Dagens fynd: Ett par gula fladdriga byxor. Mjuka att bita i, även bra att klösa sig fast vid.

Aggressivitet: 4 av 10. Några sparkar, men inga men för livet.

Byxorna hade redan försvunnit in i folkvimlet igen medan jag tumlade runt efter att foten träffat mig i sidan, men den starka gula färgen gjorde de lätta att följa efter. Snabbt rullade jag runt till fötter och smög efter dem in i den mörka, trånga gränden. Hit nådde inget solsken, istället vilade skuggorna från de dystra byggnaderna på bakgatan, det här var den perfekta platsen att gå till attack på. Med vikten på bakbenen tog jag sats. Sedan pressade jag ut klorna och tog ett självsäkert språng mot mitt byte men till min förfäran landade jag inte på de gula byxorna, utan på en stor svart nos. Kvickt, men elegant drog jag in klorna samtidigt som ett morrande hördes under mig.

Innan ägaren till nosen hunnit skaka av sig mig smet jag raskt ner i närmsta gömställe: en stor grå metallburk med ett brunt bananskal hängandes från kanten. Äppelskrutt, tuggummin och kartonger omgav mig, men även en salt lukt som fick det att vattnas i munnen. Däremot var mat inte min första instinkt just nu, överlevnad var viktigare att prioritera, så jag kröp ihop till en liten boll för att göra mig så osynlig som möjligt.

Uppmärksamt spetsade jag mina öron och följde ljudet av gläfsningar och morrningar som rörde sig kring mig. Trots att metallburken dämpade ljudet en aning var min hörsel fortfarande tillräckligt skarp för att kunna följa deras steg. Skräpet kring mig dolde min lukt och försvårade deras sökande efter mig, men jag visste att de hade känt igen min doft från vårt tidigare möte. Minnet av deras tänder i mitt vänstra öra och blodet som slingrat sig ner och täppt igen min hörsel var djupt rotat inom mig. Liksom kroppsdelen av mig som aldrig skulle återvända, skulle jag aldrig glömma deras vidriga stank av blöt päls kombinerat med lera. Långsint som jag var glödde revanschlusten fortfarande inom mig, de skulle få sota för sina handlingar.

Som om en demon tagit över min kropp reste jag ragg, störtade upp ur soptunnan och attackerade den närmsta varelsen. En eld brann inom mig när jag klöste efter mörka, blanka ögon. Så många gånger som jag varit med i slagsmål, så många gånger som jag lämnat med skador och sår, men idag var jag som i essens. Jag märkte inte ens deras hugg efter mig, istället njöt jag av smaken av järn som fyllde min mun när jag bet i kött. Trots att de var större och starkare visste jag exakt vart bytet var som svagast, så innan de klumpigt hunnit reagera hade jag lika kvickt och smidigt som en mus tagit till flykt och förflyttat mig till närmsta kloak. Genom det tjocka, kalla metallgallret slank jag skickligt in, här var jag skyddad.

Deras ylningarna skar genom luften och fick mig att blotta tänderna i ett väsande grin. Trots att jag var säker dunkade mitt hjärta fortfarande hårt i bröstet, men jag kände hur glöden inom mig slocknade när adrenalinet långsamt lämnade min nätta kropp. Ofrivilligt kräktes jag upp en hårboll och kraft-ansträngningen lämnade mig skakandes mot den kalla stenen. Vattnet som täckte min kropp färgades rött omkring mig, men jag märkte det knappt. Det enda jag ville var att sova, men jag tvingade mig upp på tassarna igen. Med en hulkning föll jag återigen ner mot marken, men ingenting kom upp. Jag kunde inte minnas senaste gången jag ätit, så jakten på mat fick mig att vägra kura ihop mig till en liten boll och stanna.

Om jag bara följde kloaken till slutet kunde jag för evigt lämna staden och de mörka bakgatorna, det visste jag. Så många gånger som jag följt tunneln mot det klara blå ljuset som skymtades långt borta, men ville jag verkligen lämna staden? Gatorna var trots allt mitt hem och trots att vi alltid stred var hundarna de enda som faktiskt kände till mig. De fick mig att känna en tillhörighet, en trygghet över att ha en plats. Darrandes betraktade jag det ljuvliga skenet, det var som att det kallade på mig. Ljuset stack i mina ögon och ett ögonblick anade jag en frihetskänsla, sedan vände jag mig om och tassade mot mörkret jag kommit ifrån.

När jag smet ut ur gallret igen var hundarna försvunna, men blod, päls och dregel täckte fortfarande gatans stenplattor. Nattens mörker hade lagt sig över staden och stjärnor glittrade på den svarta himlen. Egentligen behövde jag varken månens eller stjärnornas ljusa sken för att navigera, ändå blickade jag upp mot dem för att få deras stöd. Då såg jag det, ett ljusklot som föll genom natten. Benens trötthet var som bortblåst, jag var tvungen att fånga ljuset. Med ivriga ben flög jag genom gator och gränder för att följa skimret, men det hade redan försvunnit. I alla hörn och vrår sökte jag efter en flamma, men ingenstans kunde jag finna det. Med slokande svans och sänkta morrhår vandrade jag genom den tysta staden. Skuggorna var det enda som följde mig.

Då plötsligt anade jag något vid utkanten av mitt synfält. Mitt mörkerseende var skarpt, så jag visste att jag hade sett rätt. Knappt märkbart hade en gäll färg befunnit sig i närheten av mig, nästan som en blixt, bara att blixtar alltid försvinner innan man hunnit blinka. Men när jag vred på huvudet rörde sig ett gult fladdrigt sken mot mig. Innan jag hann uppfatta vad som hände vek sig benen under mig och jag föll utmattad ihop. Dagens händelser hade tagit all energi, men så lyfte starka armar upp mig och jag trycktes mot ett varmt bröst. Då visste jag att jag hade hittat hem, på riktigt.

Text av Linda Jacksén