“Med andan i halsen stängde hon den grånande trädörren bakom sig. Hon var vettskrämd, men trygg. Här i morfars gamla smedja nere vid älvens strand kunde ingen komma åt henne. Mobbarna närmade sig, hon hörde deras glåpord skalla en bit bort.
”Du är så jävla ful ingen vill ha dig!”
Leontina satte sig försiktigt ned på morfars gamla trebenta pall, som stod kvar i ett hörn. Hon lät händerna smeka den murade väggen, det doftade tjära och träkol från eldstaden. Hon lyssnade, det verkade som om hennes plågoandar hade avlägsnat sig. Det var tyst därute. De var förstås rädda för att komma nära den gamla smedjan. Tok-Hjalmar spökade där, det var så ryktet gick. Tok-Hjalmar hade varit hennes morfar, världens snällaste. Nu var han död sedan många år, men hans smedja stod kvar på stranden, solid och godhjärtad. Precis som morfar själv hade varit. Hon tryckte sitt öra mot dörren, allt verkade lugnt. Skulle hon våga sig ut nu?
Så öppnade hon dörren och steg ut. Det hade börjat skymma, hon gick förbi enbuskarna, över grusåsen ned till vattnet, satte sig på älvstranden och njöt av den stilla kvällsbrisen.
Bakom smedjan hukade något i skuggan av gaveln.”

 

Tävlingsbidrag till tävlingen Ge bilden ord!