Solstrålar flyr ur gliporna i molntaket. Förrådets halo. Klisk-klisk, där jag går. Nyklippt gräs, trädens pånyttfödelse kittlar näsan. Ah-ah-atjoo! Mina ögon vattnas och jag snörvlar. Ååååh… sommardagar jag sprang omkring här utan att oroa mig för stickorna i näsan. Suck. Snörvel. Sedan, skratt bara jag hör. Såg lilla mig, springa på slätten med Elsie. Hemliga tunnlar i buskarna. Kolor i fickorna. Spökhistorier som viskades när solen smälte på horisonten.

“Du får aldrig gå in där!” viskade Elsie. En av hennes orangea råttsvansar föll framåt. Ögon med den typiska Elsie-glimten. Naglar grävde sig ner i min axel och med den andra handen pekade hon. Övervuxet ogräs krälade längs väggarna. Grå trädörr förseglad med ett stort hänglås. Skorsten som jag aldrig sett rök från.

“Varför?”

“Sch! Han kanske hör dig…”

Jag drog lite i ärmarna av min gula, nötta klänning för att undvika svettfläckar. Flackade med blicken. Kal grässlätt, några buskar – perfekt men stickigt gömställe. Ensamt klättervänligt träd en bit bort. Och så förrådet i fråga, mörkgrå sten. Tofsviporna kvider.

“Vem?”

“Har du inte hört? Spöket Iglatson! Han lekte kurragömma och kunde inte komma ut… han dog… och bor där nu.”

Stenbyggnaden höjde sig högre. Skuggornas klor sträckte sig mot mig.

Tävlingsbidrag till tävlingen Ge bilden ord!