Av Louise Sahlberg & John Wide 

Skogen tätnade alltmer ju längre in han kom i den. Klassiskt motstånd utifrån gjorde P ännu mer målmedveten. Så han hade inga problem med att leta sig fram genom de tätt stående träden. På senare tid hade det blivit många besök i grottan så han hade hunnit lära sig vägen dit. Enträgen, nästintill manisk. P visste vad han ville. Någon risk för att gå vilse förelåg därför inte.

Mötesplatsen var vald för att vara så diskret som möjligt. Motståndsgruppens arbete var känsligt och krävde full sekretess. Grottan låg öde och tjänade detta syfte mycket väl.

När P nådde fram till gläntan utanför grott-öppningen var M redan där.

– Är det du? Jag trodde det var en älg som hördes, skämtade M.

Deras lilla sällskap var väl inte känt för sin humor men M var möjligen ett undantag. Det hände att han skojade till det ibland.

Medan P och M väntade på sina två kollegor stod de och småpratade. Av säkerhetsskäl anlände de aldrig tillsammans. Att dra till sig uppmärksamhet som grupp skulle vara extra olyckligt. Därför gjorde de alltid vandringen en i taget. Metoden utnyttjades jämt av H för att kunna komma klart sist till sammankomsterna. På så sätt lyckades han framställa sig själv som någon sorts informell ledare för dem. Lite irriterande men de lät honom hållas. Allt för den goda sakens skull.

Snart brakade det åter till bland grenarna. De båda herrarna avbröt sin konversation och såg åt hållet varifrån ljudet kom. Som väntat var det S som anslöt sig till dem.

– Jag antar att vÃ¥r konstnärliga medlem inte har dykt upp än.

Det var ingen fråga utan snarare ett konstaterande.

– Nej men han kommer nog snart, sade M positivt.

– Att han aldrig passar tiden, muttrade S surmulet. Vi tar och tänder lyktorna sÃ¥ länge.

I det stora bergrummet förvarade de ett campingbord med tillhörande stolar och några fotogenlyktor. S lyfte ut de senare i solen och satte fyr på dem med hjälp av ett paket tändstickor. Sedan tog de med sig ljuskällorna in i den naturliga sammanträdeslokalen. Där slog trion sig ner vid det ihop fällbara bordet och avvaktade. Det dröjde inte länge innan H uppenbarade sig i öppningen. Med näsan i vädret och blicken mot taket. Så var det varje gång. P misstänkte att H spionerade på dem i skogsbrynet och kom fram direkt när han såg att de andra väl hade satt sig. Allt för att kunna göra en egen storartad entré.

– Välkomna till dagens motstÃ¥ndsmöte, inledde H med sin överlägsna stil.

Efter att ha tagit sin plats vid bordet fortsatte han:

– Jag kommer med goda nyheter. Vi är inte ensamma längre. Flera har visat intresse för att ansluta sig till min kamp… eller vÃ¥r kamp.

Informationen lät bra men samtidigt var det en sådan där sak som först borde avhandlas gemensamt. H hade ingen rätt att ta initiativ på egen hand.

– Ni vet ju varför vi är här. För att bekämpa den olyckliga och ondskefulla kraft som sprider sig allt mer. Vi mÃ¥ste göra motstÃ¥nd mot vansinnet.

H gjorde en av sina berömda konstpauser.

– Det är glädjande att vi börjar vinna allt större stöd. Först var det bara vi tre…

M och S fick varsin nick av H.

– Men sedan har ju vÃ¥r framtidsman här kommit in i vÃ¥r grupp och arbetat förtjänstfullt.

En uppskattande blick från H gjorde P stolt. P, eller Putin, kände fullt förtroende för sina vänner Mussolini, Stalin och Hitler. Tillsammans skulle deras motstånd besegra demokratin och hindra den från att spridas. En gång för alla.

“En novell med en högst aktuell frÃ¥geställning kring den världen och dess existens i människans (eller vissa människors) grepp.”