Huset som köptes för uppgörelsen vid skilsmässan har väl sin charm, men är egentligen ett dragigt gammalt ruckel med vedeldad spis och en elektrisk pump som stönande arbetar fram vatten till en varmvattenberedare. Att inte bada badkar är ett billigt pris för att slippa min Casanova till man. Jag fick med mig Lucky, den gamla terriern, vilket är skönt för huset ligger mitt i skogen inte långt ifrån en trolsk tjärn. Markerna ingick vid köpet och det blir något helt annat än att titta på när elfåret är ute på numera min mans radhustomt. Lite bitter är jag nog; min mans sekreterare knäckte mitt självförtroende ordentligt när han valde henne. Vi var ju det perfekta paret, visst?

Men igår var jag ute och högg en liten julgran för första gången. Det hörde ju inte hemma i radhuset eftersom vi inte hade hunnit skaffa barn än, men nu kan jag pynta för jul hur mycket jag vill. Som på beställning när jag tar fram mormors gamla pynt börjar snön dala fint och jag tänder adventsstjärnan. Vedspisen knastrar och snöfallet tilltar. Jag går en kort sväng med Lucky för att ställa fram skyffeln och skidorna till i morgon. Jag värmer lite glögg och tar en smörgås med de nykokta skinkan innan jag bäddar ner mig. Snöfallet gör tystnaden total och jag vaknar av att det är stickande ljust ute.

Jag tänder i spisen och brygger morgonkaffe samt gör frukost åt oss. Det är Lucia, men inget lussetåg är i sikte. Morgonteveprogrammen hade slutat sända redan. När disken ska läggas i blöt, hörs ett gnek och ett gny. Förra ägaren sa att det hände ibland och förklarade hur pumpens säkring skulle återställas och visade var nya brunnen låg, den gamla brunnen skulle jag undvika om det inte var dagsljus. Jag letar efter skiftnyckeln, klär på mig ordentligt och kopplar Lucky. Så slår det mig, det behövs inte! Mitt hus, min skogstomt och inga grannar som klagar. Lucky skuttar rakt ut i decimeterdjup snö och tjuter av glädje, för att sedan gå i mina fotspår mot brunnen.

Det är lustigt men med all snö är allt förvandlat. Jag hade sett brunnshuset igår, klart och tydligt. Nu är hela marken vit, granarna nedtyngda med blötsnö inne i skogen och jag kan inte se ett dyft av brunn eller tjärn. Det verkar som jag gått vilse, fast jag har tagit tre steg utanför dörren. Lite skrämmande men brunnen ligger kanske femtio meter från trappan. Jag börjar gå med Lucky gläfsande, skuttande vid min sida. Och går. Och går. För vart steg jag tar, verkar skogsridån glida från mig. Tre minuter senare vänder jag mig om och ser inte längre huset. Jag vänder om för att börja på ny kula. Då står plötsligt ett gammalt ödehus framför mig med ett inbjudande vackert brunnshus med vev och allting. Jag måste ha gått för långt och sedan vänt precis rätt.

Lucky morrar Ã¥t vevanordningen när jag ska ta upp hinken för att komma Ã¥t pumpen. Det kärvar verkligen men sÃ¥ känner jag hur spelverket börjar arbeta för att dra upp sin last. Det börjar blÃ¥sa upp, ser jag och det knakar som ett gammalt fartyg. Det smäller till och jag känner mig yr. Lucky ligger platt och morrar mot skogen nu och dÃ¥ ser jag att vi hÃ¥ller pÃ¥ att segla iväg. Jag vänder mig om och ser att huset med brunnen bara är en svart, massiv bergvägg som sitter i mitten pÃ¥ den ö som bildats. Jag tittar ner och ser fiskar simma under tjärnens is under mina bara fötter. Jag blickar uppÃ¥t och ser vingklippta fÃ¥glar dyka efter fisken under isen. Jag iakttar min spegelbild, den visar en lätt rödhÃ¥rig kvinna iförd en särkaktig klänning, barfota utan att frysa. Jag vet att jag var brunett i praktisk jacka och rejäla stövlar med en fÃ¥nig sotarmössa pÃ¥ huvudet. Nu är det en glänsande tiara. …

Här slutar upptakten pÃ¥ äventyret. Men om vÃ¥r hjältinna är feg slänger hon ner hinken igen utan att titta vad som ligger i. Yrseln gÃ¥r över, de gÃ¥r hemÃ¥t och lever lyckliga till Lucky försvinner in i skogen…

Text av Britt Spiik
Tävlingsbidrag januari 2021
Fantasy