Det regnade och hade hunnit bli mörkt. Vindrutetorkarnas monotona surrande blandade sig med bilmotorns ljud till ett sövande läte. Han hade startat färden på eftermiddagen. Resan hade kommit på hastigt. Han hade fått ett uppdrag för sin firma, som innebar att han måste vara i huvudstaden nästa förmiddag. Hans avsikt var att under kvällen köra så långt han kände sig hågad, övernatta på något motell och sedan fortsätta nästa morgon.

Ljuset från den mötande trafiken reflekterades i den våta asfalten. Han hade varit uppe och arbetat sedan tidigt i morse och började känna sig trött. Han såg på klockan och tänkte på frun där hemma. De hade bestämt att gå på bio ikväll, men så hade hans resa kommit emellan. Han kände sig stel i kroppen och försökte vrida på sig i sätet. En varningstavla angav att vägkorsning med stopplikt nalkades. Han saktade farten. Vägen var för honom välbekant, då han åkt den otaliga gånger förr.

Väl framme vid stopptavlan stannade han. Han iakttog en flicka stående vid vägkanten. Trafiken var tät ute på den väg han skulle ansluta på, varför han fick invänta tillfälle att fortsätta. Plötsligt blev han varse att flickan kom fram mot bilen. Han vevade ner rutan ett par varv.
– Skall ni norr ut? frågade en något hes röst. Får jag åka med?
– Javisst, hoppa in! svarade han medan han öppnade bildörren.

Hon bar på en vit resväska. Han tog emot den och lämpade den över i baksätet. Flickan steg in och stängde dörren.
– Det tycks regna ordentligt, sade han samtidigt som han gav gas och körde vidare.
– Usch ja, man blir genomvåt, svarade hon. Och nu förstör jag väl klädseln här i bilen.
– Den tål det säkert.

Han kastade en blick på henne. Hon borde vara i sjuttonårsåldern. Hon var klädd i en svart regnkappa med en scarf över huvudet. Hon var mörk och ansiktet vått av regnet. I knäet höll hon om en vit liten handväska.

– Skall ni långt? frågade hon.
– Hade tänkt mig till huvudstaden.
– Om ni har lust så ta av er regnkappan och lägg där bak. Han böjde sig fram och drog på mer värme.

Hon gjorde som han föreslagit. Rullade ihop den våta kappan och lade den på golvet i baksätet. Tog därefter av sig scarfen.

– Jag är också på väg till huvudstaden, men hade tänkt övernatta någonstans, sade han.

Hon svarade inte. Han kastade en snabb blick på henne. Hennes mörka hår var långt och hade, efter hon tagit av sig scarfen, slagit ut över hennes axlar. Hon tyckts vara vacker, tänkte han. Och han tänkte också; att hon inte på minsta sätt var lik de lifterskor, som vanligen stod längs vägarna, i varje fall inte vid denna tid på dygnet.
– Gör det något om jag tar av mig skorna, de har blivit lite våta, sade hon.

Han tyckte sig iakttaga att hennes hesa röst berodde på en begynnande förkylning.
– Sätt fötterna över varmluftspolningen där framme så skall de snart ha fått upp temperaturen, sade han. Hon lutade sig bakåt i sätet och gjorde som han sagt.

Trafiken hade glesnat. Han kände i kroppen att han kört nog för dagen. Han visste om ett motell omkring fem mil längre fram. Han började nästan ångra att han tagit upp tösen. Det gick honom emot att behöva släppa av henne i ösregnet.

– Vill ni ha ett äpple, sade han och hittade till slut, nere på golvet, påsen han tagit med sig hemifrån.
– Tack gärna.

Han blev överraskad av den aptit varmed hon åt. Regnet tilltog. Vägen blev om möjligt än mörkare och körningen mer påfrestande.
– Jag hade not tänkt stanna till snart och övernatta. Vi har ett motell några mil framöver, sade han. Han tyckte sig endast skymta en nick till svar.

När han något senare närmade sig motellet och såg dess ljusskylt i fjärran hade de inte yttrat ett ord till varandra på en lång stund.

– Här har vi det, sade han. Då hon inte svarade vred han på huvudet och såg att hon hopsjunken mot bildörren hade somnat.

Han svängde in framför motellet och parkerade. Hon vaknade och såg sig omkring.
– Förlåt mig, jag somnade visst.
– Det gjorde ni rätt i.
– Jag får tacka för skjutsen och skall väl försöka ta mig vidare.

Hon vred sig mot baksätet för att få tag i sin regnkappa. Han satt kvar med händerna på ratten.
– Det regnar friskt, sade han. Och ni tänker er ut längs vägen?
Hon fick en lång hostattack, som nästan vek henne dubbel.
– Jag måste, svarade hon rödögd och öppnade bildörren på glänt.

Regnet stod som spön i backen och en kall vind blåste in. En ny hostattack kom över henne och hon drog igen dörren och tog fram en näsduk och snöt sig.
– Jag tror inte det är nyttigt för er att ni ger er ut i det här vädret, sade han.

Hon torkade sin näsa innan hon trevande svarade:
– Skulle ni ha någonting emot om jag låg här i bilen tills vädret blir bättre?
– Ni får det så gärna, men här blir snart kallt när motorn inte går. Vad ni behöver är tak över huvudet och någonting varmt i er. Det finns säkert rum även till er här inne på motellet.
– Har nog inte råd, svarade hon medan hennes blick med viss längtan svepte längs byggnadens fönster, där en ombonad atmosfär silade ut.

En ny hostattack bröt ut, som ånyo fick hennes ögon och näsa att rinna. Han steg ur bilen.
– Jag skall ordna ett rum åt er. Och oroa er inte för kostnaden.

Han svepte kvickt om sig rocken som hängt bakom sätet och lyfte ut sin väska. Han satt kvar och tycktes vara tveksam. Han såg det och sade:
– Kom nu. Oroa er inte för kostnaderna som sagt. Och jag tänker inte be om någonting i gengäld.

Ett stilla leende spred sig över hennes ansikte. Hon steg raskt ur bilen. Han gick runt och hjälpte henne på med regnkappan. Sedan han tagit ut hennes väska och låst dörrarna småsprang de tillsammans mot ingången.

De fick varsitt rum. Han skrev sitt namn i liggaren och vred den därefter mot henne. Hon läste hans namn, såg på honom, skrev sitt och vred liggaren tillbaka mot honom för att han skulle läsa hennes. Hennes namn var Anita. Han tyckte det passade henne. Innan de skiljdes utanför hennes dörr föreslog han att de skulle träffas om en stund och äta en bit tillsammans i motellets matsal.

En stund senare satt han i foajén och väntade på henne. När hon kom höll han först inte på att känna igen henne. Hon hade bytt klänning och skor och lagt en diskret make up. Hennes rörelser var något osäkra och hennes ansiktsdrag föreföll honom aningen spända.

De gick till matsalen. Medan de åt berättade han om sin familj, sitt arbete och även en och annan lustig episod från sin barndom. Hon tycktes trivas, men berättade inte mer om sig själv än att hon gick i sista ring. Och han undvek också att ställa frågor till henne. Efter en dryg timma sade de godnatt till varandra i korridoren utanför hennes rum och kom överens om att gå upp klockan sju.

Han gick till sängs och lade sig att läsa i en kvällstidning. Men han lade strax tidningen ifrån sig, släckte ljuset och blev liggande att tänka på flickan. Hon hade gjort ett mycket gott intryck på honom. Hon verkade tillhöra den sorts ungdom det fanns alldeles för lite av. Han tänkte också på vad hans hustru skulle säga om hon kände till hans sällskap ikväll. Men, han hyste ingen oro. Han hade aldrig förr varit sin hustru otrogen vare sig i tanke eller handling, och tänkte heller inte bli det nu.

Han somnade och hade väl sovit en timme, när han vaknade av att någon knackade försiktigt på dörren. Innan han riktigt hunnit fatta vad som väckt honom öppnades dörren och en siluett gled in i rummet.

– Var snäll tänd inte!

Det var Anitas röst. Hon stängde tyst dörren efter sig. I ljuset som silade in mellan gardinerna kunde han se henne klädd i morgonrock.
– Gör det någonting om jag sitter en stund? Bara en kort stund. Jag skall vara alldeles tyst. Allt känns så hemskt för mig.

Hon lät uppriven och skrämd.
– Sitt kära vän, svarade han och satte sig upp i sängen. Och berätta hur det är fatt.
– Allt är bara så hemskt. Jag kan inte sova och jag känner det som om jag inte orkar leva vidare.

Hon brast i gråt. Han gick upp och tog sin morgonrock på sig. Letade reda på en cigarett och satte sig på mattan vid hennes fötter. Han tände cigaretten och såg i skenet hennes tårfyllda, oroliga ansikte.
– Berätta för mig. Det kanske hjälper lite.

Hon strök sina tårar.
– Jag har ingenstans att ta vägen.
– Har ni inga föräldrar i livet.
– Till dem kan jag inte återvända.
– Varför?
– Jag har lämnat dem, rymt om man så vill.
– De överlever säkert några dagars oro och blir glada att se er igen.
– Inte de, ni känner dem inte. Och när de till slut får veta allt kör de mig ändå på porten, tro mig.
– Är de så svåra?
– Mor är nervklen och åker ut och in på sjukhus. De veckor hon är hemma emellanåt är ett rent helvete både för mig och kanske ännu mer för min far.
– Jag tror jag förstår.
– Min far är å sin sida häftig och pedantisk och i all bedrövelsen noga med att upprätthålla familjens goda anseende, som han uttrycker det.
– Är ni enda barnet?

– Ja, och vad de alltid låtit mig få veta är, att deras livs stora olycka är jag. Vad de nu kan mena med det. Och hur jag jämt har försökt att vara dem till lags, har jag aldrig lyckats.

Han sträckte sig efter en askkopp.
– Och vad är det för hemligheter ni nu undanhåller dem?
Hon torkade sina tårar återigen innan hon fortsatte:
– Det var i somras. Vi var på västkusten på semester. Jag lärde känna en pojke. Vi träffades i smyg och jag tyckte mycket om honom. Han var mitt livs första svärmeri och jag började ana vad orden lycka och harmoni innebar. Så en dag fick far se oss tillsammans på badstranden. Som straff fick jag inte lämna mitt rum på fem dagar. Och han sade att om jag kom hem och var med barn som alla andra gatslynor skulle han slå ihjäl mig. Och jag tror han är i stånd att kunna göra det.

Hon gjorde ett uppehåll.
– Och nu… Hon hejdade sig.
– Nu väntar ni barn?
– Ja.

Han såg på henne när han släckte cigaretten. Hon satt där så rak i sin hållning med högt buret huvud och rena anletsdrag, men med ögon som avslöjade djup oro för framtiden.
– Ni sade förut ikväll att ni var på väg till huvudstaden, sade han.
– Min pojkvän från västkusten bor där. Han är mitt enda hopp.
– Vet han om er situation?
– Nej.
– Vet han om att ni nu är på väg till honom?
– Nej.

– Hur gammal är han?
– Arton. Och han kommer aldrig vara fin nog för mina föräldrar.

Hon gjorde en paus. Sedan sade hon:
– Säg mig uppriktigt, tycker ni mycket illa om mig för det jag berättat?
– Dumsnut, svarade han och lade handen en kort stund på hennes axel och tryckte den välmenande.

Han såg ett lugnande leende i hennes ansikte.
– Jag förstör er nattsömn, sade hon.
– Jag överlever nog, svarade han.
– Om ni går och lägger er så kanske jag kan få sitta en liten stund här inne. Det känns så lugnande.
– Visst.

Han gick och lade sig. Innan han drog täcket över sig tog han filten vid fotänden och kastade över den till henne. Hon tog den och kröp upp i fåtöljen och drog den över sig.
– Vi får pratas vid mer imorgon, sade han.
Innan han somnade tänkte han åter på sin hustru.

Han vaknade halv sex av ljudet från en bilmotor någonstans utanför. Det hade ljusnat och han såg sig omkring i rummet. Hon låg på golvmattan och sov. Filten hade delvis glidit av henne. Han låg en stund och beundrade hennes figur. Så sträckte han sig och tog tag i ett hörn av filten och drog den över henne.

En kort stund därefter vaknade hon och reste sig tyst upp. Vek ihop filten och lade den på fåtöljen. Så observerade hon att han var vaken.
– Förlåt att jag väckte er. Det var inte min mening, sade hon.
Hon svepte morgonrocken omkring sig och gick mot dörren.
– Tack för att jag har fått vara här.
Han log mot henne.
– Vi ses vid frukost. Skall vi säga klockan åtta?
Hon nickade och smög ut genom dörren.

Vid åttatiden lämnade han sitt rum och gick bärande sin väska, och med ytterkläderna på armen, till foajén. Strax därefter kom hon från sitt rum, klar för avresa.
– God morgon, sade han.
– God morgon, svarade hon och satte sin väska bredvid hans.
– Vi försöker väl få någonting i oss innan vi åker.

Hon svarade inte. Hennes ansikte var blekt och hon var mörk under ögonen. De gick in i matsalen och satte sig. Medan de väntade på det beställda morgonkaffet sade han:
– Vi har lite bättre väder idag.
Hon kastade en blick ut genom fönstret där solen sken från en höstklar himmel.
– Ni har varit så god mot mig, började hon, men jag tror det är bäst att ni fortsätter utan mig. Jag har varit er till tillräckligt mycket besvär.
– Om ni lovar återvända till era föräldrar skall jag fortsätta min resa ensam.
– Aldrig, aldrig! Hellre dör jag än återvänder till dem.

Han blev förvånad över skärpan i hennes röst. När de reste sig för att lämna matsalen öppnade hon sin handväska och letade fram några växelmynt.
– Jag tror jag skall ringa ett samtal, sade hon. Jag skall ringa till min pojkvän och tala om att jag är på väg till honom.

Hon gick in i telefonhytten. Han fortsatte till portierlogen för att betala rummen. Några andra gäster stod före honom i samma ärende. Han kastade då och då en blick mot telefonhytten och kunde genom glasrutan se henne i samtal.

Det blev så hans tur att betala. När det var avklarat och han stoppade ner sin plånbok och vände sig om, stod hon inte längre kvar vid telefon. Han gick mot sin väska. Ingenstans kunde han se henne. Han tog väskan, hennes var borta, och gick ut genom ytterdörrarna. Det starka solljuset kom honom att kisa med ögonen.

Han fick se henne gå ett stycke borta längs vägen. Hon vände sig om och han ropade och gjorde tecken med armen åt henne att komma tillbaka. Hon lyfte sin hand till en vinkning åt honom.

Han gick till bilen, låste upp den och ställde in väskan. Samtidigt hördes ljud av gnisslande bromsar från ett tyngre fordon. Han såg bort mot därifrån ljudet kom. En långtradare hade stannat, där han nyss sett henne gå, och chauffören hoppade kvickt ut ur förarhytten. En människa tycktes ligga på vägen bredvid långtradaren.

Han sprang allt vad han orkade bort mot platsen. Hon låg till synes medvetslös vid vägkanten. Chauffören stod böjd över henne och vände sig mot honom när han kom.
– Jag kunde inte hjälpa det. Hon sprang ut mitt framför kylaren. Jag hade inte en chans att göra något.

De vände henne försiktigt på rygg. Han gav chauffören order om att springa till motellet och skaffa ambulans. Några förbipasserande bilar stannade. Han kände på hennes puls. Den var mycket svag. Han bad en av de tillströmmande försöka skaffa en filt.

Sakta öppnade hon ögonen och vred huvudet mot honom. Så försökte hon säga något, men kunde inte.
– Ligg bara stilla, bara stilla, sade han.
– Jag, jag.., stammade hon.
– Ligg bara stilla, upprepade han.
– Jag ringde honom, sade hon viskande. Han bad mig fara åt helvete.

Hon slöt ögonen. Han tog sin näsduk och torkade försiktigt bort smuts i hennes ansikte. Hon såg åter upp på honom.
– Men ni, ni var så god mot mig. Tack.
Hennes huvud föll åt sidan. Hon var död.

När han frampå dagen, åtskilligt försenad, hade fortsatt sin resa, var hans tankar helt fyllda av det han fått erfara. Och någonstans inom honom brann en liten, klar låga av helig, sann vrede. En vrede riktad mot dem, som var och en på sitt sätt bidragit till flickans tragiska öde. Och han kände att denna låga skulle komma att brinna där mycket, mycket länge.

 

Text: Steve Wolf

Bild: Ali KarimiBoroujeni från Pexels