Så ensam du är, huset lilla, ensam under himmelens hot!

Himmelen som dock är äldre än du, men vars hot du ensam är!

Så stadigt du står, på platsen din, så länge, så tryggt, så självklart.

På en grund som inte ger vika.

Så välbevarad, så ärofull, som en mogen kvinna, som vet sitt värde, sin eviga lott.

Man undrar vad som hänt under dina vägar blott!

Ett äktenskaps gräl, som slutade med brott? Jag ser en blodfläck som inte kan tvättas bort!

Du är ledsen, moloken, dörren försedd med lock! Taket är nylagt, som att dölja nåt!

Det som ägde rum, var ej meningen alls. Det var en olycka, ingen ensam vals.

Men förlåtelse är given, med röstantal stor, en strid mellan himmel och jord!

Grunden till liv, hennes eller hans, tillfälligt övergivet, men älskad och ärad av alla!

Inte mycket för gudar att sätta emot!

Några halvtarvliga, gråmulna rester av moln, som hämtat sin skräck välde från solens ljus!

Ingen storm, bara lättare vind och brus!

Men när åren går, måste huset ge upp! En grävmaskin, en hagga, en rivnings grupp!

Och då avslöjas hemligheten, som lilla huset har haft,

i ruinerna, under blodfläcken, resterna av en katt!

 

Tävlingsbidrag till tävlingen Ge bilden ord!