Han svär över sin långa kåpa när han snubblar in i sjukhushissen och ser sig om för att säkerställa att ingen såg honom, vilket är löjligt, för ingen ser någonsin honom. Han tog över jobbet från den förra liemannen efter en olycklig korsfästning, som folk fortfarande talar om. Tvåtusen år av isolering, i en existens mellan liv och död, och han har fortfarande inte vant sig vid att ingen ser honom. Det kan bli lite ensamt, men han uppskattar sitt jobb. Visst, det är många gånger han tittat bort när han avslutat livet hos de som inte var redo, men då folk inte ser honom så slipper han i alla fall argumentera med dom. Han tänker tillbaka på sitt gamla liv, som basarförsäljare. Skriken, ropen, det ändlösa prutandet. Och hans fru som jämnt skulle gräla på honom. Det var väl inte så konstigt att han reste sig upp och gick ifrån livet så snart han blev tillfrågad om han ville ta över lien. På tal om lien, så är den på tok för stor för att släpa in i små hissar. Vem kom på att han skulle ha en lie med sig? Vad tror folk att han gör, halshugger de redan döda med den? Hissen plingar till och han släpper ut en lång suck och låter axlarna sjunka, vissa veckor är jobbigare än andra.

Han stiger in i rummet och betraktar sin senaste kund, en åldrig man nästan helt täckt av leverfläckar, som andas oregelbundet. Det sterila rummet har släckts ner, och bortsett från droppet som är kopplat till hans vänstra arm syns inga spår av att detta är ett sjukhusrum. Döden drar en lättad suck, han har inget emot att komma och hämta de gamla. Det känns inte som att han tar något från dem. Äldre protesterar inte heller när han lyfter ut dem ur deras kroppar. Inte för att någon stannar länge nog för att klaga på riktigt, men sekunden han släpper folk fria kan han ändå höra ett ljud innan de försvinner. Vissa suckar lättat, andra vrålar av vrede. Han avskyr de som gråter och hos en av sina kunder snodde han en gång en freestyle för att blockera ljuden med lite Carola, men det visade sig att elektriska saker inte fungerar som de ska när man befinner sig i de dödas värld. Han gör vad han kan för att inte bli involverad i deras affärer, väl medveten om att hans jobb måste utföras oavsett. En pipig röst avbryter hans dystra tankar.

“Vad gör du med min farfar?”

Döden rycker till och snubblar över lien när han snurrar runt. I dörröppningen står en flicka och stirrar ilsket på honom. Han ser sig om, men det är bara han och den döende i rummet. Han har inte blivit tilltalad på över 2000 år, och han står som fastfryst. Hon stirrar storögt på lien och han för in den bakom ryggen för att dölja den. Den sticker upp nästan en meter ovanför hans form och hon fortsätter stirra. Tystnaden lägger sig som nyfallen snö över rummet, den döende mannen ligger bortglömd i sängen.

“Vad gör du med min farfar?”

Orden skär i honom, vad ska han säga till ett barn? Att han är här för att ta honom ifrån henne? Han betraktar henne ingående och med en växande klump i magtrakten börjar han förstå varför hon kan se honom. Det kala huvudet och de många slangarna som går in och ur hennes sköra kropp talar sitt stilla språk. Han kommer behöva hämta henne, troligen redan ikväll. Hon står mellan den vanliga världen och hans värld, och hon blänger på honom.

“Jag, jag ska”, han avbryter sig, det här måste bli rätt.

“Du är döden, eller hur?”

Hon låter inte lika självsäker nu, och hon rullar mödosamt in i rummet i sin rosa rullstol, nästan helt täckt av bamse-klistermärken.

“Var inte rädd, jag ska bara hämta honom, så han kan bli fri”.

Han vill få henne att förstå att det inte är hans val, att han inte kan göra något åt det.

“Jag är inte rädd”.

Den sturska blicken han får bekräftar det, och handfallen står han och betraktar henne i tystnad och snart förstår han. Hon kan hålla hans blick, men hennes ögon är fyllda av tårar. Hon är inte rädd. Han suckar och ställer ifrån sig lien. Hennes hud är så blek att den nästan är genomskinlig och han oroar sig för att hon ska lösas upp till luft när han rör vid henne. Döden lyfter upp henne till sängen och slår sig ner på sängkanten bredvid henne.

“Vad sägs om att jag sitter här med dig en liten stund, till du är mindre ledsen.”

“Jag är inte ledsen”.

Tårarna rullar nerför hennes kinder. Denna gången tror han inte henne, och utan ett ljud lyfter han upp henne i sitt knä.

“Jag vet, men jag är”

Han håller henne nära, och tillsammans sitter de och gråter. Hon över sin farfars liv, döden över hennes.

 

Text: Lizette Lindskog