Plötsligt stod det där. Jag hade promenerat samma runda flera gånger i veckan under säkert två års tid och jag kunde svära på att jag aldrig sett den gamla byggnaden förut. Det var som att det lilla huset vuxit upp från jorden. Jag frågade en granne om det, men tydligen fanns det bara tomma fält och stengärdsgårdar i området. Vid nästa åsyn vågade jag mig fram till fasaden. Ett starkt begär lade min hand mot väggen. Den var varm och jag inbillade mig en pulserande känsla. Huset svettades och de små pärlorna som bildades på väggarna gav ifrån sig en odör som inte gick att undgå. De utsöndrade en rutten söt doft som man motbjudande nog nästan ville smaka på. Huset väckte ett begär inom mig. Jag ville stanna och jag krävde veta mer. Önskan att gå in i huset skapade ett osunt intresse. Jag finkammade hela konstruktionen men hittade inte den minsta öppning. Dörren höll inget nyckelhål, skorstenen var som nedsmält och det fanns inga fönster att tala om. En dag stod den slitna dörren på glänt. Det fanns ingen tvekan i min kropp, jag sprang in. Huset svek mig direkt och som en hiss åkte jag neråt.

 

Tävlingsbidrag till tävlingen Ge bilden ord!