Jag kunde knappt se vart jag sprang. Jag försökte blinka bort tårarna medans jag ansträngde mig för att inte falla omkull. Om jag föll skulle jag aldrig orka resa mig igen. Marken skulle begrava mig. Mina egna tårar skulle dränka mig.

Jag ökade farten en aning. Sprang ifrån alla problem som täckte solen och lämnade mig i den mörka skuggan.

Jag nådde äntligen fram till platsen av lättnad.

Jag slängde mig på ängen och det gröna gräset fångade mig omsorgsfullt.

All smärtan rann av mig på en gång och ersattes genast med en känsla av frid. Stillhet.

Jag slöt mina ögonlock och njöt. Jag lät mina lungor fyllas av den friska luften. Just i denna stunden fruktade jag ingenting. Jag försökte hålla kvar vid denna känsla. Hålla kvar vid denna plats. En plats där löven dansar och vinden sjunger en vacker sång. En plats där himlen vakar över mig och molnen omfamnar mig i trygghet. En plats med ett hus redo att ta emot mig precis som jag är. En plats där jag finner vila.

En plats där jag känner ren lycka, där inget kan nå mig. Där inget kan skada mig.

 

Tävlingsbidrag till tävlingen Ge bilden ord!