Jag ryser till när den lilla stugan dyker upp i horisonten
Det var här det hände
Det var hit jag lovade mig själv att aldrig åka tillbaka
Solens skarpa strålar liknar en orosbådande aura, bak den lilla stugan
Bristen på fönster och vindens vinande ger rysningar i hela min kropp
Fasaden, obehagligt sprucken, väderbiten och grå
Nu är det höst på fjället
Då sommar
Barfotafötter och sommarklädd
Redo att utmana världen
Det sluttande otäta taket,
Minns stormen och vattendropparna som med ett högt ekande föll ner i de små plåthinkarna
Dörren, i trä
Så tung att jag inte fick upp den
Ett handtag högt upp
Längs taknocken ovan dörren ses skorsten liksom falla ned
Som ett vattenfall längs husväggen
Likt mitt då långa svallande hår
Fastsatt i den sotiga skorstensgången
En sista rest av en då lycklig barndom
Med skymning kommer sanningen fram
Det viskas i det mossiga gräset
Det viskas mellan tuvor, strån och tall
Det är med rädsla och sorg jag huset vänder ryggen
Aldrig mer viskar jag åt tuvorna som växer i den karga horisonten
Aldrig någonsin mer
Tävlingsbidrag till tävlingen Ge bilden ord!