad över häcken in på vår gräsmatta, om ni vill hämta skåpet och fotoalbumet så går det
naturligtvis bra”. Därefter lade hon på luren. ”Han börjar bli påflugen”, sa hon när Johan kom hem.
”Vad pratar du om”? ”Jag pratar om den mannen som ringt två gånger nu och frågat om skåpet och
nyckeln, han är på något sätt lagom angelägen, men det känns som om han vill testa mig, vill veta
om jag hittat nyckeln och skåpet”. ”Ringer han igen, ska du ringa polisen”, svarade Johan. Med det
svaret kom saken i ett annat läge. Att Johan bad henne ringa polisen var inte likt honom, han
brukade stå över all rädsla. Men nu förstod hon att han såg en fara i de anonyma telefonsamtalen.
Skulle den mannen göra något drastiskt, kanske bryta sig in och med hot försöka tillskansa sig
fotoalbumet, för det var just fotoalbumet han hade talat om den andra gången han ringde? Han
måste veta att det låg i skåpet på deras vind.

Och att en så obetydlig sak som en gammal nyckel fått henne att tänka på ett citat ur en bok (eller
var det ur bibeln) ”Därför att bevisa tanken och därmed existensen”, det var skrämmande. Orden
föll in i situationen, farmors klarsynthet och ögonblicket då hon tittade ut genom fönstret och såg
den bruna väskan ligga på gräsmattan. Allt detta hade gjort att hon var på väg att tappa sitt sunda
förnuft, och det skrämde upp henne till max.

”Jag tror att det är någon som vill testa mig, även om det ändå är en helt logisk grej att den mannen
vill få tillbaka skåpet och fotoalbumet”, sa hon när hon ringde polisen.

Nu hade hon ringt, hon gjorde ofta såsom Johan sade, ville inte gå omkring med dåligt samvete för
att hon trotsat honom. ”Den goda viljan” – orden dök alltid upp i hennes huvud när hon var på väg
att inte göra honom till lags. Det kändes ibland som om hon levde två liv, ett med sig själv och ett
tillsammans med Johan. Hon hade tänkt många gånger på det, och ibland hade hon tänkt söka upp
någon psykolog och tala om hur hon kände, men hon hade inte kommit längre än att tänka på det.
För att slippa tänka på det mera, gick hon upp på vinden och kollade i skåpet. Hon tog fram det
gamla albumet och öppnade försiktigt det tunga omslaget som var gjort av kraftigt läder. Det hade
säkert varit ljust och vackert en gång, men nu var lädret så tummat på och slitet, att det kändes som
sammet att ta på. I ett hörn på pärmen framtill, stack det ut några trådar. Hon petade försiktigt med
ett finger och såg något som liknade ett papper. Hon drog fingret mellan lädret och fodret som gav
efter ett par centimeter och drog fram en hopvikt pappersbit. Hon vecklade ut pappret och försökte
läsa. Det var skrivet med blyerts och svårt att tyda. ”Du som hittat detta brev har öppnat dörren till
sanningen om mina föräldrar. Jag heter Elsa och är tolv år. Min far och mor lämnade mig och mina
syskon och begick självmord”. När hon läst, vek hon ihop brevet och stoppade tillbaka det igen.
Hon tryckte hårt med handen mot pärmen och fick springan att gå ihop. Därefter bläddrade hon
igenom albumet en gång till för att titta på bilderna. Hon ville titta på barnen som blivit föräldralösa.

Vem var den mannen som ringt? Han påstod att det var hans familj som fanns på bilderna i
albumet. Att han gärna ville ha tillbaka det förstod hon mer än väl, men det var ett konstigt sätt
göra det på. Han kunde ringt på hos dem och frågat, haft med sig nyckeln, och de kunde
tillsammans hittat skåpet. Det fanns inget annat i skåpet, hon hade noggrant tittat igenom det och
inte hittat något annat än fotoalbumet. Det var obehagligt att veta, att där ute någonstans fanns en
person som kände till hur deras hem såg ut och vad som fanns där. Hon tänkte på hur svårt det varit
för några år sedan då hon drabbades av stalkning (förföljelse). Det pågick ett år av en man som
ringde och sa otrevliga saker. Han sa att han såg henne överallt där hon befann sig. Han ringde när
som helst på dygnet. Det kunde vara till jobbet, när hon jobbade i en affär, och när hon kom hem
vid lunchtid för att äta. Då kunde han ringa säga; ”är du hemma nu”. Och mitt i natten ringde han,
det gjorde han ofta. De hade nyss flyttat tillsammans Johan och hon, och de bodde då i en hyresrätt
inne i stan. Nu kände hon av dessa obehagliga telefonsamtal igen.

Hon låste skåpet, och när hon tittade på nyckeln och såg den perforerade teplantan, gick det en
iskall ilning genom henne. Det kändes som, att dricka ett glas iste.

En kväll när Johan kom hem tidigt och de kunde äta middag innan det var dags att gå och lägga sig,
sa han; ”jag måste resa bort ett par dagar, chefen vill visa ett hus han köpt, vi är några stycken från
jobbet som fick erbjudandet, eller ska vi säga order att följa med”.

Det var bra att han åkte, nu kunde hon ge sig i kast med sitt manus.
Det hade saknats både inspiration och tillfällen till författarskap. Dagarna hade gått utan att något
blivit gjort, och det berodde mest på att hon nästan varje dag gått omkring och funderat på
fotoalbumet som låg i ett skåp på vinden. Hon tänkte på mannen som ringt och varför han inte
hörde av sig igen. Det var som om hon väntade på något som skulle hända. Inte för att hon så gärna
ville konfronteras med honom, men hon förstod att han gärna ville ha albumet, och det kändes fel
att det skulle ligga på vinden i ett låst skåp. Hon slog på Teven. Nyheterna brukade hon kolla på,
och så blev det lite liv i huset med Teven på. Hon saknade Johan när kvällen kom, även om hon
varit mycket ensam under en tid när han jobbade över, visste hon ändå att han skulle komma hem.
Nu visste hon att han skulle vara borta två nätter. Hon hade ingen i närheten som kunde komma
hem till henne. Sedan de flyttat in i huset för ett halvår sedan, flyttat från stan, hade hon inte träffat
någon likasinnad. De flesta som bodde i området var äldre, och några hus stod tomma, ägarna
bodde tidvis utomlands. En dam, som bodde ett par hus ifrån dem, var ganska trevlig. Hon hade
ringt på och hälsat dem välkomna och berättat att hon var änka sedan några år. Hon var i sjuttio års
ålder, pigg och glad och hade haft ett intressant liv. Hon hade varit mäklare en gång och Johan fick
god kontakt med henne då de båda delade ett intresse.

För övrigt kände hon ingen, ingen som delade hennes intresse för det litterära. Men för den skull
kunde hon visst umgås med andra.

I en annan tid
Fritz var femton år när han och hans syskon fick flytta från huset. Föräldrarna hade gemensamt
bestämt sig begå självmord. De hade hängt sig på vinden. När han och tre av hans syskon kom från
skolan, satt hans lillebror Fredrik på trappan till huset och grät. Han kunde inte berätta varför han
grät. När de kom in och ingen var där vare sig mor eller far, sprang han till närmaste granne som
hade telefon. De hjälpte honom ringa farbror Gösta som bodde inne i stan. Farbror Gösta hittade
föräldrarna på vinden. Med myndigheternas hjälp fick hans två systrar genast ett fosterhem några
mil bort, men Fritz och hans två bröder placerades på ett barnhem i stan. Det hade gått sextio år
sedan dess, och han hade tappat kontakten med sina systrar långt innan han själv blev hämtad av en
familj i trakten. Hans två bröder, Frans och Fredrik kom till en familj några mil från hemmet. Frans
var ett år yngre och de var mycket lika varandra till både utseende och sätt. Det var Frans som han
saknade mest, lillebror Fredrik hade han inte någon relation till, han var tio år yngre. Varför hans
föräldrar begick självmord hade han aldrig fått veta. Han kom inte ihåg att föräldrarna var osams
om något, de verkade alltid lyckliga med varandra. Han trodde heller inte att det kunde ha varit
pengabrist eller osämja med vare sig myndigheter, grannar eller närstående. Farbror Gösta och hans
fru kom ofta på besök. De hade också fem barn och Fritz kom ihåg att de barnen var alla under tio
år. Därför hade han inte någon relation till dem heller. När han blev placerad på barnhemmet,
frågade farbror Gösta om han hellre ville bo hos dem, men han ville inte skiljas från sina bröder.
Det var nog Göstas fru som tänkt få hjälp av honom, hjälp med att passa barnen. Det var vad han
trodde, men kanske ville de ha en pojke i huset? De hade begåvats med bara flickor.

Han hade planerat länge på vilket sätt han skulle gå till väga för att få tillbaka albumet. Han visste
ju inte hur de nya ägarna levde där inne mellan de fyra väggarna. Att huset blivit renoverat några
gånger, det hade han sett. De som bodde i huset innan hade renoverat flera gånger under åren som
gått. De hade bott där alltsedan de köpte huset på exekutiv aktion. Han visste att albumet fanns i ett
skåp som han hade nyckel till. Men han var inte säker på om skåpet fanns kvar i huset? De första
ägarna hade inte flyttat, de hade bott kvar tills de dog. Nu hade han bestämt sig göra ett försök att
hitta albumet. Om skåpet var borta, var kanske albumet det också? Men ingen kastar bort ett vackert
gammalt fotoalbum, utan i bästa fall låter de det ligga kvar någonstans i huset? Om inte någon
kommit på att bryta upp låset, så låg det kvar i skåpet? Naturligtvis finns det ingenting här i världen
som man kan avgöra med hundra procents säkerhet. Men det kunde kanske finnas något göra i den
här saken? Nu var han sjuttiofem år och hade hela livet tänkt på fotoalbumet som låg i ett skåp han
hade nyckeln till. Han hade många gånger cyklat förbi det huset men inte vågat göra slag i saken
och stanna för att ringa på. Han var för blyg för att göra det, och han hade alltid varit blyg och blivit
en enstöring. Hans arbete på konservfabriken i stan var det viktigaste för honom. Han hade varit där
i femtio år och skött sig så bra, att han under ett tiotal år fått förtroendet att vara förman åt
kvinnorna som rensade fisk. Där fanns en kvinna som gillade honom och det var vid mogen ålder de
blev ett par. Men han gifte sig inte med henne. Han såg inte någon mening med att gifta sig. Han
valde att dra sig tillbaka, hålla sig på sin kant, komma med ursäkter när hon föreslog att de skulle
gifta sig. Det kom nog från bardomens tragiska händelse då föräldrarna valde döden framför sina
barn. Han kom ihåg prästens ord vid begravningen; ”han var henne helt hängiven”. Var det hans
mor som segrat i handling?

Han hade hittat en väska i källaren i hyreshuset där han bodde. En brun, ganska så stor läderväska.
Han förstod att den blivit kasserad för den låg i soprummet. Han hittade en sten på bakgården till
hyreshuset och lade stenen i väskan tillsammans med nyckeln. Därefter satte han sig på cykeln och
gav sig iväg. När han närmade sig huset, kastade han väskan över häcken in på gräsmattan. Det var
sent på kvällen och han kollade noggrant att ingen såg honom. I rummet vid fönstret, där frun
brukade sitta och skriva, var det mörkt. Därefter vände han och cyklade tillbaka hem igen.
När han tänkte tillbaka på hemmet han blivit tilldelat sig, på det snälla paret som tagit hand om
honom, betydde inte tragiken från barndomen så mycket. De var barnlösa och hade kommit till
barnhemmet för att se ut någon pojke eller flicka de kunde ta med sig hem. Varför det var han som
blev utvald visste han inte, men han hade tänkt ibland, det kunde bero på att han hade personliga
drag av mannen. Han var gänglig för sin ålder och mannen var lång och ganska gänglig han också.
De bodde på landsbygden utanför stan och de jobbade båda två på konservfabriken. Efter skolan,
som han avslutade efter sjunde klass, fick han också arbete på fabriken. Han hade aldrig kallat dem
något annat än till förnamnet, han kom sig inte för att säga mamma och pappa. Han var femton år
och kunde inte känna för dem som för sina föräldrar. Även om föräldrarna lämnat honom och hans
syskon, kände han inget agg till dem, han förstod att de haft mycket svårt innan de bestämde att
avsluta sina liv. Hans två systrar däremot, hade lyckats glömma och bygga upp en relation till sina
nya föräldrar. De hade också kommit till ett par som inte själva hade några barn. Båda två hade fått
studera till lärare.

Han hade träffat dem för några år sedan. Nu för tiden hade han inte någon kontakt med dem och
inte var det mycket kontakt han hade med bröderna Frans och Fredrik heller. Frans hade flyttat till
Australien där han blivit pastor i någon sorts frikyrklig församling. Han fick ett vykort skickat till
sig då och då. Fredrik bodde fortfarande kvar hos sin nya familj, han skulle ta hand om gården och
fosterföräldrarna när de blev gamla hade han sagt. När Fritz ringt honom, en gång för många år
sedan, kom han inte ihåg något av det som hänt. Han hade känt till det, men hade inget minne av
det. Han var knappt fem år när han togs om hand på barnhemmet.

Deras pappa hade haft en återvinningsstation, vilket inte var så vanligt på den tiden. Sopor grävdes
ner eller brändes i den mån det gick. Men han hade tillverkat en maskin som sorterade sopor. Den
tog hand om plåtburkar, glas och annat som inte gick att elda. Att ta hand om sopor på det sättet var
en ganska modern företeelse, och ovanligt i mindre städer och samhällen. Men hans pappa hade
presenterat sin idé för stadskontoret och fått godkänt. Därför hade de aldrig några problem med
pengar i familjen, och huset som föräldrarna lät bygga betalades med kontanta medel.
Det fanns inga lån på huset, det hade han förstått när det var dags att sälja. Men det fanns skulder i
banken av annat slag, och därför blev han och syskonen näst intill medellösa efter att föräldrarna
gått bort. Han trodde att det handlade om andra affärer som inte gått så bra. Han hade lyssnat på ett
samtal mellan farbrodern och en annan man på begravningen, och de hade sagt att pappa var
skuldsatt, och att han spelat bort en massa pengar. Han visste att bankerna gärna lånade ut pengar,
och att säkerhet inte var det viktigaste, det räckte att man visat sig vara kreativ och som i hans
pappas fall, etablerat en återvinningsstation som gått med vinst. Men han förstod att pappa hade
förlorat i spel och på så sätt tvingats låna pengar. Han hade funderat på om det kunde ha varit
orsaken till att föräldrarna bestämt sig begå självmord. Löste de sina ekonomiska problem genom
det? Men han kände inget agg mot dem, han kände ingenting alls. Livet hade varit bra och han var
tacksam för att någon tagit hand om honom även om han inte fått studera. Han hade fått börja jobba
på fabriken efter skolans slut som de flesta i hans ålder fått göra.

Rebecca
Johan hade kommit hem med en bukett rosor. ”Vad har du gjort för att ge mig blommor”, sa hon.
Han skrattade och kramade om henne. ”Inget som jag behöver skämmas för”, svarade han.
Det trodde hon inte heller, han hade alltid varit lojal mot henne, stöttat henne när hon kört fast i sitt
skrivande, och uppmuntrat henne när dysterheten kommit över henne. ”Jag ser det i dina ögon”,
brukade han säga. Det hände inte ofta, men ibland blev livet väldigt tungt att leva. Varifrån hon fått
den dysterheten, vem hon ärvt den av? Det kunde bli så ändå, men hon hade lätt för att skylla över
på andra. Det var ett fult drag hos henne. Det var hon medveten om, och alltsedan barndomen hade
hon haft fixa idéer och fobier för sig. Getingar, spindlar, maskar, kråkor, ja, kråkorna var nog det
värsta. I området runt hyreshuset inne i stan där de bott i tio år hade kråkorna fört ett himla liv på
mornarna, speciellt på våren när det var tid för häckning. Det hade medfört att hon vaknade vid
femtiden och inte kunde somna om på grund av deras kraxande. Men med flytten till huset
minskade rädslan för både insekter och kråkfåglar. Hon hade redan, efter bara ett halvår, blivit av
med många fobier, och känslan när hon öppnade dörren på morgonen och gick ut i trädgården var
fantastisk. Det fanns inget hon saknade längre. Om det skulle vara något, skulle det vara ett barn.
Det hade inte funnits plats för barn i Johans och hennes liv. Han hade varit engagerad i att göra
karriär och hon hade strävat efter att lyckas med sitt skrivande. Hon hade slitit hårt för den saken,
jobbat både dag och natt, veckor i sträck för att göra klart sina manus. Stressandet hade resulterat i,
att de senaste två böckerna inte fått någon bra kritik. Nu hade hon dragit ner på takten och bättrat på
sitt språkbruk, hon hoppades slippa flera påhopp av kollegor och bokrecensenter.

I en annan tid
Allting började med att en avlägsen släkting ringt till honom och frågat efter en bild på hans familj.
En journalist hade tagit kontakt med släktingen och bett att få tillgång till foton på familjen, och han
ville också veta vad som hänt med barnen. Fritz kom ihåg att tidningarna skrivit om hans föräldrars
självmord och om honom och hans syskon som lämnats ensamma. Det hade varit en stor nyhet i
tidningarna under en tid. Men som allt annat svalnade intresset med tiden och händelsen glömdes
bort. Det hade inte funnits några bilder på vare sig föräldrarna eller på honom och hans syskon i
samband med notiserna, vilket hade varit en tröst. Det dröjde många år innan en journalist tog upp
intresset igen. Han hade tagit kontakt med släktingen och berättat; ”han stod i begrepp att ta upp den
tragiska händelsen igen efter sextio år”. Den skulle ingå i en dokumentation av människors lidande.
Det var för några månader sedan och det var just i det skedet han själv började känna så starkt för
att återfå det gamla fotoalbumet. Det sätt han gick till väga på var såhär i efterhand lite väl
dramatiskt, det tyckte han sedan han ringt och fått tala med frun i huset. Hon hade nog uppfattat
honom som besynnerlig. Och hon hade nog förstått, det var han som kastat väskan på gräsmattan?
Hon var en vacker kvinna, det hade han sett vid flera tillfällen när han cyklat förbi på vägen ovanför
huset. Han hade sett henne när hon var ute i trädgården och pysslade med sina blommor och han
hade sett henne sitta i ett rum och skriva på sin dator. Han kände till att hon var författare, hade läst
en bok hon skrivit, även om han sällan läste böcker var han nyfiken på henne, kanske kunde han
komma henne närmare genom att läsa det hon skrivit. Så hade han tänkt.
Men hon var så vacker, och han själv var gammal nu och inte i något vidare skick. Mager och benig
lik sin far, ja… det var han som mest liknade fadern. Han visste inte om hon ringt polisen igen?
Kanske var de honom på spåren? Kanske skulle händelsen anses som trakasseri? Det vore
ödes-diger för en person som han att bli utpekad som idiot eller kanske något ännu värre. Från att ha
varit en tillbakadragen fabriksarbetare, till att hamna i rättssystemet skulle knäcka honom.
Han bestämde; att inte fortsätta kampen om fotoalbumet. ”Allt sker till det bästa i det bästa av
världar”, han tänkte på Voltaire. Han underlät därmed sin egen vilja för att rättfärdiga kvinnan han
utsatt för saker hon inte hade med att göra. Han skämdes för det han gjort, och det var svårt att
komma till ro med det.

Rebecca
Skulle hon klamra sig fast i ett äktenskap som inte gav något av vare sig lycka eller kärlek? Hon
visste inte om Johan var kär i henne längre? Han visade inte några tecken på det, inte som förr när
de flyttat in i lägenheten i stan. Då var allt så himla underbart och de kunde inte vara från varandra
mer än absolut nödvändigt. De hade lånat några hundra tusen kronor på banken för att köpa
lägenheten. Då var det viktigt få någonstans att bo, de ville inte vara från varandra en enda minut.
Nu levde de som bror och syster i en stor villa utanför stan nästan som separerade från varandra
men ändå tillsammans. Vilket i sig inte var så dumt om man såg det på rätt sätt, men åren gick och
om det inte gick att få någon förändring orkade hon inte fortsätta att leva så. Hon hade börjat längta
efter barn, och när Johan inte ens ville höra talas om barn, gjorde hon fel om hon fortsatte leva med
honom. Skulle hon vara stark nog att säga vad hon tyckte?

Skulle hon säga; ”jag är snart fyrtio år nu och jag vill skaffa ett barn innan det är för sent”. Kanske
kunde hon inte ens få barn, kanske var hon redan för gammal? Men om hon inte försökte, visste hon
ju inte? Det fanns andra möjligheter. Hon kunde adoptera någon liten hemlös stackare, kanske från
något annat land? Det hon hade saknat mest under åren, var ett syskon. Hon hade haft en bror som
dog när han var nio år. Han hade haft svår astma och tvingades springa en kilometer på gympan.
Hans lärare tvingade honom springa med sina kamrater trots att han var sjuk. Han stupade halvvägs
tillbaka till skolan och dog innan han kom till sjukhuset. Hon hatade den läraren i många år, och
trots att han orsakade hennes brors död blev han inte straffad. Lägg dig inte i, så hade hon tänkt.
Hon var själv ett barn, bara tolv år, och ingen lyssnade på henne när hon föreslog att han borde
anmälas. Mamma hade dött i cancer redan när hon var åtta och hennes bror Mikael var då bara fem
år. Pappa hade varit utom sig av sorg, och farmor, som stod henne närmast, hade inte velat hjälpa
henne att försöka sätta dit den där läraren. ”Vi får ändå inte Mikael tillbaka”, sa hon. Pappa hade
vänt henne ryggen, tyckte hon. Han hade inte rättat sig efter förlusten av mamma.

Kanske var det för Mikaels skull hon ville skaffa ett barn? Var det för honom hon ville visa att hon
var tillräckligt stark att åstadkomma något av betydelse? De böcker hon skrivit, var inte att jämföra
med om hon kunde skaffat ett barn. Hur det än skulle gå till, skulle det vara tusen gånger mera värt
än de böcker hon hade åstadkommit. Bäst vore om hon berättade vad hon kände för Johan.
Han visade sig förstå vad hon menade, men han ställde inte upp på det. ”Jag kan inte ta det ansvaret,
och det man inte har saknar man inte”. Det var klara besked, nu visste hon säkert att han inte
älskade henne. Om hon bestämde sig skaffa barn skulle inte Johan vara med i sammanhanget. Hon
skulle bli en ensamstående mamma som många andra.

Fönstret stod öppet men inga egentliga ljud kom in. Det var bara några sparvar som ibland plötsligt
kvittrade till. Det var i början av sommaren, den underbara ljusa årstiden då alla varelser kände av
lusten till kärlekslekar och glada upptåg. Hon hade ingen längre som ville vara med om det. Inte ens
när Johan gick hemifrån kramade han henne, han ropade bara ”hej då” från hallen innan han gick ut
genom dörren. ”Hej då”! Det var som att få ett slag i ansiktet. Hon blev ledsen och hon kände sig
obetydlig. Bara för ett par veckor sedan hade hon varit lojal och berättat om väskan och nyckeln och
mannen som ringt. Visat honom albumet, ringt polisen och berätta om mannen och inte klagat över
hans sena kvällar och besöket på restaurangen och resan med chefen som han sa; ”till ett hus
någonstans”? Hon hade inte sagt ett ord om det, och hon hade ringt polisen när han föreslog det,
trots att hon kände innerst inne att hon inte borde göra det. Men när hon bad om ett barn, nobbade
han henne direkt. Han sa inte; ”vi får tänka på det”, eller; ”du skulle bli en bra mamma”. Inget av
det sa han, han sa bara; ”hej då”!

I en annan tid
Fritz var nöjd med sitt beslut att inte fortsätta jakten på fotoalbumet. Det var fel taktik han använt,
han hade inte gjort sig vidare populär hos kvinnan i huset. Hon var förmodligen riktigt förbannad på
honom. Hon kände honom ju inte till utseendet, bara hört hans röst i telefonen. Nu var han fullt
upptagen med sina sticklingar, plantor och frön och glömde bort det inträffade. Han tänkte plantera i
lådor och krukor att ha på balkongen. Det brukade han göra i början i maj varje år. Därför hade han
den finaste balkongen. Allt gick som smort om inte kråkorna slagit sig ner i de höga platanerna i
parken på andra sidan gatan. De hade kommit flygande i flockar sedan ett par veckor tillbaka.
Kanske skulle de ge sig på hans plantor och picka i sig fröna han sått? Han hade aldrig sett så
många kråkor i området tidigare. Hade inte tänkt på det, men nu reagerade han över dess mängd.
”De förökar sig i en väldig fart”, sa hans granne Erik. En man som bott i huset lika länge som vad
han själv hade gjort. De hade träffats och pratat, suttit på bänken utanför entrén till huset och
småpratat om gamla tider, om arbetet på fabriken där de jobbat båda två under många år. Det var
sällan han pratade med någon, de flesta i huset var barnfamiljer, personer som han inte hade mycket
gemensamt med. Men Erik, som bodde i lägenheten bredvid honom, var lätt att prata med.
Fritz hade aldrig berättat om sin familj, och Erik hade heller aldrig frågat. Om han visste kanske?
Men det var en ren gissning. Erik hade inte berättat om sig och sin familj heller, berättat vilka de var
eller varifrån han kom. De talade bara om ytliga saker med varandra. De var jämngamla, Erik var
som han, i de sjuttio. De hade inte jobbat på samma avdelning på fabriken och inte haft någon
kontakt där, Erik var på logistiken som sköttes i en separat byggnad från själva konservfabriken.
”Jag har levt bland fiskekonserver i större delen av mitt liv, men aldrig gillat fisk”, sa Erik och
skrattade.

Det var trevligt att prata med Erik. Själv var han melankolisk, hade alltid varit lite sorgsen och
aldrig unnat sig något som andra gladde sig åt. Aldrig hade han varit på semester, det hade inte
funnits någon anledning tyckte han. Ville han bada, gjorde han det i havsviken bara ett stycke från
där han bodde, och ville han ge sig ut på sjön gick det flera båtturer ut till holmarna. Han kunde ta
med sig lite mat och kaffe och sitta där på bergen i solen och titta på vackra flickor som badade,
solade och lekte på stranden. Men han vågade inte närma sig dem, han var för blyg för det. Det var
när han var ung. På äldre dagar hade det inte blivit några turer med båtarna, han hade stannat
hemma och pysslat med sina blommor på balkongen och tagit sig en cykeltur ibland.

Rebecca
Hon mötte Johan i hallen den dagen hon bestämt sig skaffa barn. ”Kommer du och möter mig, har
det hänt något”? Hon tittade på honom, försökte fånga hans blick, men han svepte förbi henne in i
köket och gick direkt till kylskåpet och tog fram en öl. ”Jag är så törstig idag”, sa han och halsade
ölen direkt. Det var som han inte fattade vad som var på väg att hända. Det retade henne att han inte
förstod hur hon kände det. Efter alla år de varit tillsammans borde han förstå att det var något som
inte stämde?

”Jag vill ha ett barn och om du inte ställer upp på det, vill jag att vi går skilda vägar”, sa hon.
Nu var det sagt, nu kunde hon inte ändra sig, nu var det ingen återvändo. Han stannade upp i
drickandet och tittade på henne för första gången sedan han kommit hem. ”Ursäkta, men vad sa
du”? ”Jag sa att jag vill ha ett barn och om du inte ställer upp på det, vill jag skiljas”. Han satte sig
ner på en stol och slog ölflaskan i bordet. ”Vad in i… är det du säger”? Han tittade förrädiskt på
henne. Hon skälvde till, hjärtat började banka hårt i bröstet. Kanske skulle detta vara slutet på det
segdragna förhållandet, för det var precis vad det var.

Han reste sig från bordet med den tomma ölflaskan i handen och kastade den i diskhon. Den gick i
tusen bitar.

”Att du kan vara så korkad att du vill sätta ett barn till världen när du vet att i din släkt finns
nedärvd mental sjukdom, din farmor är väl ett typexempel på det”? Det kändes som en kalldusch,
samtidigt som en känsla av avsky tog tag i henne. Hade han haft sådana tankar om hennes lilla
farmor, hon som alltid varit så glad när Johan kom och hälsade på. Om han haft onda tankar under
tiden han pratat med farmor hade han haft mycket låga tankar om resten av hennes familj.
I ett ögonblick hade hon förstått att deras gemensamma år varit förfalskade, år byggda på falskhet.
Hon hade trott att allt var som hon kände; gemenskap, kärlek och förtroende. Hon vände på
klacken, tog sin handväska och jackan och gick ut. Det var som om hon inte fick luft, som om hon
var på väg att kvävas därinne i huset. Hon gick ut på vägen i riktning mot området längre bort. Där
var en lång raksträcka och öppna fält utan någon bebyggelse, hon kunde se en skymt av havet. Det
var nästan ingen trafik alls. Hon tittade på klockan och såg att den var strax efter nio. Mörkret hade
börjat falla och de glest placerade gatlyktorna gav bara ljus när man närmade sig dem. Där emellan
var det mörkt. Hon kände av rädslan, hon befann sig mol allena på väg ut från sin trygga boning och
det var inte vad hon var van vid. Hon visste inte varför hon gått åt det hållet, hon kände inte en kotte
som bodde i den delen av staden. Om hon gått åt andra hållet kunde hon hälsat på en god vän som
också var författare. De hade kunnat ta en promenad tillsammans och pratat om sina texter. Nu hade
hon i alla fall gått ett bra stycke och ville inte vända om innan hon kom fram till vägsträckans slut. I
den delen av staden, som hon var på väg till, bodde de flesta i hyreshus, hyreshus som till stor del
ägdes av Konservfabriken och där de flesta hyresgäster också arbetade.

Så hade det varit alltsedan fabriken etablerades och folk från landsbygden strömmade in till staden
för att få arbete. Det var nog mer än femtio år sedan det började och rekryteringen var god, man
ärvde möjligheten att bli anställd ”från far till son”. Skulle någon bli arbetslös vore det en skam för
företaget. Därför hölls alltid god sämja mellan företagsledning och arbetare.

Mötet
Fritz kände för en cykeltur. Han hade kollat på tv hela kvällen, fotboll på fyran. Han gick ner i
källaren och hämtade cykeln. Den långa vägsträckan in mot staden var bra för konditionen.
Han såg inte så bra i mörker, men han kände till varje meter av vägen. Han hade alltid cyklat till och
från jobbet på den vägen. På vänster gångbana kom en kvinna sakta gående. Han närmade sig
henne, tittade välbekant på henne, det var som om han kände henne. Han svängde mot henne och
stannade bara ett par meter från där hon gick. Hon tittade häpet på honom, inte av rädsla, var bara
förvånad att en äldre man på cykel körde upp framför henne. ”Är det inte frun som bor i det gula
huset i området därborta”, frågade han. Hon visste inte om hon skulle svara honom eller fortsätta
gå? ”Ursäkta, men det är ju så att vi två har talas vid i telefonen om något som ännu inte kommit till
klarhet, det är väl ni som har albumet som tillhörde mig och min familj”? ”Är det ni som ringt mig
ett par gången”? ”Ja det stämmer, borde be om ursäkt för det och för väskan som jag kastade in på
er tomt, det var mitt sätt att få veta om skåpet fanns kvar och om fotoalbumet fortfarande låg i
skåpet, det var ingen självklarhet, men eftersom jag hade nyckel var det ett försök att återfinna
albumet, min familj är splittrad och mina föräldrar är naturligtvis döda, jag fyllde sjuttiofem år i
våras”, sa han. Orden bara flög ur honom. Hon kände igen honom, det var något hos den mannen
som påminde om någon. ”Jag tycker mig se viss likhet med mannen på fotona i albumet, det är väl
er far”?

”Ja, det sas så, att jag var mycket lik min far, och de flesta bilderna togs vid tiden innan jag fyllde
femton år”. De hade stannat under en gatlykta där ljuset lyste upp deras ansikten. Hon tyckte
mannen såg trevlig ut, och han talade med en behaglig röst. Den liknade inte så mycket rösten hon
hört i telefonen, men hon kunde vid några tillfällen märka att det var samma person. ”Då är det väl
bäst att du följer med mig hem så du kan få med dig albumet”, sa hon. Han tittade på klockan.
”Ja, om det inte stör er, jag menar, klockan är i det närmaste tio”? ”Vi kunde kanske träffas hemma
hos mig i morgon, ska vi säga vid elvatiden”, föreslog hon.

När de sagt adjö och hon återvände hem kändes det mycket bättre. Johans avoghet mot henne
betydde inte så mycket längre, morgondagens träff med mannen var viktigare. Äntligen skulle
fotoalbumet komma tillrätta där det hörde hemma. Han hade inte sagt vad han hette, det hade han
väl glömt göra, och hon hade heller inte presenterat sig.

Johan hade lagt sig på soffan i vardagsrummet, det hände ofta nu för tiden. Ibland påstod han att
han inte ville väcka henne, och då och då tog han till något ännu mera drastiskt som illamående och
huvudvärk. Hon köpte inte det, han var specialist på att ljuga, det hade han verkligen bevisat ikväll
när han påstod att ett barn med henne skulle ärva farmors synskhet. Han borde ha förklarat sig
bättre än så, det hade varit mera rakryggat erkänna att han inte ville ha barn, att han stördes av
tanken på ett barn som upptog tid han så väl behövde för att förverkliga sina drömmar: Att få
tillträda en högre post i firman. Det var sårande att behöva lyssna på hans smädelser om hennes lilla
farmor. Hur kunde han? Varför kom sanningen om hur han kände just ikväll? De hade ju talat om att
skaffa barn under flera år och då hade han inte varit så bestämd, han hade kanske sagt ”vi får tänka
på det”, eller ”det blir nog någon gång, vi är relativ unga ännu”.

Så tänkte hon, så önskade hon att han hade sagt, men just nu kunde hon inte komma ihåg om han
sagt något överhuvudtaget under alla år de varit tillsammas. Det var hon som dillat om att skaffa
barn och trott att han var på samma våglängd. Men nu hade det gått upp för henne att det var hon
som ville, inte han.

Mötet med Fritz hade varit mycket trevligt. De hade gått upp på vinden och tittat i skåpet, och hon
hade plockat fram fotoalbumet och gett det till honom. Han hade darrat på handen när han bläddra
sig fram mellan sidorna som var fulla med foton på hans föräldrar och syskon. Han hade berättat för
henne om sina systrar och bröder. Om hur de tvingade skiljas från varandra på grund av föräldrarnas
frånfälle. Hon lyssnade med tårfyllda ögon. ”Visst var det bra att du lyckades hitta väskan, jag ville
inte gå fram och ringa på.” Jag har cyklat förbi det här huset i många år och funderat mycket på
skåpet och fotoalbumet, kunde inte veta om det blivit kasserat, de andra ägarna som bodde här var
mera respektfulla och äldre framför allt, men när jag såg dig i trädgården och ibland vid fönstret,
släppte rädslan och jag vågade kasta väskan med nyckeln”. Hon hade lyssnat på honom, tagit till sig
allt han berättat, och det fanns mycket i hans berättelse om familjen och om barndomen som hon
kunde använda i sina texter. Hon hade aldrig träffat en mera spännande gammal man tidigare.
Han påminde mer och mer i utseende med fadern på bilderna i albumet.

”Är du törstig”, frågade hon. Han nickade till svar. ”Det finns iste där. Om du vill, får du gärna hälla
upp ett glas åt dig”, sa hon och pekade på ett serveringsbord vid dörren. Där stod en kanna iste med
isbitar och citron i. Bredvid stod några glas i olika färger. ”Tack så mycket”, sa han och gick fram
till bordet och fyllde ett glas. Hans läppar var slutna och mungiporna var medvetet en aning
uppdragna. Rebecca såg en viss förnöjsamhet hos mannen. Han förde glaset till munnen och
sippade i sig en klunk iste. Sedan tittade han på Rebecca ett tag innan han drack upp de sista
dropparna.

När han tog sitt album och sin cykel och försvann uppe på krönet, kände hon en viss saknad efter
honom, en underlig känsla som dök upp inom henne. Var det minnet efter hennes morfar som
hastigt rycktes bort i en trafikolycka för sju år sedan som blev verklighet igen. Det kunde finnas en
viss likhet mellan män i den åldern, de hade en trygg utstrålning och det gav minnesbilder. Morfar
hade alltid varit en trygghet för hela hennes familj.

De hade inte talat om skåpet, hon hade glömt det. Mannen hade heller inte sagt något. Kanske ville
han dröja med det, han kunde ändå inte ta med det på cykeln. Han hade presenterat sig som Fritz
men inte sagt sitt efternamn och inte var han bodde. Nu hoppades hon att han skulle ta kontakt med
henne igen om han ville ha skåpet?

Det var lugnt igen, Johan höll sig borta, han jobbade över nästan varje kväll och något tjafs om det
som hänt blev det inte. Hon skulle aldrig nämna det igen. Skulle det ske ett uppbrott, skulle det bli
utan hårda ordväxlingar. Hon kunde flytta till en lägenhet inne i stan, där hade hon sin väninna och
där fanns både teater, biografer och trevliga restauranger. Han fick gärna sitta kvar i huset om han
ville det.

Men en kväll när han kom hem sent slog han hårt i ytterdörren.
Hon satt framför teven och kollade på en film. Klockan var strax efter tolv. Hon hörde hur han
hostade och förstod att han var ganska så berusad. ”Sitter du här och väntar på mig, har du något
mer att säga eller har du ändrat dig och blivit som folk igen”, sa han. Hon svarade honom inte,
hoppades att han skulle gå upp och lägga sig. Han mumlade något hon inte kunde höra och gick
sedan stapplande uppför trappan. Hon tyckte han blivit annorlunda till både utseende och sätt. Han
var blek och skäggig, kläderna satt inte bra. Kvällarna hade han tillbringat, som han sa, på jobbet,
men ibland misstänkte hon att han höll till på något annat håll. Det var som om han struntade i saker
han varit noga med att följa. Att se proper ut när han gick till jobbet var en självklarhet för honom.
Men sedan en tid hade all respekt för det yttre försvunnit.

Hon hörde hur han sparkade av sig skorna. Han försökte nog klä av sig men lyckades dåligt, hon
hörde hur han drog några svärsalvor. Hon var på väg att gå upp till honom men kom bara halvvägs i
trappan när han kom rusande emot henne. ”Du har ingen anledning att komma hit upp, passa dig
iväg”, skrek han. Hon skyndade tillbaka in i vardagsrummet. Dörren till köket stod öppen, han
rusande in och öppnade kylskåpet och tog fram en öl. Korkade upp den med stor möda och halsade
den i ett svep. Nu började rädslan komma över henne, en ny känsla som hon inte tidigare haft med
Johan att göra. Det tillhörde inte dem, det var något hon läst om eller sett på film.
När den värsta ilskan lagt sig, återgick Johan till det normala igen. Han hade sovit ruset av sig den
där natten och sett smått skyldig ut när han kom ner i köket på morgonen. ”Jag uppförde mig illa i
gårkväll, hoppas du kan förlåta mig”, sa han. Hon hade inte sagt något, men med handling visat att
hon glömt bort det hela. Hon hade bryggt kaffe och gjort en engelsk frukost som hon visste han
gillade. Prata om det fina vädret och om trädgården som såg ut att bli riktigt bra i år.
Han hade rakat sig och tagit på sig en snygg skjorta till sin ljusgråa kostym. Nu var han den gamla
Johan igen och det passade honom bättre, han var i grunden en snäll person men kom ur gängorna
tack vare hennes diskussion om att skaffa barn.

Hon fortsatte städa på övervåningen. Tog bort alla tidningar och böcker som låg i ett par lådor i
hallen. De hade stått kvar sedan flytten. Hon tänkte sortera och kasta det hon inte ville ha kvar.
Hon öppnade dörren till balkongen och lät solen skina in, det gav ljus genom sovrummet ut i hallen.
Fåglarna kvittrade ovanligt mycket, det lät som om det var många och kvittret övergick ibland till
skriande. Hon gick ut på balkongen. I trädkronorna, utanför häcken mot andra sidan av vägen, satt
mängder av kråkor stilla tätt intill varandra på de översta grenarna. Man såg hur de gungade upp
och ner av sin tyngd trots de relativt kraftiga grenarna. Det såg ut att var hundratals kråkfåglar. Hon
rös till av obehag och rädslan från förr, då hon skrämdes av dem, kom tillbaka. Hon gick in och
stängde dörren, gick ner för trappan och ut i hallen och kikade genom sidofönstret vid entrédörren
upp mot vägen. De satt fortfarande kvar i träden, stilla utan att ge ett ljud ifrån sig. Varför hade de
slagit sig ner där, det hade inte funnits några kråkor tidigare vare sig vid huset eller i närheten. Det
skulle hon i så fall ha sett från sitt fönster där hon satt dagligen och jobbade. Småfåglar flög
omkring och skriade, några landade på gräsmattan intill huset. De lyfte några meter från marken,
men landade igen för att åter göra om samma procedur. Det kändes obehagligt att se på hur de små
fåglarna oroades. Tänk om kråkorna skulle anfalla dem, komma in mot huset i dess mängd? Hon
ringde sin väninna Erika.

”Kan du tänka dig, nu har här samlats en massa kråkor och jag som inte gillar kråkor, har du lust att
komma hit”? ”Var det en fråga eller en befallning?”, svarade Erika och skrattade. ”Ta det som du
vill, men kom ändå”, sa hon.

”Såg du kråkorna”, frågade hon när hon mötte Erika på gården. Hon hade blivit järv och vågade sig
ut när hon såg Erika svänga in med sin bil på uppfarten till huset. ”Är det här ute kråkorna är, inne i
stan verkar det vara kråk fritt för tillfället”. ”Ja fy så hemskt, kan du se hur de sitter där uppe
ovanför vägen, tror att det kommer hända något otäckt”? ”Det händer ofta att de sitter tillsammans,
det har även jag sett inne i stan”, sa Erika. När de kom in började de prata om annat och Rebecca
glömde kråkorna för en stund.

Johan dök plötsligt upp i entrén. ”Hallå, är det två vackra flickor som tar emot mig idag”, hojtade
han från hallen. De satt båda två vid köksbordet och drack var sitt glas vitt vin när han kom in.
Rebecca behövde ett glas vin för att stilla sin oro, och Erika tänkte stanna en stund innan hon gav
sig tillbaka till stan och lät sig därför väl smaka av vinet hon också. ”Hej på er, har ni sett alla
kråkorna i träden ovanför vägen”, sa han. ”Ja, det är därför jag är här”, svarade Erika. ”Jag ringde
Erika, visste inte när du skulle komma hem”, sa Rebecca. ”Är det för kråkorna du är här, det var ju
trevligt”, sa han och skrattade. ”Vi träffas sällan nu för tiden”, fortsatte han. Rebecca var fortfarande
stressad efter den första åsynen av dessa hemska fåglar. Hon hade inte kunnat, trots sin psykologs
hjälp, bli av med rädslan för kråkor. Spindlar och maskar och andra kräk hade hon övervunnit, men
nu visste hon säkert att kråkorna hade skrämt upp henne igen.

Hade inte Erika kommit, hade hon nog blivit hysterisk av rädsla. ”Tänk att du inte mi nukan komma
över oron för kråkor”, sa Johan. ”Det är inte så himla lätt, de ser ju så skräckinjagande ut”, svarade
hon.

”Tycker du att de ser skräckinjagade ut Erika”? Erika tittade på Rebecca och log förstående, hon
svarade inte Johan. Rebecca gissade att hon inte ville ta någons parti just då. Visserligen trivdes de
alla tre tillsammans, de hade umgåtts mycket under åren när Erika var ensam. Men sedan Rolf dykt
upp och rört om i tillvaron för Erika, hade förhållandet emellanåt förändrats. Johan gillade inte Rolf
och Rebecca trodde att Rolf kände detsamma.

Erika hade blivit besviken på Rolf på mer än ett sätt. Först hade han varit så snäll och generös, visat
upp henne för släkten och fått henne att tycka om honom. Men efter en tid hade han börjat ljuga om
allt möjligt. Som den duktiga författare hon var, hade hon gått in för sina texter och avslutat
förhållandet med honom.

Hon hade fått en roman utgiven för ett par månader sedan och Rebecca hade förstått att det hon
skrivit var hämtat ur hennes förhållande med Rolf. När Johan fick veta att Erika låtit återge sitt och
Rolfs förhållande i en roman, sa han: ”Det var inte bara Rolfs fel, Erika var nedlåtande mot
honom”. Då tog han Rolfs parti.

Rebecca hade sagt att hon tyckte någon annan vara nedlåtande också och då hade han tagit åt sig
och sagt; ”Jag har erkänt att jag kan vara nedlåtande mot dig, men även du har dina dåliga sidor
ibland”? Men de var oskiljaktiga, det hände inte ofta att de delade på sig i något sammanhang. Att
Johan inte kunde dela hennes rädsla för spindlar och kråkor förstod hon, men att han avsiktligt
skämtade om det, kunde hon inte acceptera. I ett äktenskap borde båda parter ställa upp oavsett vad
det handla om? ”Du kan inte acceptera att jag har vissa fobier”, sa hon. ”Jag kan omöjligt hålla med
dig om vad som helst, gränsen måste dras någonstans, och om du ber mig bli skakis när jag ser en
kråka, blir jag utskrattad och förmodligen arbetslös”, svarade han.

När Erika åkte och kråkorna lyft från sina positioner, gick de och lade sig. Hon trodde inte att
kråkorna kom tillbaka igen, de hittade säkert andra ställen att slå sig ner på. Erika hade sagt att de
ofta höll till inne i stan där det fanns mera matrester att komma åt.

Hon hade sett en man som cyklade förbi på vägen. Det kanske var Fritz som var på väg in till stan?
Om han kom förbi igen skulle hon springa ut eller öppna fönstret och fråga om han ville komma in.
Hon kunde inte hitta honom även om hon visste åt vilket håll han bodde. Hitta honom utan att veta
hans efternamn gick nog knappast? Det var fortfarande skåpet som hon tänkte på. Det kändes inte
bra att det stod där uppe på vinden till ingen nytta. Hon ville inte flytta ner det även hon kunde ha
en plats för det i matsalen. Men det kändes inte bra att göra något innan hon fått tala med honom.
Det var dumt att hon inte tänkt på att fråga, och det var konstigt att han inte bad att få hämta skåpet?
Det var albumet som var viktigt just då, och han måste ha varit lite chockad av att träffa henne och
bli hembjuden i sitt gamla hus, en kvinna som han haft så stora svårigheter att ta kontakt med. Hon
blev lite full i skratt när hon tänkte på arrangemanget med väskan och stenen. Att någon kunde
komma på en sådan idé? Polisen inblandad och Johan som fått sig ett gott skratt och menat att saken
var idiotisk. Kanske var de lika varandra Fritz och hon? Att han var speciell i sitt beteende fick man
nog erkänna, och hon låg inte långt efter med sina idéer och fobier. Att hon var speciell tyckte
säkert många i Johans bekantskapskrets? Johans kollegor tyckte nog att hans fru var udda i
jämförelse med deras fruar? Hon hade förstått att Johan skvallrat om insekterna och kråkorna. På en
firmafest som hon var medbjuden på, hade en av hans kollegor sagt; ”titta där Rebecca, där är en
spindel” och pekat på bordsduken. Därefter hade alla runt bordet skrattat. Hon hade inte sagt något
om det, inte kommenterat det för Johan. Hon hade låtit det ”rinna ut i sanden” för att inte chikanera
honom, hon såg inte någon anledning att låta honom tro hon tog illa vid sig. Hennes självförtroende
hade stärkts genom lyckade utgivningar. Hon hade blivit känd som en bra författare och Johan
tyckte nog att han hade en duktig fru även om han var lite avundsjuk på henne, hon tjänar mera
pengar än vad han gjorde. Hon trodde kollegorna var lite avundsjuka på henne också. Deras fruar
var inte i närheten av hennes framgångar. Men när hon fått dåliga recensioner för de senaste två
utgivningarna av en lokaltidning, hörde några av sig och beklagade det. Hon hörde en viss
skadeglädje i klagandet. Därför höll hon sig helst borta från Johans arbetskamrater och deras fruar.
Visst kunde det kännas ensamt ibland, speciellt när Johan jobbade över på kvällarna, men hon hade
sin vän Erika att ringa till och umgås med och det räckte för henne. Hon hade alltid hållit sig till en
vän, även när hon gick i skolan. Hon var inte med i något tjejgäng som höll ihop och talade om
kläder och smink. Hennes bästis var en tjej som också blivit moderlös tidigt, hon hette Anna och
bodde på samma gata. De hade följts åt ända upp i gymnasiet. Men därefter hade Rebecca börjat sin
journalistutbildning och flyttat, och vad som hänt med Anna visste hon inte.
Att tänka på det efter så många år var ingen bra idé. Det gjorde henne bara ledsen och melankolisk.
Minnen från förr gav bara dåliga vibbar och det var det hon minst behövde just nu.

Olyckan
Timmarna efter meddelandet om Johans olycka gick hon omkring i huset som en sombi. När
polisen ringde på vid dörren och hon skyndade sig ner från övervåningen, kändes det som en
evighet innan hon hunnit ner i hallen och öppnade.

”Vi måste meddela dig att din man Johan råkat ut för en bilolycka strax utanför stan”, sa en allvarlig
polisman. Hon kunde inte ta in det direkt, det var som om golvet under hennes fötter rörde sig upp
och ner, som om hon inte säkert var vaken utan var fångad i en dröm. ”Vad menar ni, är Johan på
sjukhuset då”? ”Vi blev uppringda från sjukhuset klockan åtta”, polismannen tittade på klockan på
armen, ”de bad oss hämta dig, går det bra om du följer med nu”? Hon vände sig om mot hatthyllan
och tog jackan från galgen, satte fötterna i ett par promenadskor som stod lägligt till i hallen.
”Jag måste hämta min handväska”, sa hon och gick in i köket, tog handväskan som hängde på en
stolsrygg och vände tillbaka ut i hallen. ”Jag låter det lysa i huset”, sa hon och rusade ut på trappan.
När hon kom in på sjukhuset möttes hon av Johans kollega Erik Svensson. ”Det var illa det som
hänt”, sa han. Hon kunde inte fatta det ännu, Johan hade ringt och sagt han skulle jobba över till
klockan nio. ”Jag kom strax efter honom och såg lastbilen som svängde över på fel sida, det blev
en himla smäll”, sa han. En läkare kom ut ur ett rum och tittade på henne. Han hade tydligen
uppfattat vem hon var. När han kom fram till henne, tycktes det som han hade något obehagligt att
säga, hans min var så allvarlig och hans rörelser så sävliga. ”Jag är doktor Ringholm, är detta fru
Eriksson”? Han sträckte fram handen och hälsade. ”Ja, det stämmer” svarade hon och tog honom i
hand. ”Johan har fått en ordentlig hjärnskakning så vi låter honom sova ett tag, för övrigt har vi inte
hittat några frakturer även om han är ganska så mörbultad, och heller inte några inre skador. Han
har genomgått en röntgenundersökning som visat att det inte är någon överhängande fara med
honom”. Hon hade lyssnat noggrant men inte märkt att han hade hållit undan något för henne. Fyra
dagar senare var Johan död. Efter bara några timmar, sedan hon varit och hälsat på honom fick hon
ett samtal från sjukhuset som bekräftade att Johan gått bort. Det var som ett slag i mellangärdet, hon
föll ihop på golvet och kunde inte svara.

Fru Lind, som bodde ett par hus från dem och som kommit så bra överens med Johan, kom in
genom den olåsta ytterdörren. Rebecca hade tappat lite av sina rutiner på grund av olyckan och
missat låsa dörren. ”Förstår att det har hänt något förfärligt”, sa fru Lind och kom fram till henne.
Hon satt fortfarande på golvet med telefonluren i handen.

”Ja… Johan är död”, svarade hon.
Erika hjälpte henne med begravningen, och kollegan till Johan, Erik Svensson som hon träffat på
sjukhuset, hade samlade ihop Johans tillhörigheter på jobbet och kom hem till henne. Han visade
sig lojal mot henne, och vad hon kom ihåg, hade Johan sagt att Erik ställt upp med goda råd när han
kört fast i någon jobbig affär. Erik var tio år äldre än Johan. Johan blev fyrtiotre år.

Mötet
Några dagar in i augusti kom ett mejl från förläggaren att hennes manus var klart för sättning. Hon
ringde upp och bad att få tala med honom. Hon frågade om alla var ense om att låta gå vidare med
manuset? ”Det var elva personer som läste och de flesta ansåg att vi skulle trycka”, svarade han.
När hon frågade igen sa han; ”det var övervägande dem som gillade”. Egentligen var hon inte
alltför säker trots det, det kunde hända att förlaget kunde ändra sig och refusera i sista minuten. Det
hade hänt i början av hennes författarskap. Saker och ting kunde inte bara gå hennes väg. Men hon
var ingen nybörjare längre, med den erfarenhet och de säljsiffror hon åstadkommit med sina tidigare
böcker, trodde hon inte det blev något backslag den här gången.

På bokmässan i slutet av september släpptes boken och hon satt ett par dagar och signerade. På
fredagen var det ganska så lugnt, den dagen tillhör fackfolket. Då brukar bokhandlare och inköpare
från biblioteken infinna sig, men på lördagen blev det rusning, då var mässan öppen för
allmänheten. Det blev en ringlande kö fram till hennes bord, de ville ha hennes bok signerad. Det
kom fram en man som hon tyckte sig känna igen. ”Hej, vill du skriva; till Fritz”, sa han. Hon blev
jätteglad att få se honom. Det var som om solen lyste upp den gråa himmel som hon, alltsedan
Johans död, fått dragits med. ”Hej, så roligt att få se dig här på bokmässan”, sa hon. ”Ja, jag tyckte
det var på tiden att jag kom mig hit, har inte varit här förut”.

”Här är många intressanta författare som tävlar om din gunst och många seminarier”, sa hon.
”Visst är det, men jag kom hit för att få träffa dig och köpa din bok, har tänkt mycket på dig sedan
du miste din man”. Hon fick en klump i halsen, hade svårt att uttrycka sig. Hon tittade på honom
och såg en sorgsen blick i hans ögon. ”Jag får nog flytta på mig, det är flera bakom mig som vill
komma fram till dig”, sa han. Hon skrev sitt namn i boken och gav den till honom.

Hon hann inte be honom komma tillbaka, hade velat att de tagit en kaffe eller åtminstone hunnit
prata lite. Efter avslutad signering gick hon mot utgången för att få lite frisk luft.

Vid dörren stod Fritz och väntade på henne. ”Jag trodde nog att du skulle komma ut den här vägen”,
sa han. ”Jag brukar inte vare sig gå in eller ut den här vägen, men jag kände att det var närmaste
vägen för att komma ut och få lite frisk luft, jag har suttit där inne i flera timmar”, svarade hon.
Han var snyggt klädd, gråa byxor och checkrutig kavaj med en grå polotröja inunder. Han såg inte
så gammal ut som den gången han kom hem till henne. Då hade han haft en annan stil och sett
mycket allvarligare ut.

”Hur kom du hit”, frågade hon. ”Jag tog bussen till centralen och så har jag gått därifrån”, svarade
han. ”Du kan åka med mig om du vill”. Han såg lite blygt på henne. ”Om det inte är så att du tänker
ge dig ut på stan i kväll”, sa hon och skrattade. ”Nej, det hade jag inte tänkt”. Han log lite, det hade
hon inte sett honom göra tidigare. ”Vi kan ses nere vid parkeringen som ligger mitt emot Liseberg,
där står min bil, ska vi säga om en halvtimma, jag ska gå in och säga att jag åker nu”, sa hon.
Hon såg honom stå vid bilen. ”Du hittade bilen”, sa hon. ”Ja, jag vet ju vilken bil du har, har sett
den många gånger när jag cyklat förbi ditt hus”, svarade han.

Vägen kändes inte så lång idag när hon hade Fritz att prata med. Han pratade inte så mycket,
svarade bara på hennes frågor och hur fantastiskt det var att slippa ta bussen. ”Jag har aldrig varit
speciellt intresserad av att åka buss, heller inte tåg, men det har inte behövts, har sällan varit på
resande fot”, sa han. ”Har du inte varit ute på någon resa med pensionärerna”, frågade hon. ”Jo det
har hänt, men de gångerna kan jag nog räkna på mina fem fingrar”, svarade han. Han visade henne
vägen hem till sig, och nu förstod hon att han varit anställd på konservfabriken. ”Ja… här bor jag”,
sa han när hon stannade vid ingången till hyreshuset. Det hyreshuset hade två fiskar över
entrédörren och det hade stått där i många år. ”Har du varit anställd hos Södermans”, frågade hon.
(så hette fabriken där de flesta i kommunen jobbade). ”Ja, jag var där i femtio år”.

”Har du alltid bott i den här staden eller kom du hit norrifrån, jag tycker mig höra en viss dialekt
som härrör till den delen av Sverige”, sa hon. ”Nej inte jag, men mina fosterföräldrar kom från
Norrland, så det kanske har påverkat”, svarade han. Hon kom plötsligt ihåg det hon mest av allt
ville fråga honom om; skåpet på vinden. ”Medan vi pratat har en fråga dykt upp, en fråga om skåpet
som står på vinden i mitt hus vill du hämta det”? Han funderade en stund innan han svarade;
”behåll skåpet om du vill, det var albumet som mest intresserade mig, jag har inte så stor lägenhet,
och även om jag kunde klämma in det betyder det inte så mycket för mig”.

När han stigit ur bilen och de sagt adjö, åkte hon snabbt hem till huset. Det var tyst och mörkt när
hon kom in. Det nöp till i hjärtat och sorgen steg åter upp i hennes medvetande. Johan hade inte
hunnit säga ”hej då”, han hade bara försvunnit bort från henne, gett sig av till en annan dimension
minuterna efter att hon suttit vid hans sjukbädd och talat med honom. De hade inte pratat om något
speciellt, bara sagt några ord om vädret och om hennes utgivning, (som hon inte visste så mycket
om just då) och han hade berättat vad han fått till lunch den dagen och hon hade sagt; ”jag saknar
dig mest när jag äter middag på kvällen då känns det verkligen ensamt”. Sedan hade de pratat om
vad de skulle göra när han kom hem. Hon tände inte ljuset i vardagsrummet och någon tevekväll
skulle det inte bli, hon kände sig trött och sliten efter dagarna på mässan. Hon gick in i köket och
öppnade kylskåpet och tog fram kannan med iste som hon gjort i ordning kvällen innan hon åkte.
Det lyste hos fru Lind och det kändes tryggt på något sätt, ensamheten kröp inpå henne, speciellt
när kvällen kom. Hon slog på sin dator när hon kom upp på arbetsrummet. Kollade på förlagets
säljstatistik för hennes bok och den hade stigit i höjden redan efter bara några dagar. Det var
glädjande för både henne och för förlaget. Men hon kunde inte känna den där riktiga glädjen som
hon känt tidigare vid sina utgivningar, det var den mörka himmelen som fanns kvar över henne.
Ljuset ville inte komma igenom, det hölls tillbaka av sorgen hon hade inom sig. Hon släckte datorn
och gick in i badrummet och tog en snabb dusch. Att hon behövde krypa ner i sängen ensam redan i
fyrtio års ålder kändes snopet på något vis. Inte hade hon trott behöva göra det, de flesta par fick
leva tillsammans åtminstone tills de var sextio år eller däröver. Johan och hennes förhållande hade
varit lite skakigt det sista året, men detp hade inte gjort så stor skada. De hade ganska så snart
kommit över det, hon hade gett upp föräldraskapet för hans skull, men saknade efter ett barn hade
ändå inte gett sig av. Det fanns fortfarande en längtan efter en lite baby som klamrande sig fast vid
henne. Nu var hon ensam och kunde inte fortsätta be Johan hjälpa henne med det.
Innan hon somnade tänkte hon på honom, men överraskade sig själv med att också tänka på Fritz
som kommit in på mässan och bett henne signera en bok.

När hon vaknade gick åskan för fullt. Regnet öste ner, regndroppar stora som småstenar slog
smattrande mot beläggningen på infarten. Hon steg upp trotts att klockan visade sju och skyndade
ner för trappan för att komma så nära ytterdörren som möjligt, om blixten skulle slå ner någonstans
i huset kunde hon snabbt ta sig ut. Det var ett underligt väder, såhär års brukade det inte åska. I
hallen framför dörren låg en tidning som hamnat där när hon plockat in posten kvällen innan. Hon
tog tidningen och gick in i köket och lade den på bordet i högen med de andra tidningarna och
breven. På förstasidan drogs hennes blick till ett foto på en ung pojke som liknade Fritz. Rebecca
höll andan och blev skev i ansiktet. Det kan inte stämma, tänkte hon först. Det måste vara hon som
hade sett fel, och fotot måste vara av någon som var lik Fritz. Det fanns ju ingen anledning till att ett
kort på Fritz skulle få så stor plats i en tidning. Men hur noga hon än tittade efter, var det faktiskt ett
ansikte som liknade den gamle mannen som hon släppt av vid hyreshuset i går kväll. På fotot log
han ett litet svagt leende. Det såg ut som ett foto som var taget för att sättas in i något album. Hon
vek ut tidningen och började läsa texten under fotot: Det här är pojken som lämnades ensam med
sina fyra syskon.

Hon läste igenom artikeln med tårarna rinnande nerför kinderna. Författaren hade gett en tydlig bild
av händelsen med föräldrarna som övergett sina barn och begått en oförlåtlig synd.

Några dagar senare
Rebecca fick ett sms från Erika. ”Kom hit, jag har en överraskning åt dig”, stod det. Rebecca ringde
henne. ”Hej… vad är det du skriver, berätta innan jag åker”, sa hon. ”Egentligen vill jag inte det,
men jag kan säga att det är en god vän till oss båda som har dykt upp här hos mig. Han… för det är
en man, har kommit hit och frågat efter dig och vem han är får du se när du kommer”, sa hon.
Rebecca tog snabbt på sig ett par rena jeans och en grå skjorta som hon köpt innan hon åkte till
mässan, hon ville inte ha några färgglada kläder nu när Johan gått borta. Hon parkerade bilen på en
tvärgata till Kungsgatan där Erika bodde. Erika hade köpt en jätteflott lägenhet för ett par miljoner
strax innan jul förra året. Det gick inte komma in, dörren hade en kod och den hade hon inte lärt sig
ännu. Hon ringde på och Erika öppnade. ”Kom upp”, ropade hon i högtalaren. När Rebecca gick in
i hissen som skulle föra henne de tre våningarna upp, kände hon fjärilar i magen. Vem sjutton är det
som frågat efter mig, tänkte hon.

”Hej, där är du ju, trevligt att du kom, jag har som sagt en god vän till dig i mitt vardagsrum”, sa
Erika när hon öppnade dörren. I trappan ner mot vardagsrummet stod han. Han som för många år
sedan varit hennes stora kärlek. ”Hej Rebecca”! Kent Berg stod lutande mot väggen intill trappan
och tittade leende upp på henne. Hon stelnade till och fick inte fram ett ord. ”Nu blev du paff”, sa
Erika och skrattade. ”Ja… det kan man säga, det hade jag inte kunnat tro, inte efter så många år”.
Han gick upp de fyra trappstegen där hon stod och tog om henne.

”Jag får beklaga din förlust”, sa han. Hon kunde inte svara, drog sig ur hans famn. ”Kom med nu,
kom med in i köket så ska jag blanda en drink till dig, du har väl inte bråttom hem hoppas jag”, sa
Erika och gjorde en gest med handen att hon skulle följa med henne. Kent Berg gick tillbaka nerför
trappan och lutade sig mot väggen igen. ”Kom Kent”, ropade Erika från köket. Rebecca satte sig
ner på en stol vid köksbordet när han kom in. Han tittade hela tiden på henne. Det kändes som om
han skärskådade henne. ”Hoppas ni börjar prata med varandra, det verkar som om ni är blyga, eller
kan det bero på att ni fortfarande är kära i varandra”, sa Erika. Hon hade tagit för många drinkar,
hon skulle aldrig har pladdrat så annars. ”Tyst, säg inget mera Erika”, sa Rebecca. ”Lilla vän jag
menade inte att genera dig, det var på skoj jag sa så, Kent förstod det, eller hur”?

Han svarade henne inte.
Rebecca drack inget den kvällen, hon ville åka hem, kände sig trött och inte på humör. Erika hade
verkligen överraskat henne. Kent Berg, som hon inte sett på år och dag, hade också överraskat
henne även om det kändes ganska trevligt att få träffa honom igen. Det var mer än tjugo år sedan de
var ett par. Sedan de gjort slut, hade han flyttat från stan. Då hade hon träffat Johan och de hade till
en början bara varit goda vänner, men kärlek uppstod och de bestämde sig flytta ihop. Efter några år
tillsammans hade de gift sig. Borgerlig vigsel, och utan att göra någon stor sak av det. Johans
föräldrar hade inte varit närvarande, de bodde vid den tiden utomlands. Det var hennes pappa och
farmor som närmast anhöriga och så Erika förstås, hon hade hållit i alla trådar och arrangerat det
hela. Smekmånaden, som bestod av några dagar vid havet, hade inte blivit någon stor grej för någon
av dem, Johan hade fiskat och hon själv hade läst en bok som handlade om fiske. De hade bott på
ett pensionat och ingen lade märke till i vilket syfte de befann sig där. När Johan hade ringt för att
beställa ett rum för ett par nätter, berättat han inte att de var nygifta. ”Sa du inte att vi var nygifta”,
hade hon frågat. ”Nej det föll mig inte in, och vad skulle det göra för skillnad”, hade han svarat. Det
var bara ringarna som gjorde skillnad, de hade vant sig vid varandra och allt rullade på som vanligt.
Att Kent Berg dykt upp just som hon blivit änka hade fått Erika att reagera. ”Han är på jakt efter dig
igen”, sa hon. Erika hade alltid något att säga om saker, och hennes skämt var en krydda i livet för
dem som fått lära känna henne. Hon spred ett slags skimmer av glädje kring sig, och hade inte Erika
funnits vid hennes sida efter Johans död vet hon inte hur hon klarat ensamheten. Hon började tänka
på Kent Berg och varför han dykt upp så passligt, letat sig hem till Erika för att få henne att ring och
överraska. Han hade berättat att han hade utbildat sig till pilot i flygvapnet och tjänstgjort under tio
år i Sverige och därefter ett par år utomlands. Han hade kommit hem för att hälsa på sin mamma
och fått veta vad som hänt med Johan. Hans mamma bodde fortfarande i stan och kände väl till
Rebecca. Det trodde hon på, men hon trodde även på det Erika hade sagt; att han var på jakt efter
henne. Han var skild, efter ett kort barnlöst äktenskap. Hennes äktenskap med Johan hade abrupt
tagit slut av den tragiska olyckshändelsen och i likhet med Kent Bergs äktenskap slutat i barnlöshet.
”Det var tråkigt att din man skulle ryckas bort så tidigt”, hade han sagt. Hon hade fått höra den
frasen många gånger sedan Johan gått bort, men att få höra Kent Berg beklaga sorgen efter hennes
man, gjorde skillnad. Ingen hade visat sig vara så allvarlig i sin framtoning som Kent Berg. Han
hade tittat henne djupt i ögonen och vidrört något inom henne som hon hade svårt att identifiera vad
det var?

Det var mornarna som var värst. Illamåendet var det värsta. Att hon visste? Kunde det verkligen ha
inträffat det hon mest önskade sig här i världen. Men alla symtom visade på att hon var gravid.
Hade det varit något annat, kanske magen som krånglat eller av oron som hon gått och burit på
länge, hade hon vetat det också. Men den här gången var hon alldeles säker på att det var en
begynnande graviditet. Det hade gått tre månader sedan hon av en tillfällighet stött på Kent Berg i
hörnan vid Kungstorget där bokhandeln ligger. Hon hade varit där inne och letat efter en bok. När
hon kom ut mötte hon honom, nästan så att de snubblade på varandra. ”Hej”, sa han. ”Hej”, svarade
hon. ”Roligt att få se dig igen”, fortsatte han. Hon kände att hon rodnade. ”Jag har varit inne och
letat efter en bok”, sa hon och pekade mot dörren till bokhandeln.

”Jag är på väg till mamma, ja… du vet väl att hon bor i en servicelägenhet nu, hon sålde huset”, sa
han. ”Jag har inte hört det, men sedan jag flyttat från stan har jag inte koll på vad som händer här, vi
köpte ett hus en bit utanför stan Johan och jag”. Han nickade, men sa inget. ”Kanske du har lust att
komma ut och hälsa på mig”, frågade hon. Varför hon gjorde det funderade hon på senare, men det
måste ha varit stundens ingivelse, eller vad man brukar kalla det. I alla fall så bjöd hon Kent Berg
hem till sig. Han nappade direkt och undrade när hon ville att han skulle komma. ”Kom ikväll om
du vill”, sa hon.

Klockan åtta stod han på trappan och ringde på. Hon hade gjort en paj med köttfärs och tomat och
korkat upp en vinflaska som stått i skåpet och blivit bortglömd. Han hade en bukett violer med sig,
och det kändes som ett möte taget ur en kärleksroman. ”Så vackra blommor, visste du att jag gillar
blåa blommor eller bara gissade du”, frågade hon och skrattade. Han skrattade också utan att ge
någon förklaring på det. Han berättade att han slutat jobba som pilot; ”jag flyger inte längre, sitter
mest på kontoret”, sa han. Hon hade fantiserat om honom, tänkt att de kanske skulle träffas igen?
Det var sedan kvällen hos Erika. Saknaden efter Johan hade släppt sitt tag och det förvånade henne.
Men det är så vi är, vi söker tröst i sorgens stund för att glömma, och det hade hon gjort hos Kent
Berg. Men nu var hon själv igen, han gick utan några löften om att de skulle träffas.

När hon förstod att hon blivit med barn den där kvällen, kändes det som om hon lurat in honom i
något han inte haft med i beräkningen. Hon hade bara låtit det hända utan att låtsats om hur gärna
hon ville att ett under skulle ske. Hon hade längtat så mycket efter ett barn de sista åren med Johan,
att när det nu äntligen kunde hända var hon i stånd att göra vad som helst för att få se ett resultat.
Hon hade önskat att kunna berätta det för honom, men han gick utan att säga de skulle träffas igen.
Vart han tog vägen visste hon inte. Han kanske uppehöll sig i stan ett tag till, men det visste hon
heller inte? Men om det var så, skulle hon kanske få se honom igen?

Hon vädrade sovrummet, bytte lakan och tog en lång dusch. Höstlöven hade täckt gräsmattan nästan
ner till huset. De stora almarna och björkarna på andra sidan vägen var nakna redan. Blåsten hade
fört de fallna löven vida omkring. I den bortre delen av gräsmattan reste sig en tegelmur kantad av
rabatter, med ett valv och en pampig grind i smidesjärn. När man gick genom den och befann sig
plötsligt i en vidsträckt, muromgärdad trädgård, prydligt indelad av buxbomshäckar i geometrisk
formar, kom man fram till fru Linds hus. Fru Lind hade inte syns till på några veckor, hon hade sagt
att resa till sin syster, och det äldre paret i huset närmast på andra sidan, hade flyttat till sydligare
breddgrader för att övervintra. Det brukade de göra, det visste hon. Erika kom ibland för att höra
hur hon hade det, men mer än så blev det inte, hon trivdes bra med ensamheten. Hennes senaste bok
hade sålt bra och pengar började rulla in på hennes konto. Efter att Johan gått bort blev det hon själv
som fick klara alla kostnader. Och ville hon bo kvar fick hon se till att betala lånen och driften på
huset. Han hade en livförsäkring som betalades ut och det hjälpte henne tills vidare att få bo kvar i
huset.

Hon gick ut på balkongen på eftermiddagen och satte sig på en stol för att kunna hålla uppsikt på
vägen. Hon klädde sig varmt tog en pläd omkring sig för att inte bli kall. Hon kände något som
rörde sig i magen, en svag rörelse som bekräftade att där inne fanns ett barn. När hon suttit några
timmar och det blev mörkt, gick hon in och tog ett varmt bad och drack en kopp hett te med mycket
socker. Sedan gick hon och lade sig för att sova.

”Kanske i morgon får jag se honom komma där uppe på vägen, kanske, kanske…”?

del 2
Relationen till fadern var ovanligt stark och mycket ömsint. Så hade det blivit efter moderns död
och hennes bror Mikaels hastiga bortgång. Tomheten efter dem hon älskade mest hade mörkat
hennes unga sinne. Att bli ensam med fadern kändes till en början skrämmande. Men tiden läker
alla sår brukar man säga, och det gjorde det även för henne. Hon trivdes bra i skolan, hade lätt att
lära och skrev uppsatser som hon fick beröm för. ”Du kommer nog bli en bra författare om du
fortsätter skriva som du gör nu”, sade hennes lärare i svenska. Att skriva var ett sätt för henne att
komma ur sorgen, ett sätt att fly verkligheten. Hon hade alltid en bok uppslagen på sitt nattygsbord,
ja… precis som nu för tiden. Hon slukade böcker av sina favoritförfattare i takt med sitt eget
skrivande. Midvinter av Rosamunde Pilcher låg just nu på nattygsbordet för att bli läst under ett par
kvällar framåt innan hon somnade. Pilchers relationshistorier trollband henne även om de också
skrämde henne. Skulle hon bli en ensam kvinna med ett barn som inte kände till sin far eller skulle
hon berätta för Kent Berg? Vem var boven i dramat, var det hon som inte berättade för honom att
han skulle bli pappa eller var det Johan som inte ville ställa upp när hon bad att han skulle göra
henne med barn?Att han skulle gå bort visste ju ingen av dem då. Trotts Johans död hade det funnits
en förklaring att ge barnet. Hon skulle ha sagt; ”din pappa dog när du var liten men han älskar dig
från sin himmel” eller så kunde hon ha sagt; ”du var älskad av din pappa så länge han levde”. Det
snurrade i skallen på henne. Tankarna for som blixtar genom hennes huvud. Mörkret utanför fick
henne att rysa där hon låg i sin säng.

När hon vaknade på morgonen den trettonde april, kände hon den första värken. Hon gick upp ur
sängen och in i badrummet och hämtade sin necessär som hon gjort i ordning för att ta med sig till
sjukhuset. Den lilla resväskan var packade med några babykläder och nattlinnet med spets som hon
fått av Johan i julklapp för ett par år sedan. Det var rosa med vit spets insatt i sidorna som revärer.
”Något nytt och något begagnat” hade hon sagt när hon ringde Erika och berättade att hon höll på
att packa den lilla resväskan. ”Glöm inte ringa mig så snart du känner att det är dags för dig”, hade
Erika sagt. Hon vände tillbaka in i sovrummet och lyfte telefonluren för att ringa Erika. När hon
tittade på klockan var den sex. ”Tidigt, men det har börjat nu”, sa hon när Erika svarade.
”Okey, jag kommer så fort jag kan, ligg ner och ta det lugnt”.

Klockan fyra på eftermiddagen var förlossningen över. En liten flicka låg bredvid Rebecca i
sjukhussängen. ”Vill du ha något att äta, en smörgås och lite kaffe kanske”, sa en vänlig sjuksyster.
Erika hängde över en stolsrygg och tittade ner på den lilla flickan. ”Vad ska du kalla henne”?
Rebecca funderade ett tag innan hon svarade; ”Lisa efter farmor”. ”Vackert, vackert”, sa Erika.
Att få komma hem med en lite flicka var fantastiskt. Allt sedan hon var liten hade hon längtan efter
ett barn. Hon trodde att Mikaels död hade varit orsaken till att hon fick en sådan längtan efter ett
eget barn. Det hade gått bra att adoptera, men Johan ville inte höra talas om vare sig egna eller
andras barn.

Det gick inte att förklara varför Johan och hon hade så olika uppfattningar. Nu var det utan
betydelse. Sorgen efter Johan hade bedarrat och bytts ut av lyckan; som låg i den lilla barnsängen i
den vackert inredda barnkammaren. Hon hade lyckats göra det fint i rummet som tidigare varit
avsett för de eventuella gästerna som skulle ha kommit. De hade inte haft några gäster Johan och
hon. Vännerna de hade bodde i stan och de kunde hon räkna på sina tio fingrar. Kanske var det
Johans fel att de inte hunnit med att ha gäster hemma, han hade jobbat allt för mycket och när han
inte jobbade var han trött och orkade knappt att ta sig ur sängen på helgerna.

Nu var det Lisa som tagit över och fyllt rummet med doften av barnpuder och bajsblöjor. De första
dagarna hade hon nästan inte klarat byta blöjorna på grund av den sura lukten, men hon blev van
vid det ganska snabbt.

Klockan var nio på morgonen. Hon hade tänkt skriva i går kväll, men då var hon för trött, tog ett
bad och gick sedan till sängs. Lisa hade sovit lugnt hela natten och inte vaknat förrän klockan fem.
Hon hade läst en bok om hur barn kunde vakna mitt i natten och skrika utan anledning. Men Lisa
hade inte vaknat en enda natt sedan hon kommit hem med henne. När det var dags att byta på henne
och ge henne mat, var klockan i det närmaste åtta. Mätt och belåten hade Lisa somnat igen och hon
kunde själv lägga sig en stund. Hon somnade sällan, men låg och funderade på saker hon skulle
göra under dagen. Ibland kom tankarna strömmande som en sorts spännande längtan efter han som
kanske skulle dyka upp hos henne en dag. Mannen som inte hade en aning om att han blivit pappa
där borta i främmande land. Erika kom med nyheter. Hon berättade att Kent Berg hade kommit hem
i julas och besökt sin mamma, men Erika hade bara träffat honom som hastigast på stan en gång.
Trots att hon varit på vippen att berätta, hade hon ändå låtit bli.

”Han frågade inte efter dig, och jag sa inget”, hade Erika sagt. Stundtals hade hon önskat att Erika
hade frågat om han inte skulle passa på att hälsa på henne, men Erika hade verkligen hållit det hon
lovat den här gången. ”Det är konstigt att du inte vill berätta för Kent Berg att han fått en dotter, det
hade han blivit glad för, tror jag”, sa Erika. ”Jag vet, jag är nog dum som inte gör det, men det är
mitt ansvar, och jag vill inte… eller behöver inte belasta honom, tänk om han blir förbannad”?
”Hur kan han bli det, han har ju inte några barn tidigare och inte är han speciellt ung längre, ja jag
menar, kanske är det inte så himla lätt för honom att hitta någon som skulle ställa upp och ge honom
en arvinge”. Erika var så engagerande som om det gällde henne själv. Rebecca trodde att Erika
tyckte situationen var lite spännande. Som om hon var mitt i en romantext och letade efter ett
lyckligt slut på en kärlekshistoria. Hennes fantastiska texter bestod av upp – och ner gående
förvecklingar och stormande känslor. Rebecca brukade säga; ”att läsa det du skriver får vem som
helst att bli en romantiker”. Rebecca visste inte om Kent Berg någonsin läst en bok som Erika
skrivit, och hon trodde heller inte han läst något av det hon själv skrivit. Han var nog inte
intresserad av den sortens böcker. Han hade säkert tuffare intressen än att läsa romantiska böcker.
Hon kände honom sedan ungdomstiden, men alla förändras med åren och hur han uppfattade saker
nu för tiden hade hon inte en aning om. Den korta stund de varit tillsammans hade inget med tiden
från förr att göra. De hade båda två haft en längtan efter någon den kvällen. Att lilla Lisa blivit
resultatet av det var en stor lycka för henne och hon kände stundtals tacksamhet till Kent Berg. Om
han var av samma uppfattning visste hon ju inte. Kanske skulle han tycka raka motsatsen och bli
besviken?

Fritz hade tänkt mycket på Rebecca. Han cyklade förbi huset ibland och tänkte stanna för att gå ner
och ringa på vid dörren. Men som alltid var han osäker och blyg för att ta kontakt. När han var på
väg att göra slag i saken, kröp rädslan fram inom honom. En lördag, när han var inne i stan för att
köpa några saker, fick han se henne komma gående med barnvagnen utanför på gatan. Han kunde
inte spring ut ur affären, han stod i kö vid kassan för att betala . När han kom ut var hon borta. Det
var kanske lika bra att han inte stötte på henne, hon skulle kanske ha tyckt det varit påfluget av
honom, det hade gått mer än ett halvår sedan de talats vid i telefonen. Hon hade ringt honom för att
prata om skåpet och då hade han sagt att det inte var intressant för honom. Hans lycka var däremot,
att ha fått tillbaka albumet.

Hon hade berättat om den lilla flickan Lisa, men inte sagt något om vem pappan var. Han tyckte det
var underligt, men han hade inte med det att göra, och hennes glädje att ha fått ett barn var
uppenbar. ”Jag trodde inte jag skulle få uppleva det här”, hade hon sagt.

Strax innan jul ringde hon. ”Fritz, vill du komma och hälsa på mig, det är ett år sedan du var här hos
mig”, sa hon. Han blev plötsligt orolig och visste inte vad han skulle svara. ”Ja, det är inget speciellt
jag har att bjuda på, men lite skinka och ost finns i kylskåpet, och så kan jag bjuda på glögg… eller
varför inte ett glas iste”, sa hon och skrattade. Iste hade blivit en vänskapsdryck för Fritz och henne.
Hon ville visa upp sin lilla flicka för honom också. Det var inte många som sett henne, bara pappa
och farmor och Erika förstås, hon kom ett par gånger i veckan för att kolla så allt stod rätt till med
dem.

Hon besökte farmor när Lisa var två månader. Lisa hade blivit till stort intresse hos personalen.
Alla kom och tittade på henne, alla som kände till att hon var en anhörig till farmor.
Farmor tog det hela med ro, såsom hon alltid brukade göra när alla andra förivrade sig
”Lugna er nu, ser ni inte att den lilla sover, väck henne inte”, sa hon. Innan Rebecca gick sa farmor;
”har det kommit en man och hämtat albumet”? ”Ja”, svarade hon. ”Det var en trevlig man som har
bott i huset tidigare”, fortsatte farmor. ”Ja”, svarade Rebecca igen. ”Men farmor, hur kan du veta
det”? ”Jag förstod att det kunde vara en man som bott i huset för länge sedan, det kände jag när du
visade mig nyckeln” svarade hon. Rebecca blev lika förvånad varje gång farmor berättade om vad
hon sett, trots att hon visste att farmor kunde se och tyda händelser, Men nyckeln var speciell då
hon själv kommit med den till farmor och fått svar. Pappa var lite trött på farmors synskhet, han
hade hört henne tyda saker alltsedan han var liten. Så när Rebecca berättade det för honom sa han;
”ja, mor har mycket för sig och inte vet jag var hon får det ifrån”.

Rebecca hade inte talat så mycket om Johan den sista tiden, och inte hade pappa och farmor sagt så
mycket heller. Erika försökte undvika att tala om honom, hon kände nog på sig att det var
besvärande för Rebecca, efter att hon relativt snart efter Johans död träffat Kent Berg och efter
första kärleksnatten blivit med Lisa. ”Du har haft tur Rebecca som fått det du så länge önskat, men
jag kan inte förstå att du avstår att berätta det för honom”. ”Jag vet inte om jag vågar” svarade hon.
”Vågar, du fattar väl hur glad han skulle bli, han har ju inga barn inte har han frun kvar heller, det
skulle säkert bli till stor glädje för honom. När jag träffade honom förra julen på stan var han ensam
och såg ganska så nedstämmande ut. Vad han går igenom där borta i Afghanistan kan man bara
gissa. Och så hade han besökt sin mamma som är en riktig dysterkvist nu för tiden”. Erika kunde
alltid sätta myror i huvudet på henne, det Erika sa satte sig som en stålfjäder i kroppen. Hon kunde
inte lämna tanken efter att Erika dragit sin ”epistel”. ”Jag kan fixa ett möte mellan er så snart jag får
tag på honom, vet inte säkert om han kommer hem i julen, men förmodas då hans mamma
fortfarande lever och gärna vill ha besök av sin son, hoppas du går med på det”, sa hon som
avslutning.

Den tjugotredje december ringde telefonen redan klockan nio på morgonen.
”Vem kan det vara, sa hon till Lisa som nyss blivit bytt på och jollrade glatt i sin säng.
”Rebecca”, svarade hon.
”Hej, det är Kent”.
”Hej”, svarade hon.
”Det var ett tag sedan, hur mår du, hörde av Erika att du fått en flicka”.
Hon blev het i kroppen, strupen blev torr men lyckades framstöta, jag det stämmer”.
”Erika hade ringt på min mobiltelefon och jag undrade vad hon ville, tänkte i första hand på
mamma om det kunde vara något som hänt med henne och som jag inte fått reda på, men när jag
ringde upp henne berättade hon om dig”, sa han i ett svep.
Hon visste inte; vad han visste eller inte, men sa ändå; ”det var trevligt att du hörde av dig jag är
ensam nu med Lisa, ja… jag kallar henne Lisa efter min mormor”.
”Fint namn Lisa”, sa han.
”Ja, det tycker jag också”, svarade hon.
”Får jag komma och hälsa på dig”, frågade han plötsligt.
Hon tvekade en sekund men svarade; ”ja det går väl bra”.
”Ja men då gör jag det, ska vi säga vid fyratiden, jag måste uträtta några ärenden åt mamma innan,
hon är inte så pigg längre tyvärr”.
När de avslutat samtalet satte hon sig ner i en fåtölj bredvid Lisa och tittade på henne. ”Nu kommer
din pappa”, sa hon.

Hon hade gott om tid att planera hur hon skulle ta emot honom. Det hade varit enklare om han
kommit till lunch då hade hon kunnat göra en sallad på rester av skinkan och osten, men han hade
naturligtvis ätit lunch. Det fick bli kaffe eller te och julbröd som hon bakat. En krans med
pärlsocker och mandel hade hon kvar i frysen. ”Och så har vi pepparkakor”, sa hon till Lisa som satt
i sin babysitter på golvet i köket.

Lisa var blond och blåögd, inte som hon, svarthårig och bruna ögon. Hon såg likheten hos Kent
Berg, hon tycket även att Lisa kom att bli lång. ”Det kan man inte se så här tidigt, hon är ju bara åtta
månader”, hade Erika sagt när hon nämnde det för henne.

När han kom och ringde på dörren, kände hon hur skinnet krympte på ryggen.
”Hej, det var en överraskning”, sa hon forcerat.
”Det var Erika som tyckte att jag skulle höra av mig”, sa han.
Det hade bara gått ett och ett halvt år sedan de träffades, men det kändes overkligt och främmande
på ett sätt.
”Jag kom hem den femtonde december och tänker stanna över julhelgen, mor är inte så pigg längre
och man vet inte hur länge… ja, jag menar… hon är fyllda åttiosju år”.
”Tiden går”, svarade hon.
”Ja man blir ju inte yngre själv heller”, sa han.
De hade stått kvar i hallen och pratat, hon bjöd honom stiga in i vardagsrummet.
”Här är fint”, sa han.
”När vi köpte huset var det lite slitet och vi fick ta tag i vissa saker eftersom”, svarade hon.
Hon sa inte ”Johan”, undvek att nämna honom i sammanhanget, det kändes inte rätt att göra det när
hon skulle berätta om Lisa, Lisa som låg och sov på övervåningen. Han visste tydligen inte något
om sin roll, Erika hade lyckats hålla det hon lovat.

Skulle det komma som en kalldusch, skulle han springa mot dörren så snart hon berättat?
”Du minns väl vad som hände förra sommaren”, drog hon till med. Han såg lite besvärad ut men
svarade; ”ja det har jag i färskt minne”.
”Lisa är resultatet av den natten”, sa hon blygt. Han tittade henne i ögonen som om han skulle kolla
om hon ljög. ”Varför har du inte sagt något”? ”Jag var rädd att du skulle bli arg på mig”, svarade
hon. ”Arg, hur skulle jag kunna bli det, var är flickan, kan jag få se henne”?
Vi går upp på övervåningen, hon ligger där upp och sover”, sa hon.

När Kent Berg fick se Lisa för första gången, det kommer hon aldrig att glömma. Han gick sakta
fram till sängen där Lisa låg. Hon hade vaknat. ”Hej på dig”, sa han och böjde sig ner och tog upp
henne. Lisa log så att man kunde se den tandlösa gommen. ”Är du min lilla Lisa”, sa han och
pussade henne på kinden. Hans skägg fick Lisa att surna till och hon började gråta.

”Nej, gråt inte, vi ska vara glada och skratta idag”, sa han. Det var en fin avslutning på Rebeccas
svårigheter att bestämma sig. Livet hade börjat på nytt. Vem skulle kunna tro att hon funnit lyckan
till sist? Inte Johans vänner och kollegor i alla fall, de hade inte hört av sig sedan begravningen.
”Ja, nu är vi två då, eller rättare sagt tre, tänk om jag vetat? Men jag blev kallad tillbaka till Staben
dagen efter vi träffats, för att överraskande få sticka iväg till Afghanistan. De behövde minröjare
och flygpersonal och det var där jag hamnade. Jag tänkte på dig varje dag där borta”, sa han. När
han lagt tillbaka Lisa i sängen, tog han om hennes axlar. De stod länge och tittade på lilla Lisa som
var på väg att somna igen. ”Jag tror att hon redan förstår vem du är”, sa Rebecca.

Slut!