“Det tog inte lång tid för henne att dra in den sargade kroppen i det fönsterlösa skjulet. Hennes förhoppning var att byggnaden kunde hålla honom kvar tills skadorna läkt. Men hon kände honom för väl, byggnaden skulle falla sönder i smulor när han återhämtat sig tillräckligt för att resa sig. Den idioten, för stolt för sitt eget bästa. Hon släppte hans ben på jordgolvet och tog ett kliv över honom. Hon skulle göra allt i sin makt för att han inte skulle ta striden själv igen. Ingen skulle få ta honom ifrån deras redan decimerade flock. Pilarna gick lätt att dra ut men dolken som satt i hans sida var som fastgjuten. Hon kunde inte lämna honom med en sådan stor skada. Hon pressade sina fötter mot hans kropp för att få styrka i rörelsen. Hans revben höll stålet i ett hårt grepp. Hennes öron vreds bakåt och hennes nos vädrade i luften. Vättarna var på väg för att slutföra sitt dåd. Hennes klor sjönk in i dolkens träskaft och med ett isande vrål var den ute. Dolken använde hon för att kila igen dörren utifrån. Nu var det hennes tur att slita kött från ben för att försvara flocken.”

 

Tävlingsbidrag till tävlingen Ge bilden ord!