Klackarna gav mig skavsår. Jag går barfota efter dig, snubblar över klipporna. Bakom oss – pulserande musik och skratt. Du är en lång, bredaxlad sommargäst. Blond och brunbränd. Ett stycke vitt linne. Du har något i siktet och jag följer efter, en nyfiken hund. Vindpinad ljung rispar smalbenen. Du går fort över berget. På andra sidan där klippan rasar ner i havet väntar de rangliga båthusen. Ett grått dis vilar över viken.
Vi går ut på bryggan, passerar bod efter bod tills du stannar till framför en där den vita färgen flagnat. Du ställer inga frågor. Du fiskar fram en nyckel bakom dörrkarmen. När vi stiger in slår lukten av tång och tjära emot oss. I taket hänger kayaker, på väggarna fiskenät i blått och orange. Ett tiotal flytvästar – olika storlekar för hela familjen. Ett gäng rostiga cyklar lutar mot väggen och till vänster ett arbetsbord fyllt av bråte. En hammare, en tving, en borrmaskin. Ett dussin andra verktyg jag inte kan namnet på och du drar in mig i mörkret, du luktar sprit och dyr cologne, du är målmedvetna händer. Ett rutiningrepp. Du skakar ut pulver på min fickspegeln och drar fram ditt kreditkort. Två vita plogvallar på den blanka ytan och en hoprullad tjuga. Kroppen lätt som havsbris.
Sen blir du hungrig och hårdhänt. Naglarna gör rispor i huden. Kroppen blir ett motstånd. Kroppen minns.
Och din tunga målar utanför, en kniv mot hals och nyckelben. När dina händer drar i klänningens axelband puttar jag dig ifrån mig. Ögon som bottenlösa brunnar. I din kropp bor en kraft som är större än min och under den vita linneskjortan väntar rovdjuret. Du kan våldets koreografi. Kroppen blir stilla. Det är en kropp som kommer försvinna i högar av pappersarbete.
Och vågorna slår stillsamt mot klipporna, du andas alldeles för högt, det ekar över fjorden. Du vänder på mig som om allt är som vanligt och min kind skaver mot snickarbordets yta. Dammet kittlar i näsan, något hårt trycks mot pannan. Jag kommer att glömma dig. Jag tar närbilder av rostiga spikar utspridda på bordsskivan. Och då ser jag hammaren. Ett stort huvud med ett blått handtag.
Handen handlar utan tankens medgivande. Du är upptagen med ett entoniga stönande. Jag vänder på mig, jag puttar dig ifrån mig och hammaren träffar dig i bakhuvudet. Med all min kraft. Jag slår och din blick blir tom, oskuldsfull som ett barns. Vi delar en sekund innan gravitationen hinner ifatt oss. Du stapplar bakåt och den hand som pressade min nacke i ett fast grepp håller nu om ditt bakhuvud. Du är en krökt ryggtavla, en svordom, en rosslande hostning. Kayakerna vajar stillsamt i taket. Handflatan svettig. Jag kramar handtaget och tyngden håller mig på plats.
Solens första strålar letar sig in genom springorna. Du spottar. Några fläckar rött träffar golvplanket. Du reser dig sakta, svajar från sida till sida.
“Du är ju sjuk i huvudet..”.
Orden går mig förbi. Blicken är låst vid din kropp, beredd på minsta rörelse. När du gör ett snubblande utfall klyver hammaren luften och jag träffar ditt käkben. Ljudet? Som när torrt virke bryts under fotens tyngd. Du är ett rovdjur som skriker i morgonljuset och jag låter hammaren vina genom luften. Jag rekonstruerar rörelsen med en ömsint precision. Igen. Igen. Igen. Jag slår tills armarna värker och när jag inte längre orkar tar båthusets väggar emot mig. Vågornas mjuka kluckande suddar ett sträck över händelsen.
Strimmor av ljus dansar över din kropp. Din skalle är krossad. Det vita linnekavajen är fläckigt, ett barnsligt mönster i rött och längs golvet rinner en tjock flytande massa.
I hela mitt liv har jag saknat ett vapen.
Text: Lovisa Gustavsson
Skriv en kommentar