“Det tog inte lÃ¥ng tid för henne att dra in den sargade kroppen i det fönsterlösa skjulet. Hennes förhoppning var att byggnaden kunde hÃ¥lla honom kvar tills skadorna läkt. Men hon kände honom för väl, byggnaden skulle falla sönder i smulor när han Ã¥terhämtat sig tillräckligt för att resa sig. Den idioten, för stolt för sitt eget bästa. Hon släppte hans ben pÃ¥ jordgolvet och tog ett kliv över honom. Hon skulle göra allt i sin makt för att han inte skulle ta striden själv igen. Ingen skulle fÃ¥ ta honom ifrÃ¥n deras redan decimerade flock. Pilarna gick lätt att dra ut men dolken som satt i hans sida var som fastgjuten. Hon kunde inte lämna honom med en sÃ¥dan stor skada. Hon pressade sina fötter mot hans kropp för att fÃ¥ styrka i rörelsen. Hans revben höll stÃ¥let i ett hÃ¥rt grepp. Hennes öron vreds bakÃ¥t och hennes nos vädrade i luften. Vättarna var pÃ¥ väg för att slutföra sitt dÃ¥d. Hennes klor sjönk in i dolkens träskaft och med ett isande vrÃ¥l var den ute. Dolken använde hon för att kila igen dörren utifrÃ¥n. Nu var det hennes tur att slita kött frÃ¥n ben för att försvara flocken.”

 

Tävlingsbidrag till tävlingen Ge bilden ord!