Häxdansen av Monika Chanovian

Monika Chanovian : Häxdansen

Jag gömde mig bakom den stora minnesstenen i Tjyvaparken. Var höll Viggo hus? Vi hade stämt träff en halvtimme före tolvslaget och nu var klockan tio minuter i tolv. Det här bådade inte gott.

Det var en tillfällighet som jag fick nys om häxorna i Tjyvaparken.  Det var på bussen, på väg in till centrum några veckor tidigare, som jag hörde samtalet. Två kvinnor satt och pratade högt om häxbränningen i Kirseberg.

”Hela området runt Vattenverksvägen består av gamla gravar”, sa kvinnan med de hornbågsformade glasögonen. Just de glasögonen satte griller i huvudet på mig. Tänk om det var så, att jag just nu satt bakom en häxa. En häxa som vaknat till liv och som satt på bussen mot Triangeln.

”Hu, det låter hemskt”, svarade den andra kvinnan. ”Är du säker på att det förhåller sig så?”

Jjajamänsan”, svarade den återuppståndna häxan.

Samtalet mellan kvinnorna fastnade i minnet. Jag berättade allt för min kompis Viggo. Vi beslutade oss för att hålla tyst om detta för mamma Anna-Karin. Det var inte till någon nytta att skrämma upp henne i onödan.

Här stod jag nu och väntade på Viggo. Han var rejält försenad och snart skulle kyrkklockan slå sina tolv slag. Då prasslade det till i gräset och där stod Viggo alldeles bakom mig.

”Ta fram ficklampan”, sa Viggo ”Vi måste läsa vad det står på stenen.”

Jag plockade fram ficklampan ur jackfickan och höll lampan mot stenen. Vi läste de första raderna.

”Häxbränning. Du ska dö på Eld och Bål.”

”Vågar vi verkligen vara här?” frågade Viggo med ostadig röst.

”Så klart vi gör. Du var på filmen Hellfest  i våras.  Med mig ska tilläggas. Vi var väl inte det minsta skärrade vad jag kommer ihåg”.

Vi hörde klockan slå tolv slag och väntade andäktigt på att något skulle hända. Viggo kikade upp mot vattentornet. Inte en enda varelse i sikte.

”Det är bara vidskepelse, det där om häxorna”, sa Viggo. ”De är döda och begravda för länge sedan”

Viggo kikade fram bakom stenen och viskade till mig att vara tyst. Då såg vi plötsligt ljusskenet uppifrån vattentornet. Det verkade vara på väg ner mot Tjyvaparken. En svag nynnande sång hördes och med ens förstod vi att timmen var slagen.  Ett följe bestående av kvinnor i långa klänningar och utslaget hår närmade sig nu stenen, där vi stod och tryckte. Viggo tittade upp och tog sedan tag i min hand. Precis som förr i tiden. Nerför slänten kom ett stort följe av kvinnor. De nynnade på något, som varken Viggo eller jag förstod. En efter en ställde de sig i ring. De mumlade något och rörde sig runt. Det såg ut, som de dansade. Viggo försökte räkna antalet kvinnor. Det var inte lätt.  Han uppskattade, att det var över trettio kvinnor som dansade runt den silverfärgade minnesstenen. Det stämmer nog bra, tänkte jag. Jag hade läst på nätet, att det var minst 38 oskyldiga kvinnor som brändes på bål i parken för flera hundra år sedan.

Viggo tyckte, att följet liknade Luciatåget. Lite väl tidigt för Lucia nu, tänkte jag. Vi är bara i mitten av juni.   En efter en ställde de upp sig i ring kring stenen. Jag såg, att Viggo blundade. Själv kisade jag med ögonen. Inte ville jag mista detta skådespel. Inte en kotte i skolan skulle tro på detta. Det visste jag. Bäst att hålla tyst. Kvinnan, som stod precis mitt emot mig tittade mig djupt i ögonen. Så kändes det, trots att mörkret fallit. Alla kvinnorna reciterade en ramsa, som varken Viggo eller jag förstod något av. Det verkade inte vara några besvärjelser till djävulen. Det var jag helt övertygad om.

Jag hade ofta berättat om häxorna, som flyger till Blåkulla för att dansa med djävulen själv.  Förra sommaren gjorde Viggo och jag ett besök på Blå Jungfrun.  Promenaden bort till Jungfrukammaren hade varit minst sagt varit besvärlig. Kråkris, knotiga björkar och tallar böjda av nordanvinden omgav de förrädiska skrevorna. I sänkorna under de branta stupen kröp vindpinade förkrympta ekar fram över marken. Genom dessa ogenomträngliga snår gick promenaden en solig dag i juli. Viggo hade hållit hårt i min hand för att inte falla omkull. Genom en smal gång hade vi kommit in till den flera meter djupa kammaren.  Varken han eller jag hade sett den minsta skymt av häxor. Vi hade definitivt inte känt djävulens närvaro. Jag skojade och sa, att vi kunde ta en tur vid påsken något år. Det var bara det, att då går inga båtar över till den mytomspunna ön.

Just detta tänkte jag på när vi stod vid minnesstenen i Tjyvaparken. När Viggo äntligen tittade upp var följet borta. Inte ett spår av kvinnorna. För ett ögonblick trodde han, att det bara var en dröm.

”Har de stuckit iväg?” frågade Viggo

”Ja, det verkar inte bättre”, svarade jag.

Viggo kände sig lite besviken över att mötet med kvinnorna blev så kortvarigt. Han kände sig dock riktigt nöjd över, att han inte fallit för frestelsen, att plocka fram mobilen. Viggo mindes mycket väl, att jag hade berättat om labyrintens förbannelse på Blå Jungfrun. Många hade frestats av att ha några stenar i sin ägo. De flesta av dem hade drabbats av olyckor och elände. Därför hade Oskarshamns kommun fått massor av paket med sten från de som drabbats. Det ligger en förbannelse över stenarna hade jag varnat Viggo för när vi gick runt på ön förra sommaren. Viggo tog mig på orden. Han rörde inte en enda sten under hela besöket på ön.

Den natten drömde jag om kvinnorna som dansade runt i parken. Jag drömde, att de alla böjde knä för Viggo. När jag vaknade, tyckte jag att jag hade haft en fin dröm.

Till nästa gång ska jag läsa på mer om de oskyldiga kvinnorna som brändes på bål i Tjyvaparken.  Om jag känner Viggo rätt blir det fler besök vid den stora minnesstenen.  Vilken tur, att just han har en kompis som hyser stor respekt för främmande väsen och vet hur man handskas med dem.