Jag gömde mig bakom en jättelik alm, med Chispy på axeln och Elian vid min sida. Vi kröp ihop mellan de höga trädrötterna och låg så stilla vi kunde. Hade vakterna fått syn på oss? De var lika tysta som skuggor. Var de levande varelser eller… spöken? Sommarsolen värmde mig inte längre. Det kändes som om en frostkall vind drog fram mellan träden.
”Evedias vakter utstrålar kyla och sorg”, hade mormor sagt.
Elian huttrade till och tryckte min hand. Jag kramade hans tillbaka. Hela landets framtid hängde i en silverkedja runt min smala hals. Om vakterna fick tag i hjärtstenen så skulle Evedia kunna ta över tronen från drottning Delexa. Stenen hade varit en väl bevarad hemlighet. På något sätt hade Evedia ändå fått reda på att den fanns, och hon hade skickat sina svarta magiker till templet för att hämta den.
Desenias befolkning trodde att Soltemplet var ett helt vanligt tempel, där de magikunniga väktarna tolkade budskap från gudarna och vårdade sjuka. Det gjorde de också, men inte bara. Hjärtstenens magi hade skyddat landets kungar och drottningar i hundratals år, och tempelväktarna hade i sin tur skyddat stenen.
Hur nära var vakterna? Jag tittade upp, men kunde inte se något annat än de närmaste träden. Med ett djupt andetag slöt jag ögonen och vände uppmärksamheten inåt. Jag måste sätta upp min inre sköld. Då skulle det åtminstone bli svårare för vakterna att hitta mig. Jag andades långsamt och föreställde mig ett hårt, starkt skal runt mig själv, mina tankar och mina känslor. Sedan sträckte jag ut mitt medvetande och kände att Elian också hade satt upp sin sköld. Så klart. Han hade alltid varit klokare än jag, fastän han troligtvis var yngre.
Jag hade nyss fyllt fjorton år, men ingen kände till Elians exakta ålder. Och eftersom han hade alvblod i sig så var den svår att gissa. Mormor hade hittat honom i en korg utanför tempelgrindarna för tolv år sedan. Skulle vi någonsin få återse Soltemplet igen? Och mormor? Tårarna stack bakom ögonlocken. Jag kunde se hennes rynkiga ansikte framför mig, med de varma blåa ögonen och det rödlockiga håret som var så likt mitt eget, förutom att hennes hade strimmor av silver.
”För den i säkerhet”, hade mormor sagt när hon hängt den hjärtformade stenen kring min hals. ”Ni kan klara det.”
Vi hade färdats i fyra dagar nu. Skulle allt sluta här när vi var så nära? Håret reste sig på mina armar. Jag tyckte mig höra ett svagt prasslande ljud. Vakterna, eller någon av dem, hade kommit närmare.
Elian lyfte ner Chispy från min axel och höll henne framför sig. Han viskade något i hennes spetsiga öra. Elian hade alltid kunnat prata med djur. Chispy såg ut som en vanlig ekorre, förutom de stora bärnstensfärgade ögonen som avslöjade att hon var en tam sikirell. Hon lyfte upp framtassarna i luften, vände sig om och hoppade upp på trädstamen. Ljudlöst kilade hon uppför den och försvann ur sikte. Mitt bröst snördes ihop. Hade Elian släppt henne fri?
Det prasslade till igen. Jag tittade åt höger och fick syn på en grå skugga. Det kändes som om hjärtat skulle stanna. Jag kramade Elians hand hårt. Ett högljutt tjattrande fick mig att rycka till. Ljudet var ganska långt borta, kanske på andra sidan stigen. I ögonvrån såg jag hur skuggfiguren rörde sig bortåt tills den försvann ur mitt synfält. Iskylan blev svagare tills jag inte kände den alls.
”Kom Aili. Vi måste skynda oss.”
Elian reste sig och drog upp mig på fötter samtidigt. Min högerfot hade somnat. Vakterna syntes inte till.
”Chispy då? Ska vi lämna henne?”
”Hon kommer ikapp. Jag har kontakt med henne så hon vet var vi är.”
”Är det hon som väsnas?”
Han log på det där gåtfulla sättet som fick de ljusgråa ögonen att stråla.
”Ja, fast inte bara hon. Jag bad henne att samla ihop så många smådjur hon kunde och ställa till ett riktigt oväsen för att locka iväg vakterna.”
Elian och jag hade varit bästa vänner sedan jag kom till templet för nio år sedan. Ändå slutade han aldrig att förvåna mig.
”Du är fantastisk.”
Han ryckte på axlarna och drog handen genom sitt vitblonda hår.
”Kom nu.”
Han skyndade före mig längre in i skogen. Det var jag som hade väglett oss i början. Jag hade följt kartan som vi fått av mormor och försökt undvika vägar och större stigar. När vi hade kommit till en mörk granskog efter tre dagar hade jag blivit osäker på hur vi skulle fortsätta. Då hade Elian plötsligt tagit över.
”Jag vet hur vi ska gå nu”, hade han sagt. ”Jag känner mitt folks kraft.”
Jag hade just börjat bli orolig när en välbekant tyngd dunsade ner på min axel.
”Chispy!”
Mina ögon fylldes av tårar och jag strök henne över den lena pälsen.
”Tack. Vad duktig du var.”
Hon smackade till och jag tittade på Elian.
”Kan du tacka henne?”
Han log.
”Hon förstår vad du sa, men jag ska göra det.”
Han kliade henne under hakan med pekfingret och klickade med tungan. Chispy klickade tillbaka.
Skogen framför oss liknade ingen annan jag sett. Här fanns träd i alla åldrar och storlekar. De äldsta var rynkiga, knotiga och förvridna. Grenar, rötter och stammar bildade en ogenomtränglig mur. Det såg ut som om träden och buskarna spärrade vägen för oss.
”Kommer du ihåg?”, frågade Elian med låg röst.
Jag nickade. Vi sträckte fram händerna med handflatorna uppåt och sa de alviska orden:
”Alderon gen milennan.”
Vi kommer som vänner.
Det gick som ett sus genom lövverket, och träden flyttade på sig! I en enda rörelse lyftes alla hindrande grenar åt sidan. Jag tog Elian i handen och tillsammans satte vi fötterna på den mjuka mossan i alvernas skog. Elian log med glittrade ögon.
”Vi är i säkerhet nu. Jag känner det. Mina släktingar kommer att hjälpa oss.”
Jag tryckte hans hand och log tillbaka. Chispy drog framtassarna genom mitt hår och smackade belåtet.
Tävlingsbidrag april 2022
Lämna gärna en kommentar till författaren!
Skriv en kommentar