Under vår kategori Stories hittar du alltid något att läsa! Nedan text är ett inskickat bidrag till en av våra novelltävlingar skriven av Monika Chanovian.
Just idag är det precis åtta år sedan vi träffades i Istanbul. Just 31 mars är förknippat med kärlek. Jag hade bott ensam i tjugotre år och hade inga förhoppningar om att få möta den stora kärleken när jag närmade mig 60 år. Vilken tur att ödet ville annorlunda..
Vi lärde känna varandra på Facebook av alla ställen. Genom en gemensam bekant korsades våra väger. Du skickade en förfrågan i januari det året men jag ignorerade den. Jag hade besökt Istanbul några gånger och dessutom träffat vår gemensamma bekant som bott en tid i min hemstad Oskarshamn.  När jag kom på mitt tredje besök sportlovet 2013 undrade vår gemensamma bekant varför jag inte att besvarat din förfrågan. Han berättade att ni arbetade tillsammans på en pizzeria och att du var en bra man. Någon att lita på.
Det var kanske av rädsla som jag lät bli. Du är mycket yngre än mig och jag kände väl att jag ville ha ett seriöst förhållande. Jag trodde väl helt enkelt inte att en yngre man kunde bli intresserad av en äldre kvinna. Efter viss tvekan skickade jag en förfrågan till dig. Du accepterade med en gång. Vi hade många förtroliga samtal innan jag beslutade mig för att åka ner på påsklovet.
Jag anlände på själva påskafton. Temperaturen var 23 grader hela påskhelgen och en stor kontrast till kylan som rådde i Sverige. Vi hade stämt möte dagen därpå som var sista dagen i mars månad. Du och vår gemensamma bekant kom till hotellet där jag bodde. Vi gick ut alla tre och åt mat på en mindre restaurang i den europeiska delen av Istanbul.
Sedan den dagen har vi varit oskiljaktiga. Jag fick resa ner många gånger innan du slutligen fick ett tillfälligt uppehållsstånd i Sverige. På hösten 2014 kom du äntligen till Sverige. Det var säkert en smärre chock att komma till min lilla småstad. I början använde vi det engelska språket när vi kommunicerade men efter några månader på SFI bytte vi till svenska. På försommaren 2016 fick du äntligen permanent uppehållstillstånd. Året därpå åkte vi för första gången tillsammans ner till Istanbul.
Om sanningen ska fram blev jag lika förälskad i Istanbul som jag blev i dig. Nu har pandemin gjort att jag inte varit där på snart två år. Jag längtar så mycket att få besöka våra platser som vi besökte i början när vi var förälskade. För mig ska nog Istanbul alltid vara kärlekens stad. Det var just där jag mötte dig och livet fick plötsligt en helt ny innebörd. Jag blev glad och kände att jag hade så mycket mer att se fram emot. Visst har vi mötts av fördomar. Kanske inte så mycket för att vi kommer från olika kulturer. Det är den stora åldersskillnaden som människor har hakat upp sig på. Det gjorde även jag i början. Med tiden insåg jag att kärleken övervinner allt. Vi är helt enkelt två människor som fastnade för varandra och som har insett att vi inte kan tänka oss ett liv utan den andres närvaro.
Varje år den 31 mars skänker jag en tacksamhetens tanke till vår gemensamma bekant. Vi har inte träffat honom på flera år och har ingen aning om var han befinner sig i världen. Utan honom och Facebook hade vi aldrig träffats. Det vet vi båda två. Förälskelse går över men vår kärlek är stark. Jag behöver aldrig ställa mig frågorna: Är du kär i mig ännu Ridvan. Har du kvar dina känslor för mig?
Det behövs bara en blick från dig och då vet jag att så är fallet. Så vad det gäller kärlek är mitt råd att aldrig ge upp. Bättre sent än aldrig är mitt slagord.
Text av Monika Chanovian
Tävlingsbidrag mars 2021
Text om kärlek
Skriv en kommentar