Jag minns med glädje när sommarlovet stod för dörren. Jag hade inga fasta planer för de sju lediga veckorna. Jag längtade så oerhört att få besöka mitt Istanbul igen. Staden där jag mötte den stora kärleken. De första veckorna på lovet kom och gick. Det dröjde ända tills början av juli innan bokningen var klar.
När dagen var inne tog jag min revsäska och gick. Den enorma resväskan kändes tung. Tur att den har hjul, tänkte jag. Hur skulle jag annars förflytta den gigantiska väskan. Resväskan som jag hade köpt var knallröd. Inte svart som min väninna Kerstin hade föreslagit.
”Du kommer att lysa som ett stopptecken”, sa Kerstin när vi stod i butiken och valde bland väskorna. Trots att Kerstin protesterade högt när jag fastnade för den röda väskan köpte jag den utan att blinka. Jag är en kvinna med smak för färg. Dessutom är det bra med en väska som syns vid bagageutlämningen. Så resonerade jag och min väninna gav med sig till slut.
En vecka senare stod jag på busshållsplatsen. Bussen var i tid och turen genom det småländska landskapet gick utan några missöden. I Växjö stod tåget inne på stationen. Det var bara att hoppa på. När jag äntligen satt på tåget var jag i sjunde himlen. Allt flöt på så bra med bussen och tåget för en gångs skull. Inte alls som sommarlovet några år tidigare. Då stannade tåget i Hässleholm och vi resenärer fick vandra med våra resväskor mitt ute i skogen. Inte nog med det. Vi hasade ner för den branta slänten och en stund senare låg vi alla i en hög med våra resväskor. Den här gången gick det bättre. Det bästa av allt var att jag slapp boka om flygbiljetten. Min vana trogen köpte jag kaffe med kanelbulle. Godare kaffe än det som serveras på tåget får man leta efter.
Några timmar senare checkade jag in på det mysiga hotellet i Malmö. Det blev en kvällsvandring i de gemytliga kvarteren. Innan jag gick till sängs gick jag ut på balkongen och såg ut över Malmö. Jag vaknade före alarmet och tog en inbjudande frukost tillsammans med de andra hotellgästerna. Med bestämda steg lämnade jag in hotellnyckeln och vandrade till centralstationen. Det är en speciell känsla att ta tåget över Öresund. Det pirrade så härligt i kroppen när jag satt på Kastrup och väntade. Jag betraktade alla resenärer som halvsprang med sina resväskor. Precis som skållade råttor.
När flyget lyfte slumrade jag till en stund. Jag vaknade inte förrän lagom till lunchen. Med lite musik i öronen njöt jag resten av resan.
Planet landade med en duns. Den turkiska musiken ljöd i högtalarna. Äntligen var jag i Orienten igen. Som jag längtat. Vi var säkert flera tusen som en halvtimme senare stod i passkontrollen. Jag kände svettdropparna i pannan och bad en stilla bön.
Jag möttes av mannen och min yngste svåger. De turade som att bära väskan och snart så satt vi i en taxi. Äntligen var vi framme.. Vi checkade in på hotellet som skulle vara vårt hem i fem nätter. Vi överaskades av ett åskväder och haglet som föll liknade stora tennisbollar. Nästa morgon när vi gick ut såg vi förödelsen. Taxin tog oss till Kadiköy. Platsen som var vårt hemliga näste innan vi var gifta. Precis som då intog vi vår spagetti. Vi drack vår lemonad och njöt av livet. Nästa dag befann vi oss på Bosporen. Den starka solen brände min vita hy. Det glittrande vattnet och den bedårande utsikten fick mina ögon att tåras. Precis som första gången då mannen tog mig ut på det böljande havet. Jag kan aldrig få nog av havet så det blev några turer till mitt älskade Üsküdar. Vi vandrade tillsammans uppför den branta backen. Vi satt och njöt i flera timmar. När vistelsen närmade sig sitt slut besökte vi den europeiska sidan. Mitt Sirkeci var sig likt men ändå inte. Den fantastiska gångbron där vi tog våra första foton fanns inte kvar. Inte heller vårt café där vi suttit så många gånger. Annars var det sig likt. Stationshuset fanns kvar. Det som en gång i tiden var slutstation för den berömda Orientexpressen. Även ljudet av skeppsvisslorna nådde våra öron. Då berättade jag för mannen att jag fortfarande hade polletterna kvar. Även det första tuggummit med sitt röda hölje av papper. De finns hemma i Sverige. I en gammal kaffekvarn, sa jag med värme i rösten.
Vi förberedde oss för hemresan och gjorde därför besök oss några släktingar. Plötsligt var fem underbara dagar slut. Vi drog på våra resväskor. Taxin körde oss till flygplatsen och vi tänkte nog båda två att våra dagar gick alldeles för fort. Underbart är kort och så tog min efterlängtade resa slut konstaterade jag med vemod i hjärtat.
Text: Monika Chanovian
Skriv en kommentar