Otaliga är de gånger som jag suttit där inne på det jordstampade kalla golv som tillhör detta avlägsna, övergivna hus av kalksten och korrugerad plåt. Räknat från 10 000 till 0 medan världen utanför skakat. Tagit mig in i mitt allra innersta för att sedan upptäcka att den blytunga porten har blivit lika lätt att rubba som ett pappersark. Därute har mörkret tagit över helt för 10 000 tal sedan. Jag har inte längre någon hud. Istället för hud består mitt yttersta skikt av glas. Genom glaset kan jag se mina lungor arbeta i monoton takt, mitt hjärta slå i sin ständiga kamp om överlevnad och en envis eld brinna i magtrakten. I min glaskropp kan jag möta världen utanför. Där har jag bekämpat allt som försöker ta min eld ifrån mig. Och sedan, när stillheten lagt sig, återvänt till huset. Satt mig på golvet med min inglasade lekamen och räknat sakta från 0 till 10 000. Slagit upp mina ögon, tittat på min hudbeklädda kropp, tagit tag i dörren, som återigen väger tungt och gått tillbaka ut i det inferno som inom kort kommer att leda mig tillbaka till det lilla huset gjort av kalksten och korrugerad plåt.

 

Tävlingsbidrag till tävlingen Ge bilden ord!