“Kom nu barn. Vi ska bada”, sa mamma och ställde sig upp och spejade mot bryggan och sjön. Utan att vänta på svar vände hon dem ryggen och spatserade iväg.
”Mamma, vart ska du?” ropade Nilla.
”Vi ska bada, sa jag!” hojtade hon, fortfarande med huvudet bortvänt. ”Skynda er!”
Nilla såg att andra mammor stirrade på dem utan att bry sig om att hon märkte det. Det hände ofta när de var på stranden. En massa mammor satt och slöade och hade ingenting annat att göra än att kolla runt och samtidigt bli bruna. En skojig dag. En kopp kaffe, mackor och en tjej och kille på stranden som var roliga att titta på. Inte så många pappor var med. Kanske de jobbade. Nilla visste inte så noga. En ensam man, som satt bara några meter ifrån, höll på att smörja in sig. Det luktade parfym. Hon och Gustav satt kvar på filten och stirrade på mammas rygg. Hon stannade inte vid vattenbrynet, som Nilla trott, utan fortsatte ut på den gamla söndriga bryggan. Den påminde Nilla om gammelmormor. Lika trasig och med krokig rygg. Längst ut stannade mamma. Hon böjde på huvudet och tittade ner i vattnet.
Hon liknade en delfin när hon sekunden efter dök ner i det blå. I Lillans bröst gjorde det ont. Vad gjorde mamma? Varför väntade hon inte?
”Gustav. Vi måste springa”, sa hon och tog Gustavs hand i sin och rusade iväg. ”Mamma försvann.”
Det gick inte så fort som Nilla ville. Sanden var så lös att de sjönk långt ner för varje steg. Det fuktiga längre under var iskallt mot tårna. Gustav höll på att ramla flera gånger. Hon drog i hans arm. Han gnällde.
”Mamma! Vänta på mig och Gustav!” hojtade hon. ”Mamma!”
Så stannade Nilla tvärt. Så tvärt att Gustav krockade med henne och körde näsan rakt in i hennes armbåge. Hon hörde hur det knakade. Gustav grät häftigt och höll sina små fingrar över näsan.
”Vad håller ni på med?”
Det var mamma som stod vid strandkanten och kikade på dem. Nyss hade hon simmat långt ut i sjön. Nu var hon uppe på stranden. Hennes långa blonda hår såg mörkt ut, genomblött och det slingrade sig som blänkande ormar ner över halsen och bröstet. Hon andades som om hon sprungit jättefort.
”Kom!” ropade mamma och viftade med hela armen.
Innan Nilla hann tänka efter, hade mamma sprungit ut på bryggan. Igen. Nästan ända längst ut snubblade mamma och höll på att ramla. Sen hoppade hon i och försvann under vattnet.
*
Hon lyssnade till det dova regelbundna dunket av sina egna nakna fötter. Axlarna riste till, trots värmen i luften. Under några sekunder ångrade hon sig, stannade abrupt, lockad att vända om. Sen tog hon ett par långa steg för att komma längst ut på bryggan, snavade på en uppstickande bräda och höll på att ramla. Glittret i sjöns skvättande vågor förtrollade henne. Hon böjde överkroppen en aning. Chocken när huvudet splittrade vattenytan, den blixtsnabba förnimmelsen av att hon kraschat mot en klippvägg. Först efter några sekunder kunde hon röra sig. Hon tog några kraftiga simtag under vattnet. Kom upp till ytan. Frustade. Simmade mot stranden. Där såg hon Nilla och Gustav stå hand i hand.
”Gustav, har du gjort dig illa på lilla näsan? Den är illröd.
Gör det väldigt ont? Men du blöder inte.
Ni är säkert jättesugna nu?”
”På vad?” sa Nilla.
”Saft och bullar, förstås.”
”Jaa!”
Text: Ethel Hedström